Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bonusfamiljen bearbetar medelklassens ångest

”Bonusfamiljen”.Foto: Ulrika Malm/SVT
Ur ”Bonusfamiljen”. Sima ( (Nour El-Refai),Foto: Ulrika Malm/SVT
Martina Montelius.Foto: Olle Sporrong.

Imorgon visas säsongsavslutningen av Bonusfamiljen.

Martina Montelius gläds åt att tv-publiken får ta del av så gediget hantverk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | BONUSFAMILJEN. Den som har följt världsdramatiken, eller levt ett liv, kan sannolikt inte föreställa sig en större emotionell utmaning än kärnfamiljen. Men bonusfamiljen är i långa stycken ännu ett tuppfjät svårare, vill jag mena. 

Vi har ju äntligen lärt oss att vi ska kunna prata om fars alkoholism, mors psykosomatiska migrän och grabbens boffande. Det ska inte sopas under mattan. Men i bonusfamiljens inredning ingår helt nya mattor, specialdesignade för att sopa konflikter och orosmoln under. 

Arvet från bonusfarfar

Hur mycket får man bråka med ett barn man inte fött? Ens partner, förintad inom sig av samvetskval över skilsmässan från sitt barns mor, intar ofta livvaktens roll, paralyserad av skräck för att barnet ska vantrivas i den nya familjen. Och MINA barn då? Varför ska de inte få ta del av arvet från sina bonussyskons farfar? En varböld av oöverblickbara proportioner. Hur tröstar man en älskad som inte får fira den här julen med sin tvååring? 

Alla är rädda för allt. Varandra, sig själva och barnens dom när de blir vuxna.

Bonusfamiljelivet svämmar över av den sortens hyperkänsliga problem, så olösliga att det ofta känns orimligt att ens börja gegga med dem. Alla är rädda för allt. Varandra, sig själva och barnens dom när de blir vuxna. Beslutet att bryta upp från en familj och bilda en ny är ett egoistiskt sådant, hur mycket vi än försöker intala oss att det är ”bäst för alla”. Vi är kära i Roffe eller Mariette och vill vara med vederbörande. Alla andra får försöka anpassa sig. Så är det med den saken. 

Själv i en bonusfamilj

Därmed inte sagt att det är fel att bilda bonusfamilj. Det kan vara alldeles rätt. Men priset är ofta högre, för fler människor, än vi kan föreställa oss. Jag lever trots allt själv i en bonusfamij sedan 15 år, och kan inte räkna de emotionella glidflygningar med landning i talltopparna detta liv renderat mig mellan de lyckliga stunderna. Bonusfamiljen är en gåva – men en gåva med starka kryddfrön mellan sina okorrigerade tansebissingar. En liten tröst är väl att den genom seklerna måttlöst överreklamerade kärnfamiljen har framkalvat så många dramatiska ångestmonument att samtliga teatrar och tv-kanaler kan leva gott på dem fram till nästa istid. 

Johan Ulveson och Ann Petrén som familjerådgivare.Foto: Ulrika Malm/SVT

”Bonusfamiljen”, skapad av Clara, Moa och Felix Herngren, är inte ett mästerverk på Shakespeare-nivå, men nog håller den mig i känslomässigt brottargrepp. Johan Ulveson och Ann Petrén är berättelsens ankare som familjerådgivare och strävsamt, gift par. Scenerna där de vankar runt i sitt kök och passivt aggressivt försöker dölja sin rivalitet och äktenskapets partiella röta för sig själva och varandra är en exklusiv skådespelerikaka med 70 procent kakao. 

Jag tänker faktiskt på riktigt, medan jag till sängs mumsar på min påvra stycksak från Marabou, att jag är glad att tv-publiken får ta del av så gediget hantverk. Ännu ett ålderstecken, men jag bestämmer mig för att inte skämmas. 

