Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Feministerna har blivit farliga igen

Amineh Kakabaveh och Cissi Wallin. Foto: ANNA-KARIN NILSSON/ANNA HÅLLAMS

Karin Olsson om Lisbeth Salanders anda i den nya feminismen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Det fanns en tid när feminismen var avdramatiserad. Lika lön för lika arbete, det var väl inga konstigheter? Rörelsen hade blivit institutionaliserad och kvinnorna som ”gick för långt” hittades mest i litteraturen – i en teaterpremiär för Scum-manifestet eller Millennium-böckerna.

Men i dag har feminismen laddats med något hotfullt igen. Två av Sveriges mest välkända feminister, Cissi Wallin och Amineh Kakabaveh, har i veckans tryckts tillbaka då de anses för radikala.

Wallin, som ibland refererar till sig själv som just en Lisbeth Salander, åtalades i fredags för grovt förtal då hon på Instagram anklagat Fredrik Virtanen för att ha våldtagit henne, ett fall som polisen lade ner många år tidigare. Samhället har på olika sätt signalerat att hon gjorde fel, till exempel genom Pressombudsmannens fällningar av medier som rapporterat om inlägget.

De är principfasta, krävande och har stundtals väldigt dåligt omdöme.

Vi har också haft otaliga debatter om feminister med högafflar på Instagram som sägs kapa metoo för egna vendettor. Katarina Wennstam såg sig i våras nödgad att hyfsa tonen och skrev i Expressen att användningen av ”lynchjustis” var historielöst och inte kunde benämna ”folkliga protester som på sin höjd slutar med en namnlista med krav på förändring.”

Amineh Kakabaveh fick i sin tur i veckan beskedet att Vänsterpartiets styrelse skulle utesluta henne. Kakabavehs högljudda arbete mot hedersförtryck och moralpoliser rymdes inte i Vänsterpartiet, som lätt förväxlar kamp mot patriarkalt förtryck i minoritetsgrupper med främlingsfientlighet.

Lisbeth Salander i filmen ”Män som hatar kvinnor”. Foto: KNUT KOIVISTO/NORDISK FILM

Både Kakabaveh och Wallin är kvinnor som vägrar låta sig tystas. De är principfasta, krävande och har stundtals väldigt dåligt omdöme. Kakabaveh har delat rasistisk propaganda på Facebook och låter ibland retoriken bli för grov.

Men fram för allt sätter de punkt för en era av feminism i Sverige som inte skapade några större konflikter. Kanske har det inte sedan Stödstrumporna 1991 funnits en så utmanande feminism i landet. Det här är ingen härlig, till intet förpliktigande girlpower.

Denna aktivism är i dag en folkrörelse, med kändisar och vanliga kvinnor över hela landet som på olika nivåer stärker, eller om man så vill, radikaliserar varandra till handling: demonstrationer, outningar, skilsmässor.

Lagercrantz har ofta pratat om Lisbeth Salander som en feministisk ikon.

Debatten inom feminismen är också ovanligt intensiv. Liv Strömquist bekräftar i en DN-intervju att hon de senaste åren ägnat sig alltmer åt kritik av drag i den växande rörelsen.

Nyligen utkom David Lagercrantz med sin tredje och sista Millennium-bok, ”Hon som måste dö”, och sätter därmed punkt för sin framgångsrika insats i Stieg Larssons fotspår. Lagercrantz har ofta pratat om Lisbeth Salander som en feministisk ikon, tjejen som samhället ville krossa men som bara blev starkare. Men han tillägger i SVT att hon är ”bäst i fiktionen” och att han själv föredrar rättsväsendets insatser.

Salanders äventyr må vara avslutade för den här gången. Men något av hennes oförsonliga anda tycks leva vidare i den samtida feminismen, på gott och ont.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen. Läs fler krönikor av henne i länkarna nedan.