Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En grym resa ner i von Triers helvete

Filmen är visuellt övertygande med en dantesk/dorésk miljö. Foto: Nordisk Film
Lars von Trier Foto: P.BAR / STELLA PICTURES/AVALON.RED B6128
Charlotte Wiberg. Foto: PRIVAT

Charlotte Wiberg har sett Lars von Triers bioaktuella film ”The house that Jack built”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | FILM. ”Ja ja, berätta du, men tro inte du kommer säga något som jag inte har hört förut.” Vergilius, eller Verge som han familjärt kallar sig i Lars von Triers senaste film ”The house that Jack built”, är luttrad. Han har inte mycket till övers för seriemördaren Jacks skrytsamma utläggningar om mord som en form av konst, utövad av honom själv under den löjliga pseudonymen Mr. Sophistication.

Men berättelsen blir allt grymmare som de båda stiger allt längre ner i helvetet, och till slut häpnar ändå Verge av graden av Jacks depravation. Det gjorde tydligen också delar av publiken i Cannes som lämnade visningen av filmen.

Som gammal skräckfilmsfantast och storkonsument av serier typ ”Criminal minds” förblir jag ganska oförstående till reaktionen och bibehåller Vergilius luttrade hållning filmen igenom. Varje år, tycks det, visas det någon film i Cannes där hälften av publiken indignerat lämnar salen medan den andra hälften ställer sig upp och applåderar i slutet. Det är som om de anlitats av en PR-byrå för att skapa ett buzz.

Varför går folk på filmfestival om de inte är beredda att utmanas?

Detta är naturligtvis en bitvis väldigt otäck film, givet sitt ämne, men vad förväntar sig folk av Lars von Trier i kombination med seriemord? Och, givet att filmhistorien innehåller en för varje år växande hög med kreativa eller bara alltför realistiska kombinationer av vidrigheter – varför går folk, professionellt filmfolk dessutom, egentligen överhuvudtaget på filmfestival om de inte är beredda att utmanas?

Självspäkning

Igenom filmen förs ett samtal mellan Jack och Verge, men först under den sista femtedelen, då vi genomlidit de grafiska framställningarna av de fem olika berättelser ur seriemördarkarriären Jack återger, är den riktigt intressant, och visuellt övertygande med dess danteska/doréska miljö. von Trier ägnar sig åt självspäkning genom att klippa in scener från egna filmer i Jacks eruptioner av nihilistiskt, estetiskt njutande.

En av scenerna i ”The house that Jack built”. Foto: Nordisk film.

De båda männens diskussion är inget finlir direkt, och den innehåller en del klichéer, men det finns i alla fall en moraliskt tillfredsställande tråd oavsett om en bryr sig om att se Jack, både Jack och Verge eller ingen av dem som regissörens alter ego.

Men filmen är också komisk. Den gudomliga komedin tas liksom bokstavligt som förlaga. Frågan är om en skrattar. Jacks väg från nybörjare i sitt värv till nazidesperado är beströdd med sådana seriemördarklichéer som att han både kör runt med skåpbil och använder en krycka för att verka harmlös. Han lyckas mest tack vare omgivningens naivitet och dumhet.

En mellanfilm

I en scen som hade kunnat vara vansinnigt rolig om den inte samtidigt vore otäck beklagar sig Jack för sitt offer över att män får skulden för allt. De är som födda skyldiga! von Trier tar udden av all eventuell kritik av hans kvinnobilder i filmen också genom att låta dem kommenteras av Verge. 

Ganska otäck, lite rolig, avväpnande självmedveten – det blir liksom inte så mycket av det hela sammantaget. Jag har hört att detta eventuellt är von Triers sista film. Hoppas verkligen att det inte stämmer. För detta är en von triersk mellanfilm, och jag hoppas att den följs av en riktig storfilm.

 

Av Chalotte Wiberg

Charlotte Wiberg är skribent.

 

https://youtu.be/BYF2tfdD1fA