Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Astrid Lindgren var mycket mer än en sorgsen mor

Ur "Unga Astrid". Alba August som Astrid och Marius Damslev som Lasse. Foto: Erik Molberg Hansen/ Nordisk film
Alba August som Astrid och Henrik Rafaelsen som Blomberg. Foto: Erik Molberg Hansen/ Nordisk film
Alba August som Astrid.
Foto: OLLE SPORRONG

Astrid Lindgrens relation med den mycket äldre chefredaktören får fritt spelrum.

Gunilla Brodrej ser Pernille Fischer Christensens film "Unga Astrid".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FILM | RECENSION. Är det inte ironiskt. När det äntligen kommer en spelfilm om vår största författare som är översatt till fler än 100 språk, så får moderskapet och kärleksrelationen spela den största rollen. Visserligen fint skildrat. Visserligen relevant del av hennes liv, men inte det som gör henne till den sällsynta författare hon blev. 

Det här är en film om en ung kvinna i beråd. En otillåten relation, ett utomäktenskapligt barn, samhällets dömande ögon, den stränga kristendomen, den ensamma mamman,  och den knaggliga vägen framåt. 

Det är en film med fint foto och lysande skådespelare.

Det är också en film om Sverige – de emblematiska småländska miljöerna som med tiden har kommit att bli synonyma med den svenska nationen, faktiskt mer än Dalarna som utsågs till nationens epicentrum under nationalromantiken. 

Men är detta verkligen en film om en av våra allra största berättare?

En fantastisk huvudrollsinnehavare, Alba August, rör sig längs de välkända vägarna i Vimmerby. Hon skådespelar som en Stradivarius. Finkalibrerat och till bredden full av djup. Hon har inte mycket manus att jobba med, men fyller tystnaden med mening. 

Och den lille gossen som spelar hennes son som treåring, Marius Damslev – vilken prestation! 

Även Maria Bonnevie som den bistert bekymrade modern, Magnus Krepper som den bistert kärleksfulle fadern och Henrik Rafaelsen som den tafatte klunsen till redaktör för Vimmerby tidning – det är fint rollbesatt med inte alltför slitna ansikten. Att bara somliga pratar småländska har vi luttrade biobesökare vant oss vid på svensk film.

Men är detta en film om Astrid Lindgren?

Jag tycker faktiskt inte det. Snarare är det en film om en aspekt av henne.

Början och slutet i våningen vid Vasaparken, där hon går igenom säckar med beundrarbrev, puttar oss åt rätt håll, men resten är generiska scener från ett strävsamt ungt kvinnoliv.

När vi kommer in i handlingen har Astrid Ericsson fått en uppsats publicerad i Vimmerby tidning – en talang som ger henne namnet "Vimmerbys Selma Lagerlöf" och tar henne till redaktionen där hon går som lärling och inleder en ödesdiger relation med den uppvaktande chefredaktören. Men sedan handlar det mest om kärleken till en man och kärleken till ett barn.

Karin Nyman protesterar

Familjen har protesterat, på familjers vis. Det gäller förhållandet med redaktör Reinhold Blomberg. Dottern Karin Nyman säger till tidningen Vi att Astrid "aldrig hade berättat för någon hur relationen [...] varit". Hon värjer sig mot att filmskaparna tror sig veta hur Astrid tänkte innan Lasse föddes. Men om man läser Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren, som bygger på opublicerade brev, dagböcker och fotografier, så stämmer bilden av relationen ganska bra med vad som framkommer där. Nämligen att Astrid och redaktören för Vimmerby tidning hade en långvarig, om än komplicerad, relation och att det fanns ganska långt framskridna planer på en framtid tillsammans. Kanske kom Astrid Lindgren på äldre dagar fram till att detta inte hade varit riktig kärlek, men det är ju en annan sak.

Att resultatet av den här relationen, barnet, och den uppslitande och långvariga separationen från honom har präglat Astrid Lindgrens författarskap står klart. Föräldralösa eller övergivna barn har varit ett ofta förekommande tema i hennes böcker. Och därför kan det tyckas fullt rimligt att fokusera på den delen av hennes liv i en spelfilm, även om jag tycker att den limmar lite väl mycket med samtidens gråtförväntan. Relationen med arbetsgivaren, skvallret i det lilla småländska samhället, komplikationerna som gjorde att hon måste ha pojken så länge hos fostermodern i Köpenhamn på dyrt avstånd från Stockholm där Astrid knegade ihop till tågbiljetter så hon kunde fara och hälsa på honom. Allt är bra material.

Sommar i P1

Sedan är det lite olyckligt att det just är bara om detta som filmen om Sverige största och mest folkkära författare kommer att handla. Att man liksom gör ett "Sommar i P1" av hennes liv, knoppar av karriären och skildrar det som kunde ha hänt egentligen vemsomhelst vid den här tiden. Även om berättelsen är berörande, gör den henne mindre originell. Avförtrollad.

Unga Astrid, eller ”Becoming Astrid” som den heter på engelska, borde ha skildrat den fantasirikedom, den gåtfulla begåvning och lekskicklighet som präglade hela henne uppväxt och som gjorde henne till så mycket mer än ännu ett beklagansvärt och gripande kvinnoöde. 

 

Film

Unga Astrid

Av Kim Fupz Aakeson

Pernille Fischer Christensen

Premiär 14 september

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör för scenkonst och ungkultur på Expressen.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!