Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Sameblods" succé beror inte på politisk korrekthet

Lena Andersson är författare och kolumnist. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ/IBL IBL
Ur "Sameblod"
Jonas Holmberg, konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: / GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

Lena Andersson är fel ute när hon hävdar att filmen "Sameblod" mottagits genom ett identitetspolitiskt filter.

Jonas Holmberg protesterar mot tendensen att tolka alla kulturyttringar med minoritetsperspektiv som ett uttryck för politisk korrekthet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I söndags belönades "Sameblod" med det finaste priset på filmfestivalen i Seattle. Juryn prisade filmen "för dess vackert nyanserade och sparsmakade porträtt av kampen för att upptäcka vem du är, både på grund av och trots vart du kommer ifrån".

Det är en välfunnen formulering, och det är just nyansrikedomen och finkänsligheten i Lene Cecilia Sparroks gestaltning av den samiska flickan Elle Marjas mångbottnade frihetskamp som har gjort Amanda Kernells stilsäkra debutfilm till en internationell succé. Kritiker och festivaljuryer i Sverige och utlandet har återkommit till hur skickligt filmen skildrar de våldsamma inre konflikter som väcks i Elle Marja när hon lämnar Sápmi för att söka nya horisonter i de södra delarna av världens modernaste land.

Därför är det svårt att förstå hur Lena Andersson i Dagens Nyheter kan förklara filmens popularitet med en konservativt nationalistisk tidsanda som förordar etnisk separation: att samer som Elle Marja ska valla renar och absolut inte plugga på universitet. Andersson medger visserligen att själva filmen vidrör ”existentiellt komplicerade fenomen”, men att mottagandet har präglats av en sådan rasistisk essentialism förklädd till strukturell antirasism, en hållning hon sedan attackerar med glasklara upplysningsfilosofiska argument.

 

LÄS MER - Gunilla Brodrej: "Sameblod" är trovärdig intill minsta fiber i kolten 

 

Samers sanna natur

Om den svenska filmkritiken hade visat sig vara indränkt i nykonservativa föreställningar om samers sanna natur vore det så klart värt att polemisera mot, men så har faktiskt inte varit fallet. Precis som för juryn i Seattle är det filmens nyansrika komplexitet som har väckt beundran hos publik, festivaljuryer och kritiker. Ingen har liksom missat att ”Sameblod” skildrar upplysningens ljusstråle – men också de smutsiga väggar den studsar mot. Filmen har mottagits som just en film om ambition och frihetslängtan. Men också om rasism. Och självhat. Och familjeband. Eller om skärningspunkten mellan samverkande maktstrukturer, om man vill prata sådan intersektionalistiska som Andersson brukar vända sig mot. 

Lena Andersson är väl inte den första att hitta på en karikerad motståndare

Lena Andersson är väl inte den första att hitta på en karikerad motståndare för att det är för jobbigt att argumentera mot de verkliga, men hennes text är ändå värd att uppmärksamma i en tid när det förs en viktig diskussion om kulturpolitiska mål. I denna debatt höjs ofta ett varningens finger för en alltför ideologiskt ambitiös kulturpolitik. På samma ledarsida som Andersson skrev till exempel Erik Helmerson om hur kulturpolitiken har reducerats till ett maskineri för att producera etablissemangsgodkända åsikter om antirasism och feminism, med konstnärer som är bättre på politiska modeord än konstnärlig gestaltning. 

 

LÄS  MER - Jonas Holmberg: Överlever konstnären Håkan Hellström sitt eget museum?

 

Hedrar Lena Andersson att hon såg filmen

Även om Helmerson överdriver är det en farhåga att ta på allvar, och ur detta perspektiv skulle ”Sameblod” kunna framstå som en spekulation i gångbar radikalitet. För någon som inte har sett den alltså. I de här sammanhangen brukar alltid den bidragsspekulerande kulturskaparens onda tvilling dyka upp: den oppositionella tyckaren som tolkar varje kulturyttring med ett minoritetsperspektiv som ett irriterande uttryck för samtidens politiskt korrekta anpasslighet. Nästan alltid utan att ha sett filmen, pjäsen eller utställningen.

I svensk filmhistoria har den samiska kulturen framför allt fungerat som en exotisk bakgrund

Det hedrar Lena Andersson att hon såg till att se ”Sameblod” innan hon skrev, men hennes text stärker ändå denna idé om ett kulturellt ekosystem indränkt i identitetspolitiskt konsensus. 

Varför är hon exempelvis så ivrig med att påpeka att den svenska statens förtryck av samerna inte alls är undangömd? ”Statens övergrepp mot samer och svenskars rasism tystas inte ner”, slår hon fast. Det stämmer inte riktigt, i alla fall inte i kontexten svensk film. ”Sameblod” är den första samiska långfilmen på tio år (och den första någonsin regisserad av en kvinna). I svensk filmhistoria har den samiska kulturen framför allt fungerat som en exotisk bakgrund, sedd ur ett mer eller mindre kolonialt utifrånperspektiv. ”Sameblod” är något nytt.

 

LÄS MER: Nils Schwartz och Lena Andersson samtalar om livet och konsten 

 

Uttjatat med lesbisk kärlek på film?

Men av någon anledning framstår vissa saker som utnötta, redan när de berättas för första gången. Det är lite som när Josefine Tengblad skulle finansiera kärleksdramat ”Kyss mig” (2011), och finansiärerna menade att det kändes uttjatat med lesbisk kärlek på film. Då hade det kommit en sådan film på 60 år. Och nu en film till om samer? Räcker det inte med ”Dansar med vargar”? 

Vi är många som önskar en kultursfär som är full av egensinniga konstnärer snarare än trendkänsliga ideologiproducenter. Men ansvaret för att inte begränsa konsten och den konstnärliga diskussionen faller inte bara på kulturpolitiker och kulturutövare, utan även curatorer, redaktörer och kritiker måste kunna se längre än till den dagspolitiska agendan. Det gäller även kritiker av kritiker på DN:s ledarsida.

 

Jonas Holmberg är medarbetare på Expressens kultursida och konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival.