Tidningen Fokus kulturredaktör Elsa Westerstad har saken klar för sig efter att ha läst min text från leklandet Lek & Bus (17/8): enligt henne är mitt budskap att ”allt är den professionaliserade barnomsorgens fel”. Står något annat innehåll att finna i texten är det ett ”skuldbeläggande” av ”alla jubelidioter till vuxna” som sätter sina barn på dagis, eller tar med dem till lekland.
När jag intresserar mig för omhändertagandet av barn, är det i första hand eftersom denna verksamhet mer än någon annan reproducerar den kultur vi lever i: när vi uppfostrar våra barn, bestämmer vi på samma gång vad det ska innebära att vara vuxen.
Med ett sådant synsätt är omhändertagandet av barn en central kulturbärande verksamhet, som bör vara möjlig att utsätta för kritisk diskussion. Att bemöta ett försök till sådan med tillmälet ”självförhärligande skuldbeläggande” bidrar knappast till att höja nivån på kulturdebatten.
För att förtydliga: min övergripande ambition är inte att skuldbelägga föräldrar, utan att synliggöra de förutsättningar som vår kultur ger för föräldraskap. Inte att förfasa mig över barnkultur, barnomsorg och utbildningsväsende, utan att på allvar ställa frågan om vilken typ av vuxna som dessa verksamheter producerar.
Eftersom Elsa Westerstad tycks ha fokus på mina invändningar mot ”den professionaliserade barnomsorgen” kan denna fråga få tjäna som exempel på vad jag menar. Jag är övertygad om att det i något skede i de flesta barns liv är bättre för dem att vistas i en förskolegrupp än att vara ensamma hemma med en förälder, liksom jag tror att motsatsen förmodligen gäller när barnen är riktigt små.
Men det är inte i första hand det jag vill diskutera, utan snarare varför detta i princip är de två alternativ som vårt samhälle erbjuder, det ena med påtagligt negativa privatekonomiska konsekvenser.
Jag tror att det är fullt möjligt att se att det gör något med ett barn att från ett års ålder vistas större delen av sin vakna tid i bullriga, människointensiva miljöer utan stadig tillgång till en trygg anknytningsperson, utan att samtidigt vilja klandra de föräldrar som sätter sina barn på dagis. I stället bör det förstås som uttryck för en vilja att på allvar diskutera vilka konsekvenser dessa förhållanden kan tänkas få för barnets möjlighet att kommunicera lyhört med sin omgivning och med sig själv, och också vad det är som gör att vi anser att denna ordning är önskvärd, eller ens acceptabel.
Vad gäller föreställningen om den ”idealiska föräldern” anser jag, liksom Westerstad, att den är djupt problematisk, vilket jag tycker bör framgå för den som faktiskt läser min text. Men det intresserar mig samtidigt att denna idealiska förälder i Westerstads tappning är någon som med fullständig hängivenhet betraktar sitt sandlådegrävande barn i timtal, samtidigt som hon matar det med ekologisk hälsokost.
Är inte detta ideal, även om det förkastas, i sig en indikation på att vår syn på såväl barnslighet som vuxenhet – på mänsklighet, kanske – behöver ifrågasättas?