Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ferrante riktar ljuset mot kärnfamiljens fängelse

Annina Rabe.
"Dagar av ensamhet"

I Elena Ferrantes "Dagar av ensamhet" blir hemmafrun Olga plötsligt lämnad av sin otrogne make. Annina Rabe läser en rasande roman som till slut blir ett stridsrop.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. De flesta av oss har upplevt dem, och ingen av oss lär skonas. Jag pratar om de där ögonblicken i livet när allt förvandlas från trygghet till ovisshet; från normalitet till absurditet. Stunderna efter det att ingenting längre kommer att förbli detsamma. 

I Olgas fall inträffar det efter en helt vardaglig lunch, när hon och hennes man Mario dukar av och han plötsligt meddelar att han tänker lämna henne efter femton års äktenskap. Olgas värld av trygghet förvandlas till en tillvaro i fritt fall; ett raseri väcks till liv som hon inte vetat att hon hade inom sig.

 

LÄS MER – Per Wirtén: Hela världen ligger sjuk i Ferrantefeber 

Neapelkvartetten

Innan den italienska pseudonymen Elena Ferrante skrev den Neapelkvartett som blev hennes stora genombrott gav hon ut tre kortromaner. En löst sammanhållen trilogi som beskriver kärlekens mörkare sidor. 

”Dagar av ensamhet” är den första som kommer ut på svenska, i elegant och kompetent översättning av Barbro Andersson. Jag är inte så förtjust i den lite mesiga svenska titeln, som inte riktigt förmedlar vilken rasande och kraftfull roman det här är. 

De italienska och engelska upplagornas titlar innehåller båda ordet ”övergiven” och det är Olgas hanterande av denna övergivenhet som är romanens tema, egentligen inte ensamheten i sig.

Frossar i könsord

Olga går igenom alla sorgens stadier; det första av förnekelse när hon intalar sig själv att han nog kommer tillbaka om hon bara är en god och förstående hustru. När hon inser att han inte kommer att göra det och dessutom att den unga kvinna som han lämnat henne för har funnits med i bilden länge, grips hon av ett raseri som tar över hela hennes tillvaro. 

Mycket av vreden kanaliseras till sexualiteten, hon frossar i könsord och grafiska fantasier om mannen och hans nya kvinna. I sitt ömkliga tillstånd går hon en kväll ner till den lika ensamma grannen och förför honom i en av de mest outhärdligt sorgliga sexscener jag läst. 

Gradvis rasar allt det som hör till Olgas förväntade kvinnoroll av henne. Hemmet förfaller och invaderas av skadedjur, hon isolerar sig och slutar ta hand om sig själv. Och vad värre är: hon slutar vara mor. 

 

LÄS MER – Sven Olov Karlsson: Det bästa hos Ferrante är ångesten 

Aggressionerna mor barnen

I dramat finns två små barn som hon inte längre orkar ta hand om eller känna något för, snarare vänder hon i krisen aggressionerna mot dem. Andra delen av romanen innehåller närmast skräckgotiska scener, med en döende hund och så den där figuren från Olgas barndom som glider omkring bland skuggorna i hemmets ruiner: ”la poverella”, den tragiska kvinnan som dränkte sig när hennes man övergav henne.

”Dagar av ensamhet” är inte bara en av de starkaste skildringar av ett sammanbrott jag läst. Den är också en skarp genomlysning av kvinnorollen och kärnfamiljen. 

Ett förtvivlat nödrop som förvandlas till ett stridsrop.

 

LÄS MER – Per Wirtén: Neapelsviten handlar inte om vänskap utan om kamp

 

ROMAN

ELENA FERRANTE

Dagar av ensamhet

Översättning Barbro Andersson

Norstedts, 189 s.

 

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler artiklar av Aninna Rabe här.