Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Danskt mörker vinner över svensk smartness

Foto: PRIVAT / PRIVAT
”Gåsmamman” säsong 4Foto: Pressbild C More

Det nordiska mörkret fortsätter att erövra teveserier och kriminalfilm.

Kjell Häglund följer två olika spår på var sin sida av Öresundsbon.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Nordic noir på löpande band. Det är känslan man får när man scrollar i sidled för att utforska den skandinaviska streamingtjänsten Viaplays utbud av aktuella dramaserier. Nordic noir, denna glåmiga och truligt brutalistiska deckargenre som under ett dussin år gjort en avig succé i den tänkande delen av tv-världen, har blivit stapelvara.

Om det var Danmark som en gång startade och ledde utvecklingen så är det Norge som står för konserveringen, senast med den stendöda storsatsningen ”Wisting”. Topparna svarar fortfarande Danmark för – från finalsäsongen av ”Follow the money” till förra veckans premiärserie ”Förhöret”, med ett dream team av nordic noir-nobless under Christoffer Boes kreativa ledning.

De svenska serierna i detta sammanhang – oförargligheter som ”Springfloden”, ”Sthlm rekviem” och ”Svartsjön” – fiskar efter utländska inköpare men magplaskar mest i bakvattnet.

Så vad hände med det svenska arvet efter ”Bron”?

”Bron” körde genrens huvudkoncept i botten

Rent kreativt tror jag att SVT:s nordic noir-flaggskepp under sina fyra säsonger dels höjde den svenska tv-deckarfabrikens självförtroende, men dels också körde ett av genrens huvudkoncept i botten – och att just denna ekvation resulterade i att våra mest populära kriminalserier i dag, ”Innan vi dör” och ”Gåsmamman”, faktiskt inte liknar något annat i deckarvärlden.

”Bron” gick all in på det länge trendledande konceptet att seriens antagonist, alltid en seriemördare, skulle vara ett slags missförstått geni, en svårt narcissistisk ”konstnär” som placerar sina lemlästade offer i groteska installationer med dolda ”budskap” till samhället (eller till någon polis som mördaren hakat upp sig på). Ett koncept som helt enkelt dog med ”Bron”. I senare bättre svenska kriminalserier, som ”Gråzon”, ”Fartblinda” och ”Det som göms i snö”, betonas i stället krasst verklighetsbaserad brottslighet (de två sistnämnda bygger dessutom på verkliga fall).

Detta gäller även ”Innan vi dör” och ”Gåsmamman”. Det som gör dessa serier så attraktiva för svenska tv-tittare är ett slags ”Bron”-motreaktion och anti-nordic noir-manér. De må ha fått självförtroendet från ”Brons” framgångar, men därmed också modet att skippa geniala seriemördare, genialt polisarbete och ytligt blodigt allvar. I stället får vi sårbara idioter till brottslingar, klantiga polismisslyckanden och metagyckel. Till och med ur de många logiska luckorna och långsöktheterna uppstår en underhållande energi.

Folk sitter hemma och fnissar åt mörkret

Dock syftar inte vardagligheten till någon realism. Den är snarare en grotesk där själva orimligheten ingår i formeln. Som i de senaste avsnitten av ”Innan vi dör”: efter att vi skrockat i några veckor åt den sorglustiga lilla polistrions action-slapstick-infiltration av en enorm nationell liga av korrupta poliser, ”Kretsen”, tas denna liga över av supermaffia – som tvingar ”Kretsen” att utföra terrorattentat ihop med Sveriges försvarsminister.

Marie Richardson och Magnus Krepper i "Innan vi dör"Foto: PETER CEDERLING / SVT

Serieskaparen och huvudmanusförfattaren Niklas Rockström vet mycket väl att folk sitter hemma och fnissar åt alltihop, och i synnerhet åt seriens mest bärande tema: att de goda snutarna, med Marie Richardson i spetsen, är så enerverande inkompetenta. Men, som han sa till Expressen (10/11): ”Hur mycket kan vi trycka in i det här? Hur många idéer kan vi pressa in och på hur många sätt kan vi utveckla historien?” Det kreativa teamet bakom ”Innan vi dör” utmanar sig själva i en enda lång maximeringsekvation som de pusslar ihop med så imponerande utförda och perfekt klippta spänningsscener att även intrigens extremer ingår i den lekfulla uppvisningen.

