Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Farväl till Mischa

Ill: KATARINA STRÖMGÅRD
Annandag jul startar programserien Hunden och livet i P1 med Per Olov Enquist som bisittare.
Här publicerar vi ett utdrag av Den tredje grottans hemlighet om avskedet till en älskad vän.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.


Det kom en läkare i vit rock
som klappade Mischa på huvudet och berömde hennes skönhet, eller om man vill uttrycka sig så, ett ovanligt vackert huvud, fast det kanske de alltid gjorde när man skulle ge dem en spruta, tänkte Marcus.
Det kanske fanns en regel för det. Vad man skulle säga.
Sen visade doktorn vägen in till det han kallade insomningsrummet.
Rummet var tre gånger fem meter och hade inget fönster. Det var målat i blå färger och hade en matta som var grön, och där stod två stolar med armstöd och mjuk stoppning. Mitt emellan stolarna låg en annan matta. Morfar böjde sig lite mödosamt ner och la Mischa på mattan, hon tittade upp lite förbryllad, men makade sedan ihop sig och tittade åt det håll hon trodde att Marcus var, som om hon undrat vad det var frågan om.
Då började Marcus gråta lite grann, men bemannade sig sen.

Doktorn sa att den här första sprutan är bara för att man ska känna sig lugn, och då sa Marcus: jag vill då inte ha, jag är ganska lugn! Nej, sprutan är för Mischa och inte för dig, sa doktorn och förklarade att de nu skulle sitta en stund där och ta det lugnt och prata med Mischa innan han kom in för att ge henne en sista spruta.
- Vad ska vi prata om då? frågade Marcus.
Men då sa doktorn att de bara skulle påminna henne om saker som varit kul, och som de gjort tillsammans. Och så gav han den lugnande sprutan och sen gick han ut.
- Herregud, sa morfar en gång till, men nu nästan snällt.
Det var som om han inte riktigt visste vad han skulle säga, och orden nästan tagit slut. Egentligen småsnyftade både morfar och Marcus, det var bara Mischa som var helt cool. Men morfar sa att nu får vi ta ihop oss faktiskt! Eller: Ta oss samman! Eller: Bemanna oss!

Vi kan inte sitta där och vara lessna, för då blir Mischa kanske lessen också, och det var väl inte meningen med att vi åkt hit va?
- Nä, sa Marcus.
- Det var ju inte därför jag tog med dig, sa morfar.
- Okey, sa Marcus. Ska du eller jag prata lugnande med henne? sa Marcus. Och morfar sa att ja, du får väl prata på lugnande bäst du kan.
Det var rätt hopplöst. Morfar som ju var författare hade helt slut på ord. Just när de behövdes som bäst.
- Kan du förklara, sa Marcus då, hur det är när nån dör, jag fattar inte. Hur det kan vara så, att när Mischa dör och inte har ont längre, och inte är blind och går in i väggen så att det säger tjong i hela skallen, att när hon då dör - ja, vad är det hon gör egentligen? Jag menar - försvinner hela kroppen eller bara huvudet? Eller vad är som lyfter egentligen? Kommer Mischa till himlen förresten? Som du och jag?
- Tja himlen, sa morfar med rätt tjock röst, ja vet du vad, det är svårt det där. Men hundar kanske kommer till himlen också.
- Kanske! sa Marcus upprört för han tyckte sig ha hört nånting osäkert i morfars röst.

