Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här är 10-talets 20 bästa filmer

Jonas Holmberg. Foto: GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

Biokris, filmkris och maktövertagande strömningsjättar, ändå har filmkonsten fortsatt ge upphov till mästerverk. 

Jonas Holmberg listar 2010-talets bästa filmer. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TOPPLISTA. På en teknisk och ekonomisk nivå har 2010-talet varit det mest omskakande decenniet för filmvärlden sedan televisionens genombrott. Samtidigt som biograferna slår globala intäktsrekord har den exploderande strömningsmarknaden inneburit nya maktspelare, nya publikbeteenden och nya affärsmodeller. Många viskar eller ropar om kris.

Men rent konstnärligt har 10-talet varit ett fantastiskt decennium, med en lång rad filmiska triumfer. Det skulle ha varit lättare att lista årtiondets hundra bästa filmer än de tjugo bästa. Jag har inte fått plats med någon film av Mia Hansen-Løve, Alfonso Cuarón, Greta Gerwig, Wang Bing eller Joshua Oppenheimer, som alla gjort oförglömliga filmer under decenniet. Om filmkonsten är hotad, så är det i alla fall inte på grund av att det saknas begåvade konstnärer eller filmiska mästerverk.

 

1. Lars von Trier, ”Melancholia”, 2011.

Med suggestiva ultrarapidsekvenser, existentiella dialoger och filmhistoriens mest betydelsebärande svartruta iscensätter den deprimerade hyperesteten von Trier jordens, och kanske filmkonstens, undergång på Tjolöholms slott. 

Kirsten Dunst i ”Melancholia”. Foto: CR / TARGET PRESS / STELLA PICTURES

2. Luca Guadagnino, ”Call me by your name” 2017.

Norra Italien har väl aldrig varit så paradisiskt, erotiskt eller filmiskt som i Luca Guadagninos soldränkta kärlekssaga om 17-åriga överklassungen Elio och en amerikansk student. Elio upptäcker kärleken i en film som återupptäcker filmkonstens sinnliga potential.

 

3. Abdellatif Kechiche, ”Blå är den varmaste färgen” 2013.

Decenniets kraftfullaste och mest nyanserade kärlekshistoria gestaltar och analyserar kärleken med både sociologens, romantikerns och pornografens blick.

 

4. Abderrahmane Sissako, ”Timbuktu” 2014.

Bländande vacker och djupt politisk filmpoesi om fotboll utan boll, sönderskjutna skulpturer och konflikten mellan ett traditionellt muslimskt civilsamhälle och aggressiva islamister.

 

5. Damien Chazelle, ”La la land” 2016.

En bombastisk motorvägsdans i inledningsscenen och en intim sång i slutscenen ramar in den bitterljuva insikten om hur livet kan komma i vägen för kärleken, i en hypernostalgisk musikal för det nya millenniet. 

Emma Stone och Ryan Gosling i ”La la land”Foto: DALE ROBINETTE / AP TT NYHETSBYRÅN

6. Béla Tarr, ”Turinhästen” 2011.

Den ungerske mästaren Béla Tarrs sista, och kanske bästa, långfilm är en visuell triumf. I långa, svartvita och nästan outhärdligt vackra tagningar skildras ett par fattiga potatisodlare och deras häst, med utgångspunkt i anekdoten om hur Nietzsche bröt ihop när han såg en häst piskas i Turin.

 

7. Apichatpong Weerasethakul, ”Cemetery of splendour” 2015.

Det magiska bor granne med det materiella och den politiska allegorin delar form med drömmen i denna utsökta film om en sjukhussal upplyst av gröna neonrör, där en grupp soldater ligger i koma. Det sägs att de utkämpar strider i en annan värld medan de sover. 

 

8. Alice Rorwacher, ”Lycklig som Lazzaro” 2018.

Melankoliskt och magiskt om musik som flyr från katedraler, en pojke som inte åldras och en liten isolerad by där markisinnan ännu på 80-talet håller sig med livegna undersåtar. En briljant uppdatering av den italienska filmtraditionen.

