Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I döda bögars sällskap – vår väg genom filmhistorien

Timothée Chalamet, nominerad till "Bästa manliga huvudroll" för filmen "Call me by your name". Foto: Sony Classics.
Jonas Gardell. Foto: /ALL OVER PRESS / /ALL OVER PRESS
Foto: / ABC

I fjol skrällvann "Moonlight". I natt kan ännu en film om homosexuella relationer vinna Oscar – den flerfaldigt nominerade "Call me by your name".

Jonas Gardell skriver om hur homosexuella har skildrats på film genom åren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | FILM. Redan 1913 skrev den brittiska författaren E. M. Forster romanen "Maurice". Dess tema – homosexuell kärlek – var emellertid så tabubelagt att romanen inte kunde publiceras förrän 1971, långt efter författarens död; den filmades 1987.

Ja, dess innehåll var så till den grad livsfarligt att en bekant till mig som yngling i början av 1990-talet valde att stjäla boken på biblioteket, för om han hade lånat den skulle bibliotekarien på den lilla orten ha kunnat förstå att han var homosexuell. Efter att ha läst den – och till och med patetiskt försökt runka till de få meningar som överhuvudtaget antydde fysisk kontakt mellan två män – smög han sedan med bultande hjärta tillbaka med boken till biblioteket. Hade den hittats hemma skulle ju hans föräldrar ha kunnat förstå.

Den längtan som min vän bar på, den var onämnbar. Inte möjlig att uttala, knappt ens möjlig att drömma om. 

Eller som det stod redan i romanens dedikation: ”Tillägnas ett lyckligare år”.

Någon gång i framtiden, drömde författaren, skulle den kärlek som han skildrade inte längre vara den omöjlighet som den var i hans livstid.

 

LÄS MER – Jonas Gardell: Hur bögig måste en bög vara?

Thomas Manns "Döden i Venedig"

1971, samma år som "Maurice" till sist gavs ut, gjorde Luchino Visconti världssensation med sin filmatisering av Thomas Manns "Döden i Venedig", som skildrar kompositören Aschenbach som under ett uppehåll i Venedig blir hjälplöst förälskad i den undersköne tonårspojken Tadzio.

Kärleken besvaras aldrig och berättelsen slutar med Aschenbach smittad och döende i Kolerans Venedig, och något annat slut var aldrig möjligt.

Det lyckligare året var ännu långt borta.

Dirk Bogarde som den besatte dirigenten Gustave von Aschenberg i "Döden i Venedig". Foto: / FILMBOLAG WARNER

När jag som tonåring såg filmen var det märkligt nog inte alls Tadzio, den unge pojken som jag identifierade mig med, utan den hopplöst åldrade Aschenbach.

Han som i slutet av filmen febersjuk blickar ut över havet och sitt nederlag, med den svarta färgen rinnande från hår och ögonbryn, den svarta färgen som skulle göra honom yngre och mer attraktiv, mer möjlig i sin älskades ögon, men som bara gjorde honom löjlig.

Trots att jag inte var mer än något enstaka år äldre än Tadzio som i god tid lämnat staden för att undkomma epidemin, identifierade jag mig alltså med han som blev kvar när alla räddat sig, han som måste gå under.

Han vars sexualitet var lika med döden. Att vara som honom, eller snarare som jag, var liktydigt med att vara tragisk. Det var den lärdom som gång på gång repeterades.

Alla böcker och filmer om homosexuella hade det gemensamt: det måste gå illa för den homosexuella karaktären.

På engelska finns det till och med ett uttryck för det. ”The gay guy must die!”

Eller som Jeanne Moreau sjunger om och om igen i Rainer Werner Fassbinders sista film, "Matrosen och stjärnan" (1982), baserad på Jean Genets roman som kopplar samman mord, förräderi och homosexualitet: ”Each man kills the thing he loves”, vilket är en av de mest välkända diktraderna av Oscar Wilde.

Det går en rak linje från Wilde, via Genet till Fassbinder, generation efter generation av homosexuella konstnärer som bittert eller uppgivet konstaterar att det finns inga lyckliga slut för såna som dem eller oss, annat än i drömmen. Tro inget annat. Each man kills the things he loves.

Det enda vi möjligen kan hoppas på är en kort stund av lycka till ett fruktansvärt högt pris.

William Hurt i "Spindelkvinnans kyss"

Som i "Spindelkvinnans kyss", romanen av Manuel Puig som filmatiserades 1985 och gav William Hurt en Oscar för rollen som fjollan Molina. (Liksom för övrigt Tom Hanks vann en Oscar när han spelade döende homo i aidsfilmen "Philadelphia" och Sean Penn när han spelade homoaktivist som blir mördad i "Milk". Skådespelare får gärna Oscars när de spelar bögar som dör.)

När Molina i slutet av filmen är döende – han dör självklart han också, som jag redan sagt: the gay guy MUST die – hallucinerar han, och till honom kommer Spindelkvinnan och tröstar honom med det som är romanens och filmens sista replik: ”Nej min älskade Valentin, det kommer aldrig att hända, för den drömmen är kort men den är lycklig.”

