”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

Stefan Forsberg.
Gunilla Brodrej.
Anna Larsson.

Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TV-DEBATT. På Konserthuset i Stockholm har det aldrig funnits en kvinnlig chefdirigent även om Kungliga filharmonikerna då och då dirigeras av, mestadels utländska, kvinnor.

– Maestro-myten om mannen är på väg att dö och fler kvinnor tar för sig, säger konserthuschefen Stefan Forsberg.

– Vi brukar tjata om att vi är världens mest jämställda land, men jag vet inte om vi är det. Det finns många miljöer där man måste jobba aktivt för att förändra. Och när det gäller genikulten är det lätt att ändra på det. Men jag måste bolla tillbaka till kulturjournalistiken att visst finns det ett sug efter att hylla en man och ett geni. Det är inte bara vi som talar så, säger Anna Larsson.  

Stefan Forsberg, Anna Larsson och Gunilla Brodrej.

Kanske känner vi ungefär som teaterpubliken fortfarande ett sug att få uppleva bråkstakarna, att det är spännande.

– Det finns en liten fascination kring det här ilskna aggressiva. Det finns stora världsdirigenter som har sagt till mig att ”gud gav mig det här utseendet och jag tar för mig på det, men egentligen är jag väldigt blyg”. Yngre dirigenter som kommer in, både män och kvinnor, har en helt annan approach, man är kolleger på ett annat sätt än vad de äldre var. Mänskligheten dör ut, andra kommer fram, säger Stefan Forsberg.

– Vi i Vattnäs [konsertlada]är ju alltid ganska noggranna med att alltid ha hälften kvinnor hälften män i orkestern för alla är frilansare. Vi har också stöttat en kvinnlig dirigent, Gudrun Dahlqvist, att gå in och ta för sig. Vi har matat henne med små uppdrag, de måste få komma in och börja någonstans, säger Anna Larsson.

Känner inte du Stefan Forsberg som är chef för en offentligt finansierad institution att ni har ett ansvar för att odla de nationella krafterna?

– Jo, det känner jag absolut. Tio av våra tjugo produktioner dirigeras av kvinnor. 

Inga svenska.

– Jo, Gudrun Dahlqvist kommer [barnkonsert i februari], är inte hon svensk?

Men om jag ska citera intresseorganisationen för kvinnliga dirigenter ”Kvinnor upp på pulten” så vill man ha andra uppdrag än ”Majas Alfabetssånger”. 

– När man hittar dem som har fått erfarenheten och byggt en repertoar så får man chanserna till slut. För att kunna bli chefdirigent måste du ha en stor repertoar, säger Stefan Forsberg.

Men dirigenten måste låta bra, och det gör hen genom orkestern. Och om den har förutfattade meningar om en kvinna kan det bli en ond cirkel.

– Orkestern måste klinga väl. Och ser den här dirigenten samma djup som När en Vilka har vi haft hos oss, vilka trivs vi med, säger Stefan Forsberg som svar på hur man väljer chefdirigent. 

Lettiska Mirga Gražinytė-Tyla är den första kvinnliga dirigenten någonsin som har fått ett kontrakt med Deutsche Grammophon. Det säger väldigt mycket om att vi inte har kommit någonstans. Finns det en misstänksamhet mot kvinnliga dirigenter och musiker?

– Det är svårt att se skogen för alla träd. Alla måste hela tiden påminna sig om att det kanske kommer en liten kommentar om en kvinna för att hon är kvinna. Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne och kanske är det för att hon är kvinna. Det vet vi inte. Det är så sammanvävt i kulturen. Men när man upplever en bra kvinnlig dirigent så säger alla ”wow vad hon är bra kvinnlig dirigent”. Men jag skulle vilja att man såg bakåt och säger att det har funnits och finns många, det är inte så att: nu kommer det kvinnliga dirigenterna, säger Anna Larsson. 


Se hela programmet i spelaren ovan.