"Fattigfällan" är ett desperat rop på hjälp

Charlotta von Zweigbergk.
Foto: Jan-Åke Eriksson / ORDFRONT
"Fattigfällan".
Foto: / ORDFRONT
Bukfylla.
Foto: Olof Abrahamsson

Martina Montelius läser "Fattigfällan" av Charlotta von Zweigbergk – en chockskadad rapport om fattigdom.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag är en sådan som ser skräckfilmer för att hantera min rädsla. Det är en sorts traumabearbetning och besvärjelse. När jag läser Charlotta von Zweigbergks “Fattigfällan” är min första tanke: detta är en skräckfilm. Men en dokumentär sådan. Berättelsens två demoner är hungern och den svenska socialtjänsten.

Beata, som finns i verkligheten men har ett annat namn, är i 50-årsåldern och frilansar inom ett kreativt yrke när hon oväntat blir sjuk. Det rör sig om en fysisk åkomma, som inte närmare beskrivs i texten, men den gör henne oförmögen att arbeta.

Kommen till vägs ände med Försäkringskassans krångliga regler vänder hon sig till vad som boken igenom kallas “soc”, och helvetets portar slås upp.

Lufttät slavtillvaro

von Zweigbergk tecknar bilden av en lufttät slavtillvaro, där livet kretsar kring att lämna in dokumentation in absurdum, att ständigt vara misstrodd, och mer och mer förvandlas från mänsklig varelse till vandrande, ångestskakande belastning.

Denna väletablerade kvinna med propert utseende, vuxna barn och många vänner äter nu smör direkt ur paketet, köper billiga kakor i stället för grönsaker för att blidka hungerdemonen, skriver tiggarbrev och blir utskälld och kallad “pinsam” av sin egen bror, som skäms för henne.

Ett desperat brev till läsaren

“Fattigfällan” är en chockskadad rapport, främst tänkt att öppna våra ögon för vidden av myndighetsutövningens brister. Och visst gör den det. Men det är sättet den gör det på som fascinerar.

Detta är ingen vanlig reportagebok, utan en studie i hur omvärldens blick på den utfattiga Beata färgar hennes inre.

Det är varken journalistik eller litteratur, utan snarare ett desperat brev från en som inte längre har någon annan än bokläsaren att skriva till.

En tusen gånger nedtrampad, hungrig och förnedrad röst, rasande över omvärldens oförmåga att se hur hon faktiskt har det.

Det är gastkramande.


Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.


Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.

SAKPROSA

CHARLOTTA VON ZWEIGBERGK

Fattigfällan

Ordfront, 252 s.