 

9. Lucien Castaing-Taylor and Véréna Paravel, ”Leviathan” 2012.

Filmskaparna kommer från en gränsöverskridande etnografisk-estetisk avdelning på universitet i Harvard som blivit en av filmvärldens mest intressanta platser. Här skildrar de det industriella fisket utanför New Englands kust utrustade med små digitalkameror som kastas runt, klistras fast och tycks fånga vartenda hörn av båten. Resultatet är en kraftfull och närmast överjordisk bildsymfoni.

 

10. Céline Sciamma, ”Portrait of a lady on fire” 2019.

Hur kan man sanningsenligt porträttera en annan människa? Med filmteoretisk skärpa, känslomässigt djup och bultande sinnlighet undersöker Sciamma sanningslängtan, åtrå och visuella motståndsstrategier.

 

11. Maren Ade, ”Min pappa Toni Erdmann” 2016.

Hejdlöst rolig och smärtsamt precis komedi om en 68-boomer som inte förstår sig på sin stelt karriäristiska dotter, och bestämmer sig för att reparera relationen genom löständer, peruk och practical jokes.

Peter Simonischek i ”Min pappa Toni Erdmann”. Foto: Sony Pictures/Courtesy Everett Collection

12. Noa Baumbach, ”A marriage story” 2019.

Decenniets mest memefierade highbrow-drama är en formsäker Scener ur ett äktenskap-uppdatering som tillsammans med Roma och The Irishman har skänkt legitimitet åt den kulturellt kapital-törstande streamingjätten Netflix.

 

13. Barry Jenkins, ”Moonlight” 2015.

Briljant treaktare om kärlek, rasism och droger, sorterat efter tre olika stadier i en pojkes uppväxt till man. Vann till slut Oscar för bästa film efter att Faye Dunaway och Warren Beatty först läste upp fel vinnare. 

 

14. Darren Aronofsky, ”Black swan” 2010.

Dubbelgångarmotiv, fågeldräkter och Natalie Portman som instabil ballerina i psykologisk skräckfilm med häpnadsväckande dansscener som nyttjar filmkonstens hela estetiska arsenal. 

 

15. Asghar Farhadi, ”Nader och Simin – en separation” 2011.

Simin skiljer sig från Nader eftersom han vill stanna i Iran med sin sjuka far, i briljant drama om de minsta och finaste nyanserna inom juridik, religion, klass och moral. 

 

16. Lav Diaz, ”From what is before” 2014.

När Filippinernas president Marcos slår till mot oppositionella vänstergrupper börjar märkliga saker hända i en liten by - några kor dör och hyddor fattar eld. I andlöst vackra, svartvita bilder beskriver Lav Diaz hur en avsides by på landsbygden påverkas av politiska oroligheter under 70-talet, på ett sätt som minner om Hanekes ”Det vita bandet”.

 

17. Claire Denis, ”High life” 2018.

Robert Pattinson, Juliette Binoche och André 300 är dödsdömda fångar som erbjudits benådning för att ställa upp som besättning på ett farligt rymdäventyr. I sin första engelskspråkiga film revolutionerar Claire Denis rymdfilmen med biologi, filosofi och en oförglömlig ”fuckbox”.

Robert Pattinson i ”High life”. Foto: M V Menke/BFI/Thunderbird/Kobal/Shutterstock

18. Michael Haneke, ”Amour” 2012. 

Vad händer med kärleken när den älskade tynar bort till ett passivt vårdpaket? Den cyniske cineastprästen Haneke visar uppriktig empati i sin drabbande skildring av kärleken på dödens tröskel.

 

19. Luc Dardenne och Jean-Pierre Dardenne, ”Pojken med cykeln” 2011.

65 år efter Cykeltjuven gör de belgiska bröderna en lika osentimental som hjärtskärande uppdatering av den socialrealistiska traditionen med samma ingredienser som i De Sicas mästerverk: en far, en son och en cykel. 

 

20. Yorgos Lanthimos, ”Dogtooth” 2010.

Språkfilosofi, familjefrågor och konstiga danser i skruvat tankeexperiment om pappa som isolerar sina barn från all kontakt med omvärlden och skapar egna regler och ett eget språk bakom murarna.

 

Jonas Holmberg är konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival och medarbetare på Expressens kultursida.

 

Nu vinner kulturkvinnorna mark

Nu dominerar kvinnorna som författare. Har något gått förlorat medan vi varit upptagna av kulturtanternas revansch och kulturmännens sorti?

Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen överger kulturlivet. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.