Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När kvinnor slutar att vara människor

UTAN MÄNSKLIGHET. Elisabeth Moss som Offred i tv-serien "The handmaid's tale", som just nu visas på HBO. Foto: BILD: TAKE FIVE /HULU
Margaret Atwood på premiären av "The handmaid's tale". Foto: LATOUR/VARIETY/REX/SHUTTERSTOCK
Skådespelaren Alexis Bledel på premiären. Foto: JEN LOWERY / SPLASH NEWS

"The handmaid's tale" handlar om ett land där kvinnor reducerats till kärl för barnalstring. Isobel Hadley-Kamptz ser en dystopisk tv-serie som känns skrämmande realistisk. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag börjar kallsvettas redan i introt. Kvinnan, som vi kommer att känna som Offred men som fortfarande ännu i några skälvande minuter är en människa som heter June, springer med sitt barn i famnen. Hon springer för rätten till sin mänsklighet, men vi vet att hon kommer att misslyckas. När dottern slits ur hennes armar börjar jag gråta, och då har det ännu inte gått fem minuter av första avsnittet av seriefilmatiseringen av Margaret Atwoods 30 år gamla dystopiska bästsäljare "The handmaid's tale" (Tjänarinnans berättelse, på svenska 1986).

 

LÄS MER: Nina Lekander läser Atwoods "Syndaflodens år" 

 

Efter miljökatastrofer och inbördeskrig har USA tagits över av Gilead, en auktoritär teokrati, där människor har platonskt fasta roller. För kvinnor finns primärt blott tre: fruar, tjänarinnor och livmödrar. I katastrofens spår har nämligen nästan alla kvinnor blivit infertila och de få som ännu kan reproducera har reducerats till endast detta. Inte sexslavar eller konkubiner, sådan synd är otänkbar att kombinera med barnalstring i detta strikt puritanska välde.

Det osexigaste samlaget någonsin

Syftet är blott att bära och föda de härskandes barn och sedan överlämna dem till fruarna att uppfostra och älska. Namnet betecknar tillhörighet. Offred ägs av Fred, Ofglen ägs av Glen. Scenen där befruktningen förhoppningsvis skall frambringas är det minst erotiska samlag som någonsin visats i rörlig bild.

 

LÄS MER: Ulrika Kärnborg prisar Atwoods "MaddAddam" 

 

Min egen tremånadersbebis gnyr till och jag lämnar tv:n för att titta till honom. Rättar till filten, luktar på hans huvud. Kontrasten är svåruthärdlig. Min kropp som bringat denna vansinneslycka och ljuvt hopplösa ömsesidiga beroende gör mig också mer utsatt gentemot förtrycket. Min förmåga att ge liv gör mitt liv och min frihet viktigare för ultrapatriarkatet att inskränka. Det är min urkraft som är problemet, inte min svaghet. Jag måste tämjas.

Välsignad vare frukten

”Blessed be the fruit” är den påbjudna hälsningsfrasen i Atwoods dystopia, välsignad vare frukten. Själv inledde jag för ett antal år sedan en essä om liberalismen och kvinnan med just det citatet. Jag skrev om hur kvinnokroppen, med sina säregenheter, aldrig passat in i de moderna politiska ideologierna ens när de så småningom försökt klämma in henne. Hon kan inte vara helt fri, hon kan inte vara bara arbetssäljare. Hennes reproduktiva arbete är av en annan art, bortom marknaden.

I den repressiva konservatism som Atwood hämtar inspiration från finns, i likhet med i de förmoderna samhällena, inte dilemmat. Reproduktiva kvinnor är i stället helt enkelt inte människor. Likt i domstolsutslaget som friar Orestes från modermordet på Klytaimnestra med att kvinnan bara är jord för mannens frukt fråntas i Gilead den födande kvinnan även själva moderskapet.

Hatet mot kvinnan bygger broar

Aldrig på de 20 år sedan jag först läste boken har det framstått som lika samtida realistiskt. De nationalkonservativa har alltid velat se kvinnan primärt som kärl, som frambringare av folkstammen, av bonde- och soldatmaterial. Nu vinner de mark i hela världen.

 

LÄS MER: Den perfekta kvinnan måste dö 

 

Hatet mot den självbestämmande kvinnan bygger broar mellan islamister, högerextremister, näthatare, putinister, Donald Trump. En backlash mot kvinnors vunna rättigheter förstås, men begreppet backlash låter alltför tillfälligt. Jag tror inte på en förutbestämd väg mot mer och mer frihet. Kvinnorätten kan lika gärna försvinna. Grab them by the pussy.

 

TV

THE HANDMAID'S TALE

HBO

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!