Lisa (Vera Vitali) står inför sitt livs svåraste kris.Foto: Ulrika Malm/SVT

Själva idén, att berätta om bonusfamiljer, är lika självklar som ”Rederiet”. Men den här långköraren (hittills tre säsonger) är ren ångestbearbetning för medelklassen. Ack, hur många gånger har inte Lisa (Vera Vitali) gråtit på toaletten i den vackra förortsvillan? Att begå resan från tonårsmor med den charmigt ultravanlige Martin (Fredrik Hallgren) till proffsig inredare och konstnär bland blomstertapeter och myssoffor i den snälle men neurotiske Patriks (Erik Johanssons) starka armar? 

Det är klart att hon trasslar in sig i lögner och tafatta försök till samspel med tonårsdottern Bianca (Amanda Lindh) och bonusfamiljens alla ettriga staffagefigurer i form av nya partners och barn bak varje späd björk. Nu står hon dessutom inför sitt livs kanske djupaste kris: att föda eller inte föda ett väntat barn med Downs syndrom. ”Behåll ditt barn, Lisa!”, ropar jag likt en maktlös mor från min egen fertilitets ombonade dödsbädd. Här börjar serien djupna på riktigt, vidröra de största av frågor, så som berättelser gör när de får ta tid. 

Gugge (Barbro Svensson) och Bigge (Marianne Mörck) gifter sig i ”Bonusfamiljen” assisterade av Martin (Fredrik Hallgren).Foto: Ulrika Malm/SVT

Och den som inte grät när Gugge och Bigge gifte sig är Darth Vader, säger jag eder. Minst. Barbro ”Lill-Babs” Svenssons sista, och kanske vackraste, roll. Marianne Mörck fortsätter triumfera som hennes änka, nu brutalt undanskuffad av sonen Martins nya kärlek Sima (Nour El-Refai). Jag gråter när Bigge vill träffa sin ”gose”, parets bebis, men ingen ens blir glad när hon bakar en kaka. ”Det där är min framtid”, tänker jag och snyter mig i örngottet. 

Morgondagens Lars Norén

Det som verkligen intresserar mig är vad morgondagens Lars Norén kommer att bjuda på i sin pjässvit om uppväxten i minst tre familjer, med sju halvsyskon och sju gånger sju bonussyskon. Det blir långa pjäser. Morgondagens Lars Norén, som inte helt osannolikt heter Tindra, kommer att infiltrera den dramatiska världen med osande blodtransfusioner. De långa, plågsamma skildringarna av hur hon får se sin bonusfars toviga stuss titta fram ovan hipsterbyxan medan han räcker fram ett ruttet päron som han tycker att hon kan ha som matsäck. 

Det uppslitande, fyra timmar långa gräl hon hör genom den tunna väggen till ett av de flickrum mellan vilka hon vagabonderar, när det visar sig att bonusmamma nummer två har varit otrogen med Roger, hennes skolpsykolog. De salta tårar hon döljer för sin far, som nyligen ingått äktenskap med sin ärtiga husläkare, när det visar sig att Norah, den nya bonussyster som följer med kärlekssagan, är allergisk mot hundar, varför lille Mackan måste få ett nytt, kärleksfullt hem via hundstallet i närheten av Tindras fritids. 

Vi tar oss samman, snyter oss under hatthyllan och släpar oss ännu en gång till mataffären, till familjeterapeuten, till Rådhusets vigselavdelning för att börja om.

Ja, genom de fiktiva berättelserna försöker vi trösta och hela varandra, vi arma försök till människor som ständigt gör blodstänkt lervälling av det vi en gång med sådan espri byggde upp. Det går som det går. Det är som det är. Vi tar oss samman, snyter oss under hatthyllan och släpar oss ännu en gång till mataffären, till familjeterapeuten, till Rådhusets vigselavdelning för att börja om. Kanske lyckas vi aldrig hitta den perfekta balansen mellan samhörighet och frihet, men, för att tala med P O Enquist: ”om vi inte försökte, var stode vi då?”. 

Martina Montelius är författare och skribent på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.

Lyssna på podcasten Lunch med Montelius. Sista avsnittet: ”Skampålar på Nybroplan”.