Det enda en fjolla som Molina kan hoppas på. Lyckan som en hastigt försvinnande dröm.

Sean Penn belönades med en Oscar för bästa manliga huvudroll 2009, efter att ha spelat den mördade aktivisten Harvey Milk i filmen "Milk". Foto: MIKE BLAKE / REUTERS X00030

När jag var tonåring var detta en självklarhet. Så skulle mitt liv gestalta sig. Jag var oälskad, jag skulle förbli oälskad och jag skulle dö. Om inte av aids, den nya pesten, så genom självmord. Än i dag är för övrigt självmordsstatistiken betydligt högre i gruppen homo, bi, trans. The gay guy must die var något vi alla förstod som en rimlig regel. Och i filmerna visade de dödade bögarna vilken roll vi hade att spela.

Trots knappt ens vuxen satt jag, redan i förtid åldrad med mitt tillgjort färgade hår, i strandstolen i sanden i en stad hemsökt av sjukdom, medan hårfärgen rann som svarta tårar över mina febriga kinder.

Om det var kolera i Venedig eller aids i Stockholm, vad spelade det för roll?

 

LÄS MER – Maria Edström: Roy Cohn är nästan komisk i sin jävlighet 

Dramaten-aktuella "Angels of America"

I filmen "Philadelphia" spelar Tom Hanks en homosexuell man som stämmer det företag som gett honom sparken när hans sjukdom uppdagats. I filmens mest berömda scen, den så kallade ”operamonologen” sjunger Maria Callas i bakgrunden "La mamma morta" medan den avmagrade, döende Tom Hanks kopplad till sin droppställning gråtande sluter ögonen och översätter texten djupt koncentrerad – den korta, lyckliga drömmen – ”Jag är liv… jag är gudomlig… jag är kärlek… ”.

Det som definierar Tom Hanks karaktär som bög är att han lider och dör, inte att han älskar män. Den enda, mycket kyska, kyssen mellan Hanks och hans pojkvän, spelad av Antonio Banderas, klipptes bort.

Gränserna är tydliga. Dö, ja. Kyssas, nej. 

Tom Hanks spelade en aidssjuk, homosexuell man i "Philadelphia". Foto: / TV3

Häromdagen såg jag ett genrep av "Angels in America" på Dramaten och slogs av hur pryd och kysk också den uppsättningen är. Den enda fysiska ömhet som överhuvudtaget visas mellan män är när Roy Cohn som äcklig gubbe försöker utnyttja sin maktställning och smeker sin unge protegé Joe över armen. Mellan kärleksparet Luis och Prior finns ingen laddning alls, om ens en puss. Enda gången de sover i samma säng har Luis linne på sig. Enda gången vi får se en naken homosexuell kropp är när sköterskan undersöker Priors sjuka kropp på jakt efter fläckar. Man tror varken på Luis eller Joe som homosexuella.

Pjäsens enda sexscen är en sorts parodi på parkraggning och är pjäsens kanske sämst skrivna scen. (Tuffa läderbögen bor hemma hos mamma, ja där ser man… )

Jag funderar på om det kan vara så att förlöjligandet av själva sexualiteten i det homosexuella och en i övrigt sexuell prydhet var förutsättningar för att en gaypjäs eller -film skulle ha en chans att bli mainstream på 1990-talet, som "Angels in America" och "Philadelphia" ändå blev. "Angels" räknas i dag som en modern klassiker. Den har satts upp otaliga gånger och har också filmats för tv med Al Pacino och Meryl Streep.

Det homosexuella måste helt enkelt vara lagom homofobt.

"Pensionat Oskar" och homofobi

När jag ser om svenska "Pensionat Oskar" (1995), där trebarnspappan Rune på semester blir förälskad i semesterbyns unge vaktmästare, får jag min tes bekräftad. Långfilmen är häpnadsväckande pryd också den, ja, jag skulle säga att "Pensionat Oskar" är näst intill homofob – fast det var jag själv som skrev den.

Men som sagt. Kanske var det ett villkor för att den alls skulle få bli till. "Pensionat Oskar" barnförbjöds ändå från 15 år trots att den inte innehöll något våld eller något explicit sex.

Varken "Philadelphia", "Angels in America" eller "Pensionat Oskar" erbjuder heller några lyckliga slut.

Simon Norrthon och Loa Falkman i Jonas Gardells "Pensionat Oskar". Foto: / SVT

2000-talets stora stora homofilm är "Brokeback Mountain". De unga männen Jack och Ennis anställs för att vakta boskap på en avskild plats långt ute i ödemarken. En kärleksrelation uppstår i det tillfälliga rum som deras isolering erbjuder dem, men när de återvänder till samhället har deras förhållande ingen möjlighet att överleva även om deras kärlek till varandra består livet ut.

