Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Feministisk dimridå kring Ester Henning

Anna Jörgensdotter.
Foto: Sara Mac Kay
Ester Henning.
Foto: Långbro sjukhusmuseum

Therese Bohman läser om konstnären som Zorn sågade.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ester Henning föds 1887 i en skomakarfamilj i Mora, men vet redan som ung att hon vill bli konstnär. I närheten bor den store Anders Zorn, och Ester söker upp honom för att visa sina teckningar. Han säger att hon är färgblind och borde bli skulptör i stället.

Ester framhärdar med konstnärsdrömmarna: flyttar till Stockholm, kämpar med sitt skapande mellan extrajobben. Tills hon, 29 år gammal, drabbas av schizofreni. Därefter kommer hon att tillbringa större delen av sitt liv på mentalsjukhus, men inte heller där ger hon upp, tvärtom: hon målar och broderar, expressionistiskt, med starka färger.

Och mot slutet av sitt liv, 1970, får hon äntligen ett sent genombrott, då hennes målningar ställs ut på Liljevalchs konsthall.

Anna Jörgensdotters "Drömmen om Ester" bygger på den verkliga personen Ester Hennings liv, och nog är syftet med boken - att ge hennes livsöde och konstnärskap en större plats än de hittills fått i historieskrivningen - gott.

Men jag är tveksam till formen som Jörgensdotter har valt för att berätta Esters historia. Boken presenteras som en romanfantasi, ett mellanting mellan biografi och roman, och Jörgensdotter skriver med drömsk, poetisk stil. Hon verkar också vilja göra en ideologisk poäng, lojal med roman-Esters uppfattning att Anders Zorn - och i förlängningen patriarkatet - är skyldig till hennes sjukdom.


Jag får en känsla av att båda dessa strategier är sätt att hantera att stoffet till romanen är tunt. I själva berättelsen om Ester Henning händer det under de 60 år som hon befinner sig på sjukhus helt enkelt inte speciellt mycket. Hon är sjuk, hon målar.

Jörgensdotters vilja att skriva biografiskt drar ner det som är roman, samtidigt som författaren framstår som så förälskad i den verkliga personen Ester Henning att det antagligen inte hade blivit någon bok om det inte vore för ansatsen till biografi.

Nu blir jag inte kvitt känslan att en stor del av boken består av dimridåer, för att dölja något som tyvärr varken blev hackat eller malet.


Följ Expressen Litteraur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

ROMAN

ANNA JÖRGENSDOTTER

Drömmen om Ester
Albert Bonniers, 255 s.