Psykologiforskaren Martin Seligman utförde under 1900-talet brutala experiment på grupper av hundar. Hundarna utsattes genom elektriska selar för elchocker, som djuren i den ena gruppen kunde undkomma genom att trycka på en knapp. Hundarna i den andra gruppen fick samma elchocker, men utan möjligheten att själva avbryta dem.
De första hundarna återhämtade sig snabbt efter experimentets avslutande. När de i nästa experiment placerades i en elektrifierad bur, lärde de sig utan problem att hoppa ut ur den, och därmed undkomma stötarna. Hundarna i den andra gruppen, de som tidigare utsatts för opåverkbara elchocker, försökte inte lämna buren. En kort stund sprang de runt och ylade av smärta. Sedan lade de sig ned och gnydde, helt stilla, medan stötarna kom.
Så här går det till:
Du lägger barnet i vagnen. Naturligtvis måste det vara mätt och torrt. Häng gärna en filt över vagnen, så att barnet förstår att det är dags att sova.
Sedan drar du vagnen. Du kan gå ut och ta en promenad, frisk luft gör barnet gott. Det går också bra att dra vagnen fram och tillbaka på stället. Du kan även pröva att dra vagnen fram och tillbaka över en tröskel, barnet somnar lättare om det skumpar lite.
Så här går det till:
Du lägger barnet i sängen. God natt, säger du, sedan går du ut ur rummet. Fem minuter väntar du innan du går tillbaka in till barnet. Ta inte upp det. Rör inte vid det. God natt, säger du, och så går du ut igen. Fem minuter. God natt, säger du igen, och så går du ut och stänger dörren.
I början kan det ta någon timme innan barnet somnar. Men efter bara några veckor går det på mindre än en minut.
Förtvivlade barn
Jag pratar med några bekanta. Kvinnan är läkare, mannen jurist, deras snart ettåriga son leker vid deras fötter. Kvinnans hår blänker i solen medan vi pratar, dyrbart som guld. För några månader sedan lärde sig deras son att somna själv.
Hur tror ni han kände sig när han låg ensam i sängen och skrek? frågar jag dem.
Hur han kände sig? säger de.
Tror ni inte att han kände sig förtvivlad? frågar jag.
Förtvivlad, säger de. Det går ju inte att veta. Det känns lite som att projicera sina vuxna känslor på honom. Hur ett barn känner sig är faktiskt omöjligt att säga säkert.
Dessutom, säger en annan kvinna i sällskapet, hon är psykolog, mår ju inte barnet heller bra om inte föräldrarna får egen tid. Det ligger faktiskt i barnets intresse att det kan somna ensamt.
Så här går det till:
Barnet skriker på hjälp och skriker på hjälp och skriker på hjälp, och till slut ger det upp.
LÄS OCKSÅ: Barn är inga ägodelar
Därför skriker barnet
Andra försök liknande Seligmans hundexperiment har utförts på gäddor. Gäddorna placeras i ett akvarium tillsammans med abborrar och mörtar, men skild från dem med en glasskiva. Upprepade gånger försöker gäddan äta upp dessa mindre fiskar för att få mat. Varje gång slår den nosen hårt i glaset. När glasskivan så plockas bort och mörtar och abborrar görs tillgängliga för gäddan har den slutat försöka. De små fiskarna simmar intill den, den rör sig inte. Den svälter ihjäl.
Föreställ dig att du är fullkomligt hjälplös. Föreställ dig att alla som kan ge dig mat har försvunnit. Föreställ dig att alla som kan skydda dig har försvunnit. Föreställ dig att det är mörkt, och att du är alldeles ensam. Föreställ dig att det enda du hör är dina egna skrik, som till slut övergår i jämmer, dovt som från en gammal döende man.
Barnet skriker för att det utan en vuxen intill är fullkomligt hjälplöst. Det skriker för att ett barn som inte hålls i famnen är ett barn som närsomhelst kan vara dött.
Barnet skriker för att de barn som en gång inte skrek, aldrig fick några egna barn.
Har det några som helst negativa konsekvenser för barnet? Inga alls, säger kvinnan, hon som är psykolog, och hennes tänder är gnistrande vita. Vad man har gjort är att ersätta ett skadligt beteende med ett önskvärt.
LÄS OCKSÅ: Helena Granström skriver om undergången
Barnet ger upp
Så här går det till:
Barnet ger upp, och metoden har därmed fungerat.
Inlärd hjälplöshet, skriver Seligman, uppstår när en objektiv okontrollerbarhet av individens omständigheter producerar en förväntan att även framtida händelser är okontrollerbara.
Individen har lärt sig att dess viljeyttringar är meningslösa, eftersom de inte ger någon förutsägbar effekt på omgivningen. Individen har lärt sig att sluta försöka, eftersom försöken inte gör någon skillnad. Gäddan har lärt sig att sluta försöka få mat. Hunden har lärt sig att sluta försöka undkomma smärta. I stället dör den av svält, i stället ligger den alldeles stilla och gnyr.
Barnet har lärt sig att sluta skrika. Det har lärt sig att sluta ropa på mamma, ropa på pappa, ropa på närhet, ropa efter ett slut på den ångest som rister i hela dess mörkröda, glödheta kropp. Vad händer med barnet?
Jag besöker några släktingar. De har just fått sitt tredje barn, och flyttat till villa.
Deras yngsta dotter sitter på golvet, omgiven av leksaker. Saliven glänser på hennes runda haka, hon gnager sakta på en hammare av plast.
När hon inte skriker, är hon alldeles tyst. Inget joller, inget tal. Hela tiden ett brett leende, och vidöppna, skräckslagna ögon.
Tyst till slut
Hon leker ensam i timmar. Hon är väldigt snäll, säger de.
Hon är väldigt snäll, säger de, och klär henne i en skarpgul klänning och sätter henne på gräset så att hon kan leka där.
När det är dags att sova lägger de henne i vagnen. Pappan drar henne fram och tillbaka, fram och tillbaka, medan han läser mejl på sin telefon.
När skriken tystnar efter knappt 20 minuter har hon somnat. Hennes pappa sveper en svart filt över vagnen, lägger mobilen i fickan och går därifrån.
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.
FOTNOT. Den här artikeln publicerades 2014 men har börjat spridas igen.