"Brokeback Mountain" hamnar i en brytningspunkt i hur man skildrar homosexuella på film. Filmen slutar visserligen tragiskt, förhållandet kan inte överleva utanför det tillfälliga rummet, men den ene av dem försöker åtminstone kämpa för relationen, vill bryta med konventionen, och när han dör – som han fortfarande måste – erbjuds vi som tittare ett alternativ till att han blir misshandlad till döds av böghatare, kanske dör han istället till följd av en olycka när ett bildäck exploderar.

Förändrad attityd i "Moonlight"

Sedan 2005 då "Brokeback Mountain" kom har attityden till homosexualitet i Västeuropa och USA hastigt förändrats, inte minst till följd av legaliserade samkönade äktenskap i många länder. 

De sista åren har det kommit flera framgångsrika långfilmer om homosexuella relationer. Som till exemplel "120 slag i minuten", "Carol", "Moonlight" (som förra året vann Oscar för bästa film) "God’s own country" samt den nu flerfaldigt oscarsnominerade "Call me by your name".

Hur skildras homosexualiteten i de här filmerna, jämfört med filmer som föregick dem? Hur har förutsättningarna förändrats?

Frågan är enkel: har det lyckligare året som E. M. Forster hoppades på kommit än?

Är vi äntligen där? Ja, kanske faktiskt. 

I filmen "Moonlight", som vann priset för bästa film vid fjolårets Oscarsgala, skildras en homosexuell mans uppväxt – utan ett olyckligt slut. Foto: / AP / A24

"Call me by my name" utspelar sig i Italien och skildrar förälskelsen mellan sjuttonårige Elio och Oliver, den cirka tio år äldre amerikanske forskarkollegan till Elios far.

På flera sätt ser jag den som en pendang till min ungdoms "Döden i Venedig" – men till skillnad från "Döden i Venedig" är det den yngre mannen som här är pådrivande i relationen och när den äldre trots allt väljer ett konventionellt liv och förlovar sig med en kvinna, tröstas Elio av sin far och uppmuntras att bejaka sin förmåga till kärlek. I en lång slutbild kämpar Ellio med tårarna, men man ser också i hans ansikte en beslutsamhet att fortsätta vidare och till slut ett trotsigt leende.

Om "Call me by my name" har beröringspunkter med "Döden i Venedig" delar irländska "God’s own country" förutsättningar med "Brokeback Mountain" vad det gäller skildringen av landsbygden och två unga boskapsskötare som blir kära i varandra. Bägge filmerna kretsar också tydligt kring brist på språk för att uttrycka sin kärlek. Liksom för övrigt också förra årets Oscarsvinnare "Moonlight" handlar den lika mycket om klass som sexualitet, eller rättare sagt hur man i arbetar- och underklass är än mer fastlåst i manliga stereotyper, vare sig man lever bland irländska fårfarmare eller i ett svart förortsghetto.

Herrar i eget hus

Men till skillnad från "Brokeback Mountain" lyckas männen i "God’s own country" till slut överkomma de barriärer språk, klass, kön och sexualitet ställer upp. Johnny, den unge farmaren förmår äntligen formulera sin kärlek, och i en gripande scen i filmen slut försöker han hitta orden som gör att hans älskade Gheorghe stannar kvar för alltid. Därefter kysser de öppet varandra på det gigantiska potatisplantage där andra män misstänksamt blänger på dem.

Homosexuella relationer har tidigare alltid varit beroende av tillfälliga rum. En plats utan insyn där man kan få vara sig själv, om än för en kort stund. I "Call me by your name" är det en liten sjö dit Elio tar Oliver. I "Maurice" är det tillfälliga rummet ett båthus. I "Spindelkvinnans kyss" är det den delade fängelsecellen. I "Pensionat Oskar" ett sommarpensionat.

I såväl "Brokeback Mountain" som "God’s own country" kan kärleken mellan männen utvecklas först när de är tillsammans med boskapen i det tillfälliga rum som ödemarken erbjuder dem, men i "God’s own country" har de också fortsatt att träffas i smyg i den husvagn som den rumänske gästarbetaren logerar i. 

Josh O'Connor och Alec Secareanu i den brittiska filmen "God's own country". Foto: God's own country

I filmens slutbild då de två männen bestämt sig för att leva ihop, körs det tillfälliga rummet bokstavligen bort – husvagnen där den rumänske mannen bott.

Symboliken är inte att ta miste på. De tänker inte längre gömma sig, de tänker inte göra sig till några de inte är.

De tänker inte nöja sig med det tillfälliga rummet eller döma ut sin kärlek som en kort men omöjlig dröm. Tillsammans går de två älskande männen in i huvudhuset.

Herrar i sitt eget hus.

Och när Timothée Chalamet ikväll förhoppningsvis tar emot sin ytterst välförtjänta Oscar gör han det för rollen i "Call me by your name" där bögen för första gången inte tvingats dö för att vinna vårt erkännande.

Det lyckligare året, som E. M Forster tillägnade sin omöjliga kärleksroman "Maurice", jag tror faktiskt att det kan vara här.

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Läs fler av Jonas Gardells artiklar här.