Än tydligare syns det här kaxiga maximeringsgreppet i ”Gåsmamman”, eftersom den i grund och botten är en ganska rak adaption av den nederländska serien ”Penoza”, men ändå så radikalt annorlunda – precis som ”Innan vi dör” ger sig ”Gåsmamman” hän åt konsten att få tittarna att svälja gigantiska munsbitar av extra-allt. Där ”Penoza” tyngs av ett såsigt låtsasallvar lyfts ”Gåsmamman” med ett retfullt skratt.

Den trivsamt odugliga poliskåren

I säsongens första avsnitt ligger Alexandra Rapaports huvudperson på intensiven. Några scener senare är hon i rehab-fasen – fast i samma sjukhusrum. Med öppningsbart fönster mot gatan. Och utan bemanning nattetid. Men i tv-soffan hinner vi aldrig garva klart åt detta förrän Alexandra med stomipåse på magen jagas nerför en betongtrappa av knarkgangstrar, och vi fylls av ett upprymt popcorn-sug. För vi vet ju att detta bara är början på seriens viktigaste komponent. 

Alexandra Rapaport och Shebly Niavarani i ”Gåsmamman”. Foto: JOAHAN PAULIN / C MORE

Poliskåren är lika trivsamt oduglig i ”Gåsmamman” som i ”Innan vi dör”, och actionsekvenserna lika hantverksskickliga, men det bärande i ”Gåsmamman” är hur grovt och akut Rapaport oupphörligen dras ner i den kriminella skiten igen trots att hon ”gör allt för barnens skull”. Det dröjer inte länge innan hon kör ett styckat lik till en bondgård där grisarna nafsar i sig ett kapat underben.

Den här kontrasten mellan vardaglighet och övermått, och förmågan att få övertydliga stilgrepp att fungera trots att de samtidigt gäckar genren och gycklar med tittarna, vill jag beskriva som en väldigt svensk och flyhänt typ av populärkulturell postmodernism. Ungefär som Teddybears förhåller sig till rockmusik. Vi såg exakt samma förhållningssätt till lättunderhållning i hur Sverige under 2000-talet lekte friskt med formen för Melodifestivalen, som i likhet med genre-tv-deckaren är ett väldigt inrutat internationellt tv-koncept men som just Sverige, och just ingen annan i hela Eurovision-samfundet, förmått att vörda med självironi och meta-humor som verktyg.

Inga pajaspremisser på danska sidan

Baksidan är förstås att ”Innan vi dör” och ”Gåsmamman” aldrig når några verkliga känslomässiga djup. När både kriminaltema och spänningsmoment drivs framåt av pajaspremisser behöver tittaren aldrig dröja med näven i popcornbägaren.

För den högre kulturupplevelsen får vi gå till nämnda danska ”Förhöret”, som faktiskt stakar ut en seriös väg framåt för nordic noir – helt enkelt genom att göra en ”noir”-nedåtspiral på riktigt, utifrån begreppets rötter i 1940- och 50-talens film noir. Även här är formen viktigare än innehållet – men det är en form som i sig förmår att bära en existentiell psykologi. 

Ulrich Thomsen spelar huvudrollen i ”Förhöret”.Foto: HENRIK OHSTEN / NENT GROUP

Avsnitten är bara 22–25 minuter långa, och utgör sammantaget en lång dags färd mot natt sedan Ulrich Thomsens poliskaraktär upptäckt att det är hans egen vuxna dotter som ligger död hos rättsläkaren. Rasande och oroligt, och allt mer trasigt, drar han från ledtråd till ledtråd genom ett mörkt, korrumperat Köpenhamn – eller rättare sagt från person till nästa inblandade person; ett ”förhör” per avsnitt. Formen har en inbyggd teatertyngd, en känsla av kammarspel i tablåer, som först får mig att associera till Per Flys ”Föreställningar” och sedan sörja att svenska kriminalserier är så smarta och snabbfotade att de tappat huvudet.

 

Av Kjell Häglund

Kjell Häglund är kulturjournalist.

”Förr lyckades S kapsla in den folkliga vreden”

Varför går det så dåligt för Stefan Löfven? Jenny Lindahl och Torbjörn Nilsson analyserar Socialdemokraternas kris. Se det senaste avsnittet av Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.