Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Med moderskapet följer en existentiell ensamhet

”Amningsrummet” är en ny serie på SVT Play av Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Therese Bohman påminns om den extrema situationen som spädbarnsmamma.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det tråkigaste med ämnet moderskap är att det knappt går att tala om det, och än mindre skriva om det, utan att det blir genast samhällsdebatt och ideologi. Det är som att erfarenheten av att bli mamma knappt kan existera på egen hand, utan i förlängningen alltid blir ett statement av något slag – av vem man är eller vill vara, om hur man anser att samhället borde organiseras – där den privata erfarenheten upphöjs till allmängiltig och alltings måttstock. Och för varje ord man yttrar om moderskapet står någon redo att säga: Nej, så är det inte alls, för så var det inte för mig.

 Jag skriver detta lite i affekt efter att ha bingetittat på SVT:s nya serie ”Amningsrummet”. I sex avsnitt får man där följa fyra kvinnor som träffas i NK:s amningsrum och ventilerar sin tillvaro. Tre av dem är föräldralediga, alla är vackra och privilegierade, bor och rör sig i ett decembergrått innerstadsstockholm, framgångsrika men olyckliga. Åtminstone två lider i någon mån av en förlossningsdepression, alla brottas med bekymmer i sina relationer, med självbilden, önskar sig något annat, något mer; bekräftelse, äventyr, att få fortsätta vara den man var innan man fick barn, fast med barn. För manus och regi står Caroline Ringskog Ferrada-Noli, även känd som författare, kulturskribent, poddare och tv-producent.

Framför allt sätter serien fingret på den uppslukande existentiella ensamhet moderskapet kan innebära. (Jag skriver ”kan”, eftersom någon säkert anser att upplevelsen att bli mamma tvärtom innebär den mest intensiva känsla av samhörighet man kan uppleva, även om jag tror att de flesta egentligen kan känna igen sig i att båda upplevelserna kan existera parallellt.)

...gör dina knipövningar, skapa en trygg anknytning, njut av bebisbubblan.

I en anteckning från min egen första tid som mamma har jag gjort en lista över allt som krävdes av mig: Få amningen att fungera, använd bröstpumpen, ta värktabletterna, rör dig försiktigt och lyft inget tungt, håll koll på avslaget så det inte visar tecken på infektion, välj BVC och bestäm tid för hembesök, gör dina knipövningar, skapa en trygg anknytning, njut av bebisbubblan. Det är en lista som spänner från rena praktikaliteter till djupaste existentiella frågor och en förväntan på lycka ovanpå det. En på många sätt extrem situation (nej, invänder någon, en fullständigt naturlig situation – ja, ja, det ena behöver väl inte utesluta det andra).

I en av mina favoritscener i ”Amningsrummet” går huvudpersonen Vera med sin dotter till öppna förskolan. Det är vinter och halt, bara att ta sig utanför dörren med ett litet barn i vagn är en strapats, och väl på plats framstår allting som bisarrt. Vera förstår inte vem som jobbar på förskolan, när pedagogen väl dyker upp är hon obegriplig, de andra föräldrarna framstår som präktiga zombies och i en känsla av total alienation tar hon sitt barn och går utan att ens försöka.

...torka bort glidmedel ur könshåret med prassligt landstingspapper efter en gynundersökning...

Att vara en quitter är ett tema som känns igen från Caroline Ringskog Ferrada-Nolis tidigare produktion. ”Amningsrummets” huvudpersoner påminner ofta om kvinnorna hon skildrade i romanen ”Rich boy” och det finns en liknande avig ton i de båda verken. Många gånger känns det som att ”Amningsrummet” utspelar sig på en teaterscen, kameran stannar kvar lite för länge, tempot är lite off, människorna är kantiga och humorn är mörk och drastisk. Samtidigt finns det inslag av total realism: jag tror till exempel att erfarenheten att torka bort glidmedel ur könshåret med prassligt landstingspapper efter en gynundersökning är tämligen oskildrad trots att den delas av nästan alla kvinnor.

Det är faktiskt sällan man ser en produktion med så konsekvent stämning i varje enskild bild och detalj. De snöpudrade ärgade koppartaken, den vackra vita kashmiren och den perfekt valda musiken skapar en drömsk stämning, som verkligheten ter sig efter för många vaknätter. Så bra blir det bara när det finns en tydlig konstnärlig vision och en person med förmågan att självständigt ro den i land, och det är därför inte konstigt att alla associationer jag får leder till en rad så kallade manliga genier: jag tycker mig se drag av Woody Allen och Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”, en icke-dömande blick och lojalitet med huvudpersonerna som i Lars von Triers kvinnoporträtt, en underbar kylig jul i en storstad-känsla som i Stanley Kubricks ”Eyes wide shut”. Det är helt uppenbart ett verk av en person som från början till slut varit sann mot sig själv och sitt projekt.

Utanför kultursidorna har moderskapet dessutom blivit lika mycket livsstil som allting annat.

På många sätt knyter ”Amningsrummet” an till den debatt om dejting, sex och ensamhet som förts på kultursidorna de senaste veckorna. Repliker som ”Skaffa aldrig barn” eller ”Jag älskar abort” ställer den på motståndarsidan till det som Kristina Lindquist skrev om i DN i onsdags: en konservativt religiöst influerad syn på familj och relationer som tagit plats i debatten på senare tid. Utanför kultursidorna har moderskapet dessutom blivit lika mycket livsstil som allting annat: influencers gör content av sina barn och det existerar plötsligt ett ideal som inte bara handlar om att vara snygg och kul på sociala medier, utan även om att ha ett liv där det ingår ett vackert hem, attraktiv partner och gulliga barn, ett helt paket av lagom lycklig familj som utgör fundamentet för en meningsfull tillvaro.

I ”Amningrummet” är dock saker mer komplicerade än för eller emot, bra eller dåligt. Precis som all bra konst upphäver den själva frågan om man håller med eller ej, eftersom allting – manus, miljöer, skådespeleri, musik – samverkar till att gräva sig djupare ner i tittarens själ än vad något debattinlägg kan göra, ner till en snårig, kladdig och utmattande gegga av känslor som befinner sig på en helt annan nivå än sakpolitik och livsstil.

”Amningsrummet” är på så vis inte en serie som berättar någon sanning om moderskapet. Det berättar om att vara människa med allt vad det kan innebära, samtidigt som man råkar vara någons mamma. Jag insåg inte förrän nu hur mycket jag längtat efter det.

 

Tv-serie

AMNINGSRUMMET

Av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Med Alida Morberg, Liv Mjönes, Madeleine Martin och Louise Petrhoff 

SVT Play

Therese Bohman är författare och kritiker på Expressen Kultur.

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=75111&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.