Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hur ska polisen göra med marijuanarökare?

Gizem Erdogan, mitten, spelar en av huvudrollerna i ”Tunna blå linjen”.
Foto: Linus Eklund/Anagram/SVT
Hynek Pallas är medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: OLLE SPORRONG

Cilla Jackerts nya serie om poliser i Malmö är en fullträff, tycker Hynek Pallas. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I dagens strömningsklimat med nya påkostade tv-serier varje vecka är det lätt att glömma de dramer som förändrade tv-fiktionen innan 2000-talets guldålder. Som ”Spanarna på Hill Street”. I dag är det svårt att förstå hur banbrytande den var 1981. Inte bara en polisserie som faktiskt skildrade snutars privatliv. Steven Bochco och Michael Kozoll som skapade den betonade vikten av att en polisserie speglade sin samtid – både de etniskt blandade relationerna och att afroamerikaner hade fasta roller lyfte dåtida ögonbryn. 

Stationschefens ”Let's be careful out there” som avrundande varje avsnitts morgonmöte var viktigt dramatiskt – vi upplevde poliserna som en grupp att känna med. Men inte utan att man backade för rasism eller korruption i kåren och därmed satte kritiska frågetecken kring vad denna grupp tog sig för friheter i tjänsten. 

Det är ingen slump att man känner något liknande inför ”Tunna blå linjen”, manusförfattaren Cilla Jackerts nya serie om uniformspoliser i Malmö. Här finns till och med samma dramanav med morgonmöten som leds av den älskvärde stationschefen Jesse (Per Lasson) – en plufsig trebarnsfarsa som oroas för sin skilsmässa.

Vem minns inte Sven Wollters diskbänksrealistiska snopp i 'Mannen på taket' 1976?

Det är nu inte för mycket sagt att svensk polisfiktion har en annan tradition än den amerikanska. Här har det samhällskritiska varit stapelvara sedan Sjöwall-Wahlöös första Beck-bok ”Roseanna” 1965. Varpå även polisers privatliv fick stort utrymme – vem minns inte Sven Wollters diskbänksrealistiska snopp i ”Mannen på taket” 1976? En kombination som på allvar peakade i USA först med ”The Wire” 2002. 

I dag är situationen i svenskt polisdrama en annan: ”Beck” är ironiskt nog gaddlös sörja – en av fjolårets filmer handlade mest om att Kristofer Hivjus rollfigur skulle lära sig Tinder – och på andra sidan skalan gör Mikael Marcimain true crime i ”Jakten på en mördare”. En utmärkt serie, med fenomenal kritik av New public management-samhället. Men utan utrymme för de såpainslag som smörjde ”Spanarna på Hill Street” och ”The Wire”.  

Tills nu – för båda dessa mästerliga serier vilar över ”Tunna blå linjen”. Kanske rör den sig mer i koja än i slott och ger en lite skev bild av Malmö. Kanske vandrar serien ibland, främst kring sin kristna huvudperson Sara (Amanda Jonsson) och hennes flört med kollegan Magnus (Oscar Töringe), väl långt i såpamarken. Men det privata är i dramat inte skilt från samhällsuppdraget: den moraliska balansen ligger i en underliggande konflikt mellan den unga norrländskans djupa tro och de övergrepp som sker när uniformerna rättfärdigar den ”tunna blå linjen” – uppfattningen att de är gränsen mellan civilisation och barbari. 

Hur ska man egentligen göra med en så spridd drog som marijuana?

Huvudregissören Sanna Lenken är lyhörd för det dråpliga liksom för det spännande och tragiska – som judiska Leahs (Gizem Erdogan) våndor kring en morfar som trakasseras i sin livsmedelsbutik. Antisemitismen i Malmö återkommer mer än så. Jesses nojor över tonårsdottern blandas med våldtäktsmannen som plågar staden. Lesbiska och svarta snutar har relationer och diskuterar hur det känns att försvara fascistdemonstrationer. 

En särskild eloge för all detaljkänsla i det lokala. Som att skånskan även för denne tidigare Malmöbo stundtals var autentiskt svårfångad i de otextade förhandsavsnitten. Samt att det snart ekar av samtidsdebattbekanta vändningar kring klass och etnicitet. För serien lär provocera och eka den med: Hur ska man egentligen göra med en så spridd drog som marijuana? Vad löser det att visitera människor efter deras bostadsort och etnicitet? Få stryks medhårs, och fördelar och nackdelar med polisnärvaro i sociala medier dryftas. Leah skriver sin sanning om utanförskapsområden och väcker kollegernas vrede. En instagramsnut mörkar förortsmorsornas insatser i sin ungdomssatsning – och smickras av att raggas på under en insats. 

Svaren är aldrig enkla. Men väldramatiserade. 

Vi lever i en annan tv-tid än när ”Spanarna på Hill Street” fick pågå i sex år – men jag utgår ifrån att SVT redan har gett Cilla Jackert grönt ljus att fila på nästa säsong.  



TV-SERIE

TUNNA BLÅ LINJEN 

Manus Cilla Jackert 

Regi Sanna Lenken m fl.

SVT, premiär 17/1



Hynek Pallas är författare, filmkritiker och medarbetare på Expressens kultursida.




Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78147&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.