Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I Djursholm pågår partyt – som invandrarna betalar

I ”Störst av allt” festar Djursholmsöverklassens Sebastian (Felix Sandman) och Maja (Hanna Ardéhn) vidare, medan den ugandiske flyktingen Dennis (Suheib Saleh) står i bakgrunden – och förser dem med droger.Foto: JOHAN PAULIN / NETFLIX
Valerie Kyeyune Backström.

Tv-serien ”Störst av allt” skildrar på ett övertygande sätt hur överklassen i Djursholm lugnt kan festa vidare tack vare en rasifierad underklass.

Valerie Kyeyune Backström skriver om en uppfordrande kriminalhistoria som borde få sossarna att vakna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | TV. Kanske har Sverige äntligen fått, inte den tv-serie vi förtjänar – men som vi behöver?

Jag pratar såklart om ”Störst av allt”. 

För bakom lockelsen i att se de rika Djursholmsbarnen festa hedonistiskt eller spendera sommaren på en yacht i Franska rivieran eller skjuta varandra och sedan traggla igenom en grå rättegång, döljer sig något annat. Något lite större. Om man bara orkar lyssna.

Kanske är det fel att säga att den är sosse när inte ens Sossarna är sossar längre. Men ”Störst av allt” är socialdemokratiskt i ordets bästa bemärkelse. Om man pallar lyssna kan man till och med säga att den är uppfordrade.

För seriens (och bokens!) bästa egenskaper är inte att den låter oss följa en svirande överklass, släpper in oss i samma rum professorn Mikael Holmqvist beskrev i ”Djursholm: Sveriges ledarsamhälle”, att den på pricken gör karaktärer av de som i hans bok bara är statistik eller informanter.

Vi hittar allt, själva processen Holmqvist beskriver som konsekrerande för det elitsamhälle Djursholm utgör. Föraktet för svaghet, pressen att passa in, att excellera. Där man duger så länge man är framgångsrik. Där alla relationer, även inom familjen, tjänar på att hållas kyliga, lätt distanserade eftersom närhet är så riskabelt. Närhet riskerar att rasera bilden man byggt upp.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: På besök i överklassens Djursholm

Spänningarna mellan icke-vita

I det samhället hittar vi Maja och hennes familj som bryr sig mer om att hon landat Sveriges rikaste kille än hur hon egentligen mår, där hittar vi pundarpojkvännen Sebastian som låts hållas eftersom hans pappa är så mäktig. 

Kanske är det en klyscha med den rika pojken som har allt utom kärlek ifrån sina föräldrar? Kanske, men på Djursholm lider barn utan att någon socanmäler – lärare och personal vågar inte bråka med advokater och näringslivstoppar. 

Men det stora i berättelsen är hur samhällsklasserna för en gångs skull kopplas samman. Om än lite banalt, då flyktingen Dennis går på samma skola och blir Sebastians langare. Det stora är hur serien så snyggt ställer Dennis mot plugghästen Samir, visar på spänningarna mellan Samir som både föraktar och lider med langaren, den enda andra icke-vita i sammanhanget.

Dennis har en viktig men perifer roll i storyn. Men i Majas historia ges han aldrig det medmänskliga och komplexa ljus han förtjänar. När det redan ryktas om en till säsong, borde Dennis eller hans vänner få breda ut sig. De är nämligen fundamentala för berättelsen om klassamhället i Sverige.

För när överklassen festar – vem förser dem med droger? Vem får lida för dessa?

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Integrera Djursholmsborna med Sverige 

Skjutningar i förorten

I en vacker aulascen där en världskänd ekonom bjuds in för att föreläsa, ställs till slut frågan: ”hur orättvist kan ett samhälle bli och fortfarande kallas demokrati?”

Kanske är fokus på invandring en manöver för att dölja hur överklassen blir rikare, hur Sverige utvecklats från socialdemokrati till skatteparadis för de förmögna?

Även om droganvändandet är större i Djursholm är det i de fattigare orterna folk åker fast. Och det är i de fattigare orterna folk mördas, skjuts i droguppgörelser. Överklassen kan fortsätta ostört. Polisen tar sig inte i deras villor – de ligger för långt från vägen.

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren i topp visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Det gästas av Katarina Wennstam och Gunilla Brodrej som pratar om Dramaten och Josefin Nilsson-dokumentären.