Feministisk frihetsiver i filmen "Jag är Ingrid"

Ingrid Bergman.
Foto: Erik Lindahl
Isabella Rossellini.
Foto: Carl-Mickael Andersson

Anna Håkansson blir starstruck av Stig Björkmans film om den ikoniska skådespelaren Ingrid Bergman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Jag begär inte mycket. Jag vill bara ha allt." Dokumentären "Jag är Ingrid" skildrar en kvinna vars livsanspråk får allt genast-generationens att blekna i jämförelse.

Att Ingrid Bergman skulle ha fyllt 100 år i dagarna är svårt att föreställa sig. Ur en till synes oändlig mängd stillbilder, arkivmaterial, dagböcker, brev och privatfilmer från den tidigaste barndomen och framåt framträder en närvaro så levande att den närmast går att ta på. En närvaro förstärkt av de många rollporträttens ansikten - från det mytomspunnet drömska i "Casablanca" till det avskalat förtvivlade i "Höstsonaten".


Även om det är denna "låtsasvärld av film och teater" som Ingrid Bergman hävdar sig tillhöra frambesvärjer privatfilmerna i all sin leende vardagsrufsiga närhet bilden av ett lyckligt familjeliv.

Regissören Stig Björkman låter dess återkommande swimmingpooler löpa som en azurblå tråd genom filmen, från den första, där familjen egenhändigt gjuter grunden och fyller med vatten, via eleganta trampolinhopp med champagneflaskan fastklämd under armen, till de växande barnens vattenlekar. En sinnebild för den tyngdlösa Hollywooddrömmen.


Men det vackraste med "Jag är Ingrid" är att den upphöjer Ingrid Bergman från filmisk ikon till feministisk förebild. Till en normbrytare som trotsade idéerna om hur en kvinna bör leva sitt liv och lyckades förena inte bara en, utan multipla familjer med arbete och konstnärskap. En kvinna som vägrade ge avkall på sin livshunger och frihetsiver.

När jag lämnar visningen får jag plötsligt känslan av att ha antagit Ingrids proportioner. Att jag sträcker mig över mina medresenärer på tunnelbanan med åtminstone en huvudlängd.

Det är som ett magiskt tänkande, hur hennes liv som ständigt återuppfanns med nya roller, familjekonstellationer, hemländer, lägger sig som en skimrande hinna över mitt betydligt mer statiska, barnfattiga och poollösa. Det måste vara det här det innebär att vara starstruck. Jag är Ingrid.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

FILM

JAG ÄR INGRID

Regi Stig Björkman

Speltid 1.53 t.