Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Max von Sydows ansikte var som gjort för att filmas

Den svenske filmgiganten vigde sitt liv åt filmkonsten.
Ur ”Det sjunde inseglet”.Foto: MARY EVANS PICTURE/IBL
Max von Sydow (1929-2020).Foto: BORJA B HOJAS / STELLA PICTURES/ABACA PRESS
Max von Sydow i ”Exorcisten” (1973).Foto: SHUTTERSTOCK REX/IBL
Jonas Holmberg.Foto: GÖTEBORGS FILMFESTIVAL
Max von Sydow 1965.Foto: SHUTTERSTOCK REX/IBL
Inspelning av filmen "Utvandrarna" med Max von Sydow som Karl Oskar och Liv Ullmann som Kristina.Foto: OLLE KARUD
1 / 7

Skådespelaren Max von Sydow var en av Bergmans mest anlitade.

Jonas Holmberg minns en svensk filmikon som alltid var förknippad med döden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. ”Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen!” Profeten Jesaja förmedlar en hoppfull syn på den oerhörda frågan om livet efter detta, och precis som världsreligionerna har filmkonsten alltid varit djupt upptagen med förhållandet mellan liv och död. I den allra första filmrecensionen, ett par dagar efter att bröderna Lumière för första gången förevisat sina ”levande bilder” för betalande publik, skrev La poste att apparaturen innebar att döden inte längre är slutgiltig. De kroppar som fångats av filmen, kunde nu uppstå om och om igen. Sedan dess har filmskapare behandlat döden och levandegörandet i ett oändligt antal filmer om vampyrer, tidsresor och helt vanliga utslocknanden, men ingen filmhistorisk gestalt är nog så djupt förknippad med döden som Max von Sydow. Igår dog han i sitt hem i Provence, 90 år gammal.

Han bär von Sydows omisskännliga ansiktsdrag.

I den bibliska mastodontfilmen ”Mannen från Nasaret” finns en scen där Jesus återuppstår. Kören sjunger Händels ”Halleluja” och den vitklädde gestalten tonar fram mot himlen. Det är Max von Sydow som spelar Jesus. Han sträcker ut sina armar åt sidorna och förkunnar att han för evigt kommer vara med sina lärjungar, innan han omsluts av molnen och bilden tonar över till en altarmålning av Jesus. Han bär von Sydows omisskännliga ansiktsdrag. 

Slutscenen i ”Mannen från Nasaret” hör till de mer högstämt bombastiska delarna av filmkonstens referensbibliotek över död och återuppståndelse. Men även om det var en viktig film för Max von Sydow – hans första Hollywoodfilm och början på en mer än halvsekellång internationell karriär – är det så klart tolkningen av riddaren Antonius Block i ”Det sjunde inseglet” som har kopplat hans gestalt så djupt till det moderna tänkandet om livet efter detta. ”Det sjunde inseglet” gestaltar döden på filmhistoriens mest radikala sätt – som en fullt synlig man i svart kåpa och med fallenhet för schack. Valet att ge döden en fysisk gestalt gav upphov till helt nya möjligheter att bearbeta de existentiella frågorna. Plötsligt kunde döden tala, och det var Max von Sydow som han talade med.

Klassisk scen i ”Det sjunde inseglet”.Foto: MARY EVANS PICTURE/IBL

Max von Sydow var 27 år när ”Det sjunde inseglet” spelades in. Den skånske skådespelaren hade utbildat sig vid Dramatens scenskola, bytt dopnamnet Carl Adolf mot Max efter en loppa i en loppcirkus och året innan värvats av Ingmar Bergman till Malmö stadsteater. Precis som ”Bara en mor”, von Sydows filmdebut för Alf Sjöberg, spelades ”Det sjunde inseglet” huvudsakligen in i Råsundaateljéerna, men det var hemma i Skåne som scenen som skrev in honom i filmhistorien spelades in.

Det är typiskt att hans första möte med döden bestod av ett missförstånd.

