Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Paris Hilton borde ha fortsatt spela bimbo

Ur Youtube-dokumentären ”This is Paris”.Foto: YOUTUBE ORIGINALS / STELLA PICTURES/STELLA/DDP/FERRARI DDP/FERRARI
Nanna Olasdotter Hallberg.Foto: Nicklas Thegerström/DN/TT

I Youtube-dokumentären ”This is Paris” kommer Paris Hilton ut som sig själv. 

Nanna Olasdotter Hallberg ser hur samtidens krav får kändisen att blotta sig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Minns ni Paris Hilton? Med en chihuahuavalp i ena handen och ett halvt dussin flipptelefoner i den andra förkroppsligade hon och hennes juicy couture velourdräkt det puderrosa och dekadenta 00-talet.

Medan Britney Spears rakade av sig håret och Amy Winehouse knarkade sig till döds framför skvallerpressens kameralinser, växte sig Paris Hilton bara större av tabloidpressens parasiterande på unga kända kvinnors olycka. Paris Hilton var oknäckbar! Troligtvis tack vare hennes mycket välspelade karaktär, den bortskämda arvtagerskan med valley girl-accent vars enda drivkraft var att dela en obankad femma med andra IT-kids ur Hollywoods elit. Den riktiga Paris Hilton var onåbar. Karaktären, eller snälla, låt mig kalla det för ett performancekonstverk. Ett performance som fungerade som en skyddsvall för den verkliga personen Paris. 

Den nya tiden tvingar våra idoler att ge oss autenticitet och intimitet om de vill fortsätta vara relevanta.

I och med sociala mediers intåg i medielandskapet minskar skvallerpressens inflytande. Kändisar kan nu själva styra över vad som skulle ingå i den officiella berättelsen om dem. Men i stället för att systemet gynnar kändisars privatliv sker det motsatta. Snart börjar skådespelare, artister och influencers ge oss mer än skvallerpressen någonsin gjort. Den nya tiden tvingar våra idoler att ge oss autenticitet och intimitet om de vill fortsätta vara relevanta. Öppna sår ger likes, streams, följare och pengar – och i dag har vi fått se det mesta. Äkta förlossningar, äkta sorg över att bli lämnad och framför allt – äkta trauman.

Paris Hilton som tidigare dansat tryckare med tabloidpressen vandrar nu vilsen längs Instagrams snåriga stig. Personan Paris Hilton är inte längre intressant enligt dagens medielogik eftersom hon inte levererar något äkta, bara en satirisk karaktär som driver med den absoluta eliten, men även är självironiserande när det är som bäst. 

Den 14 september släpptes dokumentären ”This is Paris” på Youtube. I den kommer Paris Hilton ut som sig själv, med blottat hjärta, precis som samtiden kräver av henne. Dokumentären handlar också ett barndomstrauma. Såklart! Tyvärr. Filmen gör mig förkrossad över vår narrativsjuka samtid som efter tjugo år tvångsavslutar kanske världens bästa konstperformance. Den där Paris Hilton spelar Paris Hilton.

Hon hade inte behövt dela sitt barndomstrauma med någon annan än sin psykolog.

Om någon har råd att inte ta sig själv på allvar är det hon, en ekonomiskt oberoende arvtagerska från en av USA:s rikaste släkter. Hon hade inte behövt dela sitt barndomstrauma med någon annan än sin psykolog. Och helt ärligt hade jag mycket hellre sett den dumma blasé blondinen utan ambitioner få möta medelåldern. 

Hur hade Paris Hiltons tappning av den där åldrandeprocess Åsa Linderborg känner av i ”Året med 13 månader” varit? Hur hade en karaktär som byggt sin relevans på ungdom och bimbokliché tagit sig an överflödiga hudflikar på halsen och avsaknaden av rinnande sperma i duschen? Vilket jävla konstprojekt det hade varit!

 

Av Nanna Olasdotter Hallberg

Nanna Olasdotter Hallberg är frilans och programledare för podden P3-Klubben. Nanna är även skaparen bakom Punani_99, ett ironiskt konstprojekt på Youtube och en satirteater i P3.