Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför sa jag nej till filmen om Kristina Lugn

Kristina Lugn.
Foto: SVT/Ulla Montan
Martina Montelius.
Foto: NIKLAS HELLGREN
Kristina Lugn och Martina Montelius deltar i en frågesport i SVT. Ur ”Lugn bara Lugn”.
Foto: SVT

Kristina Lugn porträtteras i den nya SVT-dokumentären ”Lugn bara Lugn”.

Dottern Martina Montelius förklarar varför hon tackade nej till att medverka.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DOKUMENTÄR. Alla som ser Ann Victorins och Sofia Wikströms K Special om Kristina Lugn, som var min mor, kommer att tro att jag är med i den. Eftersom jag omnämns. Men jag är inte med. Mitt namn och mitt ansikte är utlånade till sagan. Det är allt.  

I filmen berättar författaren och akademiledamoten Per Wästberg en historia som inte är sann. Han tror att den är sann, eftersom han har hört den av Kristina själv. Berättelsen handlar om min morfar, och har dragits många gånger: lilla Kristina ska för första gången få följa med sin pappa på bio. Hon darrar av förväntan. När de kommer fram till biografen säger pappan: ”Nu går vi hem igen. Det här ska lära dig vad besvikelse är.” Om detta varit sant hade min morfar Per Robert Lugn, som dog 2016, varit en sadist. Sanningen är emellertid att föreställningen var inställd. Säkerligen kommenterade han detta med att Kristina nu hade fått veta vad en besvikelse vill säga. Men den historien har inte samma litterära verkshöjd.

Hon hittade på sitt liv, och sin omgivnings liv, medan hon talade.

Kristina Lugn var den enda människa jag träffat som på riktigt levde i ögonblicket. Inte på ett mindfullnessanstruket sätt, utan som slungade hon sig genom tillvaron medelst lianer spunna av sagor. Det var underhållande i allra högsta grad, och ibland makalöst smärtsamt. Hon hittade på sitt liv, och sin omgivnings liv, medan hon talade. Varje gång hon berättade om biograftragedin var det sanningen som uttalades. För henne. Just då. Det handlade inte om att beljuga någon av illvilja; att andra figurer i sagorna kunde bli sårade var hon inte medveten om. 

Kristina Lugn.
Foto: SVT

Hon blev uppriktigt förvånad, och själv gravt förolämpad, om någon i efterhand reagerade på att ha framställts i ohygglig dager. Just när sagan berättades fanns bara det enastående i att kunna berätta, och att människor ville lyssna. Kanske är det enligt liknande principer en dokumentär om en kulturpersonlighet måste skapas. Fast det blir inte lika roligt. 

För nästan ingenting i mitt liv är mer privat än just det.

Trots påtryckningar tackade jag nej till att medverka i filmen. Ingenting i hela världen skulle kunna få mig att berätta i Sveriges Television om det jag numera bokstavligen är den enda som vet: hur det egentligen var när Kristina och jag var ensamma tillsammans. För nästan ingenting i mitt liv är mer privat än just det. 

Men man kan ju försöka föreställa sig. Det har jag ibland önskat att just kulturjournalister kommit på idén att göra, innan de ställt sina ickefrågor (”Jo, det här med Kristina Lugn”). Föreställ dig att du växer upp ensam med någon som ofta inte mår särskilt bra. Som lever från ett tillstånd till ett annat. Kan det finnas andra orsaker till att du inte vill prata med främlingar om det än att du ”är rädd att bli jämförd”? Omöjligt är det inte. 

Samtidigt förstår jag givetvis att det väl närmast är tjänstefel att inte ställa frågan. Man måste ta chansen att få stoffet direkt ur hästens, eller åtminstone fölets, mun. Visst. Men nog är det delirisk lycka att inse att jag inte är skyldig en enda människa att berätta en stavelse. 

Vill ni lyssna efter verklighet ska ni spetsa öronen när Carin Götblad tar till orda.

Filmen innehåller en del vackra scener, och intressant tankestoff. Jag tycker att ni ska se den. Dikten om panoramafönstret handlar inte om mig, som alla tror. Inte den om Liselott heller. De handlar väl snarare om er och era eventuella barn, om er själva när ni sprang längs skyltfönstrens tindrande rad. Det är därför ni läser dem. 

Och filmen handlar om ”Kristina Lugn”. Vill ni lyssna efter verklighet ska ni spetsa öronen när Carin Götblad tar till orda. Vännen som bröt vår ensamhet och fyllde våra liv med hundar, marsvin och skratt. För henne ska jag berätta. Mellan skål och vägg. 


Martina Montelius är författare och dramatiker och medarbetare på Expressen Kultur.

Lyssna på podcasten ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=76618&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.