Antonius Block sitter på stenstranden när Döden dyker upp, presenterar sig och meddelar att han egentligen inte lämnar några uppskov, men gör ett kortvarigt undantag för en så utmanande schackmotståndare som den plågade riddaren. I filmen rider sedan Max von Sydows korsriddare genom ett pestplågat landskap och söker efter Gud och meningen med alltihop. Han är sammanbiten och barsk, existentiellt upphöjd men aldrig utan den humor som skänker livsenergi till filmens dödsdömda landskap. 

Det är typiskt att hans första möte med döden bestod av ett missförstånd, en felhörning som exemplifierar hur von Sydow ger en fysisk mänsklighet till filmens stora tankefigurer om livets predikament: Döden frågar riddaren ”Är du beredd?”, och riddaren svarar ”Min kropp är rädd, inte jag själv”. Dödsskräcken spelar i riddarens sammanbitna ansikte på ett oförglömligt sätt, på ett sätt som blivit en ständig referenspunkt för filmiska tolkningar av liknande öden.

När han var ung såg han redan gammal ut.

Max von Sydows ansikte liknade inte någon annans. Det var som utmejslat i sten. När han var ung såg han redan gammal ut, och när han blev gammal hade det knappt förändrats. Det var som gjort för att filmas, för att ljussättas av Gunnar Fischer, Carlo di Palma eller Jan Troell.

Det dryga decenniet efter ”Det sjunde inseglet” blev Max von Sydow en av Bergmans mest anlitade skådespelare och gjorde många av de roller han fortfarande är så intimt förknippad med: magnetisören Albert Emanuel Vogler i ”Ansiktet”, konstnären Johan Borg i ”Vargtimmen”, eremiten Andreas Winkelman i ”En passion”. Ofta fungerade han som regissörens alter ego. Alltid plågad, alltid bristfällig, alltid levande. 

Ur ”Exorcisten”.Foto: STARSTOCK/STELLA PICTURES

I takt med framgångarna blev lockropen från Hollywood många, och till slut gav von Sydow efter. ”Mannen från Nasaret” blev det amerikanska genombrott som fick följder som ”Exorcisten”, ”Star Wars”, ”Hannah och hennes systrar”, ”Minority report” och ”Extremt högt och otroligt nära”, Stephen Daldrys Safran Foer-filmatisering om att bearbeta en närståendes plötsliga död. För sin biroll som den sörjandes följeslagare blev en 82-årig Max von Sydow Oscarsnominerad för andra gången, som den näst äldsta skådespelaren någonsin. 

Han kommer bli ihågkommen som en av sin generations allra största svenska skådespelare.

Rollerna i Hollywood var ganska brokiga, och trots den långa amerikanska filmografin gjorde Max von Sydow ändå sina främsta roller i Skandinavien. Efter 60-talet med Bergman är det kanske främst hans dramatiska insatser i Bille Augusts ”Pelle Erövraren”, Jan Troells ”Utvandrarna”, ”Hamsun” och ”Ingenjör Andrées luftfärd”, och hans komiska i Hasse och Tage-samarbeten som ”Ägget är löst”. 

Max von Sydow sista roll blev admiralen Vitaly Petrenko i ”Kursk”, Thomas Vinterbergs film om en ubåtsbesättning som sitter i en sjunken ubåt och hoppas på att få hjälp innan syret tar slut. Nu har syret tagit slut för Max von Sydow. Han kommer bli ihågkommen som en av sin generations allra största svenska skådespelare, som den i Bergmans ensemble som blev en internationell stjärna. Men framför allt kommer vi återkomma till hur grubblet spelar som sandkorn i hans stenansikte. Det är där de eviga frågorna tar fysisk form, det är dit vi går när vi behöver hjälp att förstå. Vi vet inte vem han får tala med nu, men vi kommer fortsätta lyssna. 

 

Jonas Holmberg är konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival och medarbetare på Expressens kultursida.

 

 

 

 

Så blev konservatismen het

Nu är ”Kulturkriget” här!

I Expressens nya tv-program möts Johan Norberg, Stina Oscarson och Malcom Kyeyune – för en debatt om konservatismen.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sitt möte med Salman Rushdie: ”Min spontana impuls är att dränka honom, strypa honom.” Programledare: Daniel Sjölin.