Vadå?! Är det inte säkert?
Men morfar började bara hosta för att rensa luftgångarna efter den lindriga förkylning som drabbat honom.
- Men tänk! sa Marcus, alla hundar som bortrycks, som du brukar säga, upprycks snarare, till himlen alltså, eller bara dör tvärs av, det blir allt en väldig samling hundar där uppe! Och en del är ju argsinta och bits... Ska Mischa behöva trängas där uppe med dem?
- Nä, sa morfar, det tror jag inte. Man blir nog snäll och bits inte när man upprycks till himlen. De arga hundarna blir nog som... Ja, vad säger man?
- Som omgjorda? sa Marcus. Till snälla hundar som inte bits? Eller förvaras de på något ställe där bara arga bithundar får vara?
- Det där är inte klarlagt, sa morfar.
- Men hur går det till, ska inte själva kroppen ligga kvar på jorden? Jo, mumlade morfar, som tycktes ha svårt att hänga med, och gjorde långa pauser innan han genmälde. Det är bara Anden som lämnar kroppen, sa morfar sedan förklarande.
- Anden, sa Marcus. Hur då?
- Ja, själen heter det snarare. Det man tänker med. Och känner sig glad och lessen med. Den liksom ångar ut ur kroppen, och sen ligger skalet kvar. Liksom. Fattar du?

- Häftigt, sa Marcus och kliade Mischa bakom öronen. Häftigt! Den liksom ångar upp, är det så? Som när man kokar vatten?
- Ja, själen lämnar detta jordiska och lämnar kroppen kvar, sa morfar lite obestämt, som om han läst innantill.
- Ångar upp, sa Marcus. Vet Mischa om det, så att hon inte är rädd?
- Jag tror.... Jag tror det, sa morfar.
- Mischa, sa Marcus efter att ha suttit alldeles tyst en stund, och konstigt nog darrade han lite på rösten fastän det var nånting bra och roligt han skulle berätta för Mischa. Mischa... Det är så här att du inte... Vara rädd. Du ska bara... Ånga upp... Mischa. Du ska bara ånga upp.
Just då hade doktorn kommit in. Han tittade bara på Marcus och Mischa där de satt på golvet, och han visste sig nog ingen levandes råd. Men morfar bara nickade åt honom och sa att vi nog var klara nu.
Då böjde sig doktorn ner, han hade en spruta i handen, stack in den, det gick snabbt, Mischa tittade upp ett ögonblick och såg liksom förvånad ut; sen la hon sig långsamt ner igen, i Marcus knä, slöt ögonen, och somnade in.
- Nu har Mischa somnat in, sa doktorn, och stod stilla en stund och tittade ner på dem.
Marcus slutade klia Mischa, höjde handen försiktigt och liksom öppnade den, som om han ville visa hur nånting liksom ångade upp. Som ett litet moln liksom steg upp ur Mischa.
- Nu ångar Mischa upp till den blå dalen med lingon och vattenfall, viskade han.
Men doktorn och morfar tittade bara på honom, och hittade inte på nånting att säga, och så gick doktorn.

Och de väntade en halvtimme,
för det skulle man göra.
Man skulle vänta en halvtimme och tänka på Mischa: hur hon varit innan hon ångade upp till den blå dalen med lingon och vattenfall.
Sen tog de Mischa med sig till bilen. Hon skulle begravas hemma, under äppelträdet, i trädgården.
- Ska du eller jag bära, sa morfar.
- Jag bär, sa Marcus. Hon är lättare nu.
Så tog de Mischa med sig. Marcus bar hela vägen till bilen.

Morfar grävde en grav hemma i trädgården i Waxholm. Graven var vid pass en meter och tjugo centimeter djup, de lindade in Mischa i hennes favoritfilt, och så begravdes hon.
Det var under äppelträdet.
Alla barnbarnen hade samlats. Där stod Cissi och Mina och Marcus och Moa och Gabriel, och morfar läste en kort bön, Marcus tackade dem som representant för barnen och för vad Mischa gjort för dem alla, morfar strödde några handfull jord över graven och sa, som man skulle säga vid begravningar av nära och kära, också hundar, liksom en hälsning till dem när de seglade bort till det stora okända, då skulle man säga Må välgång och lycka följa dig på alla de sju haven, och så sjöng de unisont psalmen Härlig är jorden.

FOTNOT. Den tredje grottans hemlighet ges ut av Rabén & Sjögren.