Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Feminismen tänker på allt – utom kvinnors önskan

Anna Björklund.
Foto: David Möller.
Foto: Anders Hofgren/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är inte bara ekonomin som gör det svårt att vara mamma i dag. 

Anna Björklund pekar ut prestigen och det sociala trycket.


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Vi tog tunnelbanan hem från BB första gången, det har vi gjort varje gång, i bilar får man ju inte ha barnet i famnen. På vägen hem stannade vi på vår favoritrestaurang, jag åt en fiskrätt och beställde ett glas vit bourgogne, jag var hungrig efter sjukhusmaten och törstig efter graviditeten. Jag hade sidenklänning på mig, hade tvättat håret på patienthotellet och sminkat mig som jag brukar. 

Det var inte bara gott, det kändes nödvändigt på något annat sätt, att vara bland andra vuxna, yrkesmänniskor med dyra skor. Jag ville etablera att jag, trots att jag nu var ett diande djur, fortfarande blev insläppt. Att allt var som vanligt, bara bättre. Bebin sov i sjalen och fick beröm av servitörerna. Det var en dag att fira, visst, men jag var densamma. Jag var en mamma, men ingen mamma.

Jag ville inte använda babytillbehören med stiliserade moln eller djuransikten med för stora ögon. Jag köpte ingen sele med fula svarta remmar och nu, flera år senare, har fortfarande inget i bävernylon tagit sig in vårt hem. Jag vägrade gnälla över trötthet, hormoner eller kallnat kaffe, föräldrakarikatyren ville jag ha på kilometeravstånd. 

Jag hade inte tid att hänga, jag hade rutiner att upprätthålla och trygga band att knyta.

Så fort amningen börjat funka gick jag direkt tillbaka till KTH. Min dotter var sex dagar gammal när vi dök upp, men killen i administrationen sa att förlossning inte var ett giltigt skäl att missa kursstarten. Jag fick komma tillbaka nästa år, lycka till. 

Plötsligt var jag i det titellösa vakuumet, den moderna tidens skräck. Jag fortsatte föna håret och försökte bli av med mina graviditetskilon så fort som möjligt, men allt var inte som förr. 

Mina jämnåriga experimenterade med sina sexualiteter och ätstörningar och jag hade inte tid att hänga, jag hade rutiner att upprätthålla och trygga band att knyta. 

De jobbade över och visade framfötterna eller gymmade och provade ayahuasca, min självutveckling pågick åt ett annat håll, jag skaffade en gjutjärnsgryta för att hantera måltidskostnaderna. 

Nästa läsårsstart ammade jag fortfarande och var redan gravid igen. Kvar fanns inte mycket av det som förknippas med en högpresterande storstadsmänniska. Förut var jag social, nu var jag nästan aldrig ute efter klockan åtta, och i så fall hade jag barnen med mig, de var mammiga på kvällen. 

Skulle det verkligen vara så här, jag var ju så ung? Omvärlden hade börjat trumma otåligt med naglarna. Skälen de gav var feministiska, jag måste ju ta examen, tänk på pensionen! Men jag var ju inte inlåst eller lurad av någon, min man var varken dum eller frånvarande och det sociala trycket kom ju från rakt motsatt håll, från stålarna och statusen. Jag hade aldrig fantiserat om hemmafruklyschan, jag bara tog hand om mina ungar, som vilken djurmamma som helst. Det var bara det att det som gjorde barnen trygga och harmoniska var motsatsen till allt det som resten av världen höll på med. 

Och jag förstår dem, alla de som är mammor, men inte vill vara mammor.

Man säger att jämlikhetsivern och dagishetsen handlar om ekonomi, men stämmer det, när varje svenskt småbarn i snitt äger 500 leksaker? 

Även barn till höginkomsttagare skolas ofta in före de vare sig kan gå eller prata, det anses suspekt att ta hand om sina barn mer än några månader även bland alla de som har råd. Och många skulle kunna ha råd. Hemifrån-arbete, flextider och distansutbildning är uppfunnet, föräldraförsäkringen är generös, många skulle kunna pussla, äta lite mer havregrynsgröt och slippa gråtiga morgonar, separationsångest och dagissmittor. 

Mina barn går fortfarande inte på förskola men numera har jag aktiebolag och körkort, hund och hemmakontor, ibland lunchmöten på stan och en blinkning från hovmästaren. Just nu kan jag vara i båda världarna. Men risken finns där. När som helst kan jag bli utslängd och titellös igen, ett varnande exempel för alla som frestas att ryckas med av sina instinkter. Och jag förstår dem, alla de som är mammor, men inte vill vara mammor

För det handlar inte bara om ekonomi, det handlar om en kultur som inte tål de närmaste relationerna och en feminism som fokuserat på allt utom det som de flesta kvinnor säger är det viktigaste.


Av Anna Björklund

Anna Björklund är skribent och gör podden ”Café Q”



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

spotify:episode:6xyHAxqn2cSMWS1SYfTWDE

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.