Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bibi Andersson hade en hudlös uppriktighet

Jonas Holmberg. Foto: GÖTEBORGS FILMFESTIVAL
Bibi Andersson 1997. Foto: JAN DÜSING
Bibi Andersson (t h) med Liv Ullman i ”Persona”. Foto: SVERIGES TELEVISION AB

Skådespelaren Bibi Andersson, känd från bland annat ”Persona” och ”Flickorna”, har avlidit.

Jonas Holmberg minns en stjärna vars rolltolkning blev definierande för hela den modernistiska filmens förhållande till skådespeleri och identitet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. I Mai Zetterlings ”Flickorna” finns en scen där det resande teatersällskapets uppsättning av ”Lysistrate” just har tagit slut. Publiken är på väg att lämna salongen, men en av skådespelarna ropar in dem igen. ”Vänta ett tag! Gå inte!”, säger Liz, pjäsens Lysistrate. Hon vill samtala om föreställningen, om Aristofanes tankar och om ifall det är möjligt att förändra världen.

Men publiken är misstänksam och moltyst. Liz blir mer och mer provocerad av den publikens nollställda småborgerlighet, och hennes leende samtalsinbjudan förvandlas till en desperat anklagelseakt: ”Ni sitter ju där som om ni var uppstoppade! Säg nånting då! Förstår ni inte att vi måste tala med varandra?” 

Det är Bibi Andersson som spelar Liz. Hon gick bort på förmiddagen söndag den 14 april. Hon var en av den svenska filmhistoriens största skådespelare, och hennes förmåga att ständigt spela i flera lager var unik. Hon spelade många oskuldsfulla och obekymrat naiva kvinnor.

Men just bakom hennes flickiga masker fanns alltid en hudlös och djupt mänsklig uppriktighet. En blick som tvingar publiken att glänta på de dörrar som konventionen förseglat i hjärtat.

I ”Flickorna” är det kanske mest uppenbart, eftersom denna avförtrollning ligger nära filmens kärna. Men samma dynamik finns hela tiden hos Bibi Andersson. I den Berlin-prisade rolltolkningen i ”Älskarinnan”, den intrikata metafilmen ”En passion” och, så klart, hennes mästerverk ”Persona”.

Debuterade med tvålreklam

1968, när Bibi Andersson spelade i ”Flickorna”, var hon 33 år och en internationell filmstjärna. Hon hade redan varit vid filmen i omkring 20 år. Inspirerad av storasyster blev hon tidigt intresserad av skådespeleri, och i tidiga tonåren började hon agera som statist och gjorde småroller – bland annat i Ingmar Bergmans reklamfilmer för tvålen Bris. 

Efter denna bakteriedödande debut skulle Bibi Anderssons samarbete med Bergman bli långt och produktivt. Hon gjorde bärande biroller i bland annat ”Sommarnattens leende” och ”Smultronstället” under 1950-talet, innan hon tolkade sjuksköterskan Alma i ”Persona” 1966. Alma är sjuksköterskan som snackar och snackar medan Liv Ullmanns Elisabet är tyst genom hela filmen, som därmed vilar tungt på Bibi Anderssons röst.

Hennes monologrika rolltolkning i ”Persona” är fullkomligt briljant med sin tekniska fulländning och psykologiska anspråksfullhet, och har blivit definierande för hela den modernistiska filmens förhållande till skådespeleri och identitet.

Parallellt med sitt fortsatt intressanta arbete i Sverige inledde Bibi Andersson efter succén i ”Persona” en internationell karriär utan självklara höjdpunkter. Kanske hade hon trots sin stjärnstatus svårt att hitta tillräckligt intressanta och mångfacetterade roller – i samband med UNESCO:s kvinnofilmssymposium 1975 gick hon till attack mot kvinnoporträtten i en patriarkal filmbransch: ”Vi ska bekämpa filmer som framställer kvinnan som könsobjekt, älskarinna, oskuld eller fnask eller allmänt otrevlig tingest”.

Medverkade i ”Arn”

50 år efter hennes första riddarfilm ”Det sjunde inseglet” gjorde Bibi Anderssons sin sista filmroll, som abbedissan Rikissa i storfilmerna om Arn. Hon tilldelades visserligen ytterligare en Guldbagge för tolkningen (hon är ensam om att ha vunnit fyra), men det är så klart inte från ”Arn – tempelriddaren” vi kommer minnas henne.

Däremot kommer Bibi Anderssons korståg för innerlighet, skärpa och meningsfullhet inte ta slut förrän vi slutar beundra maskspelet i hennes många fantastiska filmer. Den dagen kommer dröja.

 

Jonas Holmberg är kritiker på Expressens kultursida och chef för Göteborgs filmfestival.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!