Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnet i Anna Wahlgren kommer aldrig hem

Anna Wahlgren. Foto: SVT / SVT
Ida Ölmedal. Foto: ÅSA SECHER
Anna Wahlgren. Foto: SVT

Anna Wahlgren var hela Sveriges mamma – men i dag beskriver hon sitt liv som krossat.

Ida Ölmedal ser en ny dokumentär om barnet som bara ville få komma hem.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TV | KOMMENTAR. Det är en grym orättvisa: Det barn som haft ett första riktigt hem, tycks överallt finna ett nytt. Det bär den första tryggheten med sig, som ett tält att slå upp längs vägen. Och det barn som aldrig hade ett hem, kan leta i ett helt liv. Vind, grus och asfalt bär det på, ungefär som Tove Ditlevsen skrev i en dikt:

 

Jag är din barndoms gata,

jag är ditt väsens rot,

jag är ett bultande hjärta

i allt som du längtar mot.

 

De raderna kommer för mig när jag ser SVT:s dokumentär om Anna Wahlgren, “Hela Sveriges mamma”

Dokumentär om Anna Wahlgren

Pappan slår, mamman orkar inte med barnen. Den nioåriga Anna skickas på internat. Hennes gråt om kvällarna blir ett mantra för livet: 

– Jag vill komma hem.

När hon är 18 gifter hon sig med sin lärare, den 53-årige Lars Danius – hon kallar honom pappa Lars. Men hans hem är inte hennes, hon söker sig vidare, till nya män, nya platser, med de nio barnen i följe.

 

Anna Wahlgren med barn 1983. Foto: IBL/TRE FOTOGRAFER

 

Det är flickan Anna vi ser, inte författaren eller den självutnämnda föräldraexperten – eller jo, dem med, men med barnets längtan hörbart bultande under ytan: Komma hem, komma hem, komma hem. 

Det kontroversiella daghemsmotståndet, oviljan att ta till sig myndighetsexpertis – det är skräcken för den kärlekslösa internatbarndomen som talar. Barnen ska få vara hos mamma. Och bästsäljaren “Barnaboken” 1983 är ett bevis på att hon själv har lyckats. Hon har skapat den trygga härd som hon en gång saknat.

Tills dottern Felicia berättar sin egen version i en bok 2012. Hon beskriver en barndom präglad av gränslöshet och fylla och en självupptagen mamma som inte gick att nå.

 

LÄS MER: Hur pratar man med barn om självmord? 

"Felicia försvann"

Nu sitter den 75-åriga Anna Wahlgren på en strand i Goa. Utstött igen – inte av alla barnen, bara av ett, men ett räckte för att rasera allt.

Det är som att reportern Kristina Hedberg inte står ut. Hon måste hitta en försoning, hon famlar: Kraften Felicia hade, den som gjorde att hon vågade berätta sin egen historia, den har Anna Wahlgren ju gett henne, sina utskällda uppfostringsmetoder till trots. Är de inte ganska lika, mor och dotter?

 

Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt. Foto: IZABELLE NORDFJELL

 

LÄS MER: Hans Roslings sista bok skyller på medierna 

Anna Wahlgren och Felicia Feldt

Det är en krystad slutledning, alltför vågad, för Felicia har, liksom sina syskon, valt bort att medverka i dokumentären. Ingen vet om hon håller med om att hon blivit sin mammas spegelbild. Och om hon är det, är det en tröst?

Jag tänker på hur den där dikten fortsätter:

 

Jag gav dig vakande ögon

På dem ska du kännas igen

Möter du en med samma blick

Ska du veta han är din vän

 

Men det är inte alltid så, att de orkar mötas. 

Kanske måste de ibland vända bort blicken. 

 

TV

HELA SVERIGES MAMMA

SVT, söndagar

 

LÄS MER: Fem minuter av grymhet – Helena Granström om att barn inte ska behöva somna ensamma 

 

FOTNOT. Den svenska översättningen av Tove Ditlevsens "Barndommens gade" är min egen.

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida. Lyssna på hennes podd, "Ekman/Ölmedal: Sex samtal om män".