Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Efter Metoo: Nu är hämndfilmen på frammarsch

Matilda Anna Ingrid Lutz i filmen "Revenge". Foto: M.E.S. Productions.

I helgen var det kvinnlig skräckfilmsfestival med hämndtema i Stockholm.

Charlotte Wiberg njuter av fantasivåldet i spåren av Metoo-rörelsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | FILM. Behovet av kvinnlig hämnd lyser genom Metoo-rörelsen. Samtidigt är dess möjligheter naturligtvis begränsade till vad en rättsstat kan acceptera. I fantasin är däremot möjligheterna obegränsade, och det är på detta fantasiplan den så kallade rape-revengefilmen, en starkt våldsam genre i gränslandet mellan skräck och action befinner sig. Några sådana visades i Stockholm på Klarabiografen under helgen, då Women in horror-festivalen ägde rum, detta år med hämnd som tema.

Coralie Fargeat tvingar publiken till sympati

En av filmerna som visades heter helt enkelt och simpelt "Revenge", och har även haft premiär på de vanliga biograferna. Den är också enkel och simpel i sin uppbyggnad, men intressant i sin speciella vinkling av genren. Medan många filmer med våldtäkt som tema är noga med att porträttera den kvinnliga huvudpersonen som ”oskuldsfull”, för att på så sätt underlätta sympatier och medkänsla, ger oss regissören Coralie Fargeat medvetet en fullt sexuellt utlevande Lolitaliknande tjej och tvingar publiken att trots de sexistiska reaktioner Jen, som hon heter, med säkerhet frammanar identifiera sig och sympatisera med henne. 

Taktilt ultravåld

Hur filmen tas emot i Sverige lär bero på den sexualiserade bilden av Jen, men kanske framför allt på publikens och kritikernas förmåga att njuta av det närmast taktilt gestaltade ultravåldet i dess andra hälft, alltså hämnden – överdimensionerat och i min mening njutbart fantasivåld där den torra öken som är skådeplatsen dränks in i blod.

 

LÄS MER – Charlotte Wiberg ser "Meltzer och döden": Döden låter sig inte tämjas 

 

Rape-revengegenren har ständigt problematiserats och ofta setts som ett sätt att exploatera våld mot kvinnor med hjälp av en förment feministisk agenda. Inte för att undertecknad någonsin förstått hur den ikoniska "I spit on your grave" från 1978 och dess remake från 2010 har kunnat anklagas för att glorifiera våldtäkt, så vidrig som akten gestaltas, men så har skett. 

Detta med att visa något obehagligt i grafisk detalj tycks ofta uppfattas som ett slags legitimering av det obehagliga. Det är en problematik just "Revenge" hursomhelst undgår genom att inte visa själva akten utan låta den i stället höras genom förtvivlade skrik. Skrik som en av männen i filmen cyniskt försöker dränka genom att höja ljudet på tv:n. Likgiltigheten är inte mindre svåruthärdlig än vad övergreppet är. 

1970-talets lågprisskräck

Rape-revengegenren daterar sedan 1970-talet, ett gyllene decennium för blodig och ibland mästerlig lågprisskräck. Genren har åtföljts av censur och förbud och starka reaktioner. ""Thriller – en grym film (1973) klipptes kraftig ned. Nämnda "I spit on your grave" olagligförklarades och "Baise-moi" (2000) bojkottades av vissa biografer. Men rape-revengefilmen dör inte ut utan växer sig i stället starkare. Kanske är den i begynnelsen av sin storhetstid.

 

Charlotte Wiberg är skribent på Expressens kultursida.