Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Filmen visar terrorn så meningslös som den var

Andrea Berntzen i rollen som 18-åriga Kaja i ”Utøya 22 juli”. Foto: Nordisk film

Varför behövs en spelfilm om massmordet på Utøya?

Ida Ölmedal ser en kontroversiell film som nu går upp på svenska biografer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FILM | RECENSION. Den som ser ”Utøya 22 juli” får vara beredd på en och en halv timme av kväljningar. Det går inte att värja sig mot realismen i den här filmen. 

18-åriga Kaja och hennes kompisar är fiktiva karaktärer, men de bygger på överlevandes vittnesmål, och skräcken blir verklig inte bara genom otroliga skådespelarinsatser utan också genom att vi ser det som man inte brukar föreställa sig. 

Breivik sköt i 72 minuter

En sådan sak är sluddrandet, rädslan gör det omöjligt att få käkar och stämband att röra sig. En annan är handlingsförlamningen, den lille pojken som inte kan förmås ta av sig sin lysande gula jacka. En tredje dödsångesten, hur långsamt det går för livet att rinna ur en flicka som blivit skjuten i axeln. Och så själva utdragenheten. I 72 minuter gick terroristen runt på Utøya och sköt. Lika länge pågår skottlossningen i filmen.

Det är så verklighetsnära som en spelfilm kan vara, filmat i en tagning, ingen pålagd musik, överlevande har hjälpt till med att få så exakt ljudbild av skottlossningen som det bara går. Det finns inte mycket av dramatisering. 

Ändå vet vi: vi kommer aldrig att förstå hur det verkligen var. 

Så varför ser vi det här? 

Filmen gör Utøya verkligt

Frågan ställdes av internationella filmkritiker vid den officiella premiären på Berlins filmfestival tidigare i år. Någon undrade vad man ska göra med en film som präglas av så stark meningslöshet. 

Det är inte en respektlös fråga, tvärtom ligger den i linje med förhandskritiken från en överlevande att filmen osynliggör själva terrormotivet genom att helt fokusera på offrens upplevelse.

Men jag tror att det finns en poäng med att se meningslösheten. 

Hela den process som börjar vid ett terrordåd, löftena om att bemöta hat med kärlek, sökandet efter gärningsmannens motiv och dess rötter, ja, till och med själva benämningen av det – ”terror” – är nödvändig, men gör också händelsen till något som går att tala om. Förloppet blir omvärldens, inte de överlevandes. På något sätt skänker det händelsen en begriplighet, en mening, som den inte hade då den skedde, för de som var med om den. 

I värsta fall riskerar själva dådet att bli en abstraktion.

Greengrass gör film om Utøya

Med tiden kommer också fler filmer som kompletterar perspektivet: Bland annat gör den brittiske regissören Paul Greengrass en Netflix-film om terroristen Anders Behring Breivik baserad på Åsne Seierstads bok.

Men all förståelse bör ändå börja i den första förnimmelsen hos offren, dessa 72 minuter.

 

FILM

Utøya 22 juli

Regi Erik Poppe

Manus Anna Bache-Wiig, Siv Rajendram Eliassen

90 minuter

 

LÄS MER – Nils Forsberg: Monumentet över Utøya borde inte ha stoppats 

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.

Lyssna på hennes podd "Ekman/Ölmedal" här.