Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Farmor överlevde Förintelsen, men vad hade hänt farfar?

Hynek Pallas är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: ALEXANDER MAHMOUD / ATLAS
Vykort från Josef Pallas till Josefina Pallas, från Sonderlager A Bistritz bei Benesvhau till Theresienstadt.
Foto: PRIVAT
Vykort från Josef Pallas till Josefina Pallas, från Sonderlager A Bistritz bei Benesvhau till Theresienstadt. Den tyska texten lyder: "Många hjärtliga kyssar. Jag och hela familjen frisk. Jag tänker ofta på dig, tyvärr ännu inga nyheter från dig. Mycket nöjd med vädret, hoppas detsamma hos dig. Din Pallas J."
Foto: PRIVAT
"Ex. Migrationsmemoar 1977–2018".

Hynek Pallas familjehistoria präglas av förtryck, förföljelse och migration. Expressen publicerar ett utdrag ur hans kommande bok "Ex. Migrationsmemoar 1977–2018".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | BOKUTDRAG. Den tysta mur som omgärdat den judiska sidan av familjen och deras flykt före andra världskriget, liksom tystnaden kring vår egen emigration och diktaturen i Tjeckoslovakien, började rämna när pappas amerikanska släkt besökte Prag igen i början på 2000-talet. Men det skulle dröja ytterligare några år innan vi fick mer klarhet i vad som faktiskt hade hänt på pappas sida under kriget. 

Pappa talar sällan om sin uppväxt på barnhem. Under min barndom var det något som främst förmedlades via mamma. Upp i vuxen ålder var det oklart för mig hur länge och när han egentligen levt i institutionsvärlden. När jag senare mötte hans syskon kom det inte fram något ytterligare. 

Upproret i Prag

En enda gång besökte vi hans äldsta syster, Anna, som levde i en inre exil i Sudetlandet. Relationen till mina föräldrar var väl inte den bästa; Anna hade erbjudit sig att ta hand om mig när de emigrerade. För inte skulle väl deras barn behöva överge sitt land. Nu levde hon i en stuga på ett berg intill en skidbacke. Vi besökte henne på sommaren och jag var fascinerad av ett hopptorn i trä som på vintern täcktes med snö för backhopparna. Det var en migration i migrantlandskap, i en flykt från något. 

Det visade sig att Anna överlevt kriget genom att gömmas av läkarna på Masaryksjukhuset i Prag. Hennes lillebror, min farbror, levde med en kristen släkting. Krigets sista dagar såg den fyraårige pojken på hur de flyende tyska nazisterna sköt folk på deras gata, hus efter hus, som straff för det pågående upproret i Prag. Av en slump lät de just deras hus vara.

Men vad hade hänt med min farfar? Historien rullades sakta upp hos Anna.

Josef Pallas. Historien om honom var länge okänd.
Foto: PRIVAT

Theresienstadt

Hennes pappa, min farfar Josef, hade vägrat att följa de nazistiska Nürnberglagarna och skilja sig från min farmor Josefina för att hon var judinna. Josefina – hon som flytande talade fem-sex språk efter att hon som tjugoåring tagit cykeln till Paris för att hon ville upptäcka världen, och började arbeta på Philips. På ett gulnat svartvitt foto jag har står en äldre dam med käpp och svarta glasögon. 

Berättelsen, så vag som den fortsatte vara, menar att nazisternas byråkrati kan ha räddat henne. Maken skickades först till läger, det dröjde därför månader innan Josefina skickades till Terezín (Theresienstadt). 

Ghettot i den gamla fästningen sex mil utanför Prag hade redan 1941 blivit en ”autonom stad” för Böhmen och Mährens 80 000 judar. Det var ett ”mönsterghetto” eftersom det var detta som Röda korset fick besöka den 23 juni 1944 för att se hur bra judarna hade det. Rykten om deras svåra situation hade varit i svang ett tag och organisationen fick efter bearbetning nazisterna att öppna ghettot för dem.

Delegationen förtrollades. Rapporten beskrev nymålade hus, en park, judiska affärer – till och med en bank! Det kanske låg sanning i att Hitler hade gett judarna en egen stad.

Joseph Goebbels

Det var förstås lögn. En potemkinkuliss komplett med dansbana och orkesterpodium framför vilken rädda fångar spelade sina roller. För även om det inte fanns gas och ugnar i Terezín så dog uppemot 4000 personer i månaden i sjukdomar, undernäring och avrättningar. Också farmor hade en ögonsjukdom och ska ha varit ansvarig för blinda judar (kunskap vi fick först på 2000-talet från den amerikanska släkten). 

Röda korset stillade en del nerver, inte minst i Sverige där man försvårat judars rörlighet med krav på J-pass. Och Joseph Goebbels var så nöjd att han beordrade att en dokumentärfilm i judisk regi skulle förstärka propagandabilden. Regissören fick uppdraget mot löfte om frihet. Efter att klappan slagit igen om den sista scenen av "Führern skänker judarna" en stad kastades förstås även han på nästa tåg mot Auschwitz. Filmen "Transport z ráje" från 1962 (”Transport från paradiset”) återskapar scener ur "Führern skänker judarna en stad" och beskriver väntan på dödståget. Jag undrar hur det var att vänta. Att förmodligen veta. 

Farmor passerade de trånga våningssängarna och överlevde. Med henne var släktingarna som inte hade samma tur. 


Josefina Pallas, till höger i blommig klänning, fotograferad före kriget tillsammans med två av hennes systrar. Bägge systrarna dödades under Förintelsen, ingen vet längre säkert vem av dem som är vem på grund av familjens tystnad efter kriget. Josefina Pallas var ett av tio syskon. Två dog som barn. Josefina och två till överlevde kriget och lägren.
Foto: PRIVAT

Var farfar Josef, kallad Pepa, hade varit var länge okänt. Jag visste bara att han hade dött när min pappa var fyra år gammal. Och allt pappa visste var att Josef hade varit i något straffläger. 

Vetskapen kom i form av ett vykort. När min faster Anna, hon i Sudetlandet, dog 2015 hittade man bland hennes tillhörigheter ett kort. Det var från farfar till farmor. Adresserat till Terezín från ett ”sonderlager”. Efter mycket om och men kom namnet fram som ”Sonderlager Bystřice u Benešova”.

Det byggdes flera sorters läger för straffarbete i Protektoratet Böhmen-Mähren. Det i Bystřice u Benešova var specifikt för judar av ”blandras” och makar till judinnor som vägrade skilsmässa. Män som farfar Josef kallades till förhör i september 1944. Vägrade de så internerades de i Pragborgens ridskola, en långsmal byggnad från 1600-talet. Sedan skickas männen vidare till läger. Först då deporterades deras judiska fruar. 

Piskades regelbundet

Med namnet i hand fann jag och pappa en enda akademisk text om detta Sonderlager, ett magisterarbete från 2014. Lägret bestod till en början av tält, sedan uppfördes baracker av surt trä som hundrafemtio man delade på. Värmen kom från kaminer. Det snöade in. Skorna fick de lämna utanför. När männen tog på sig dem för arbetet var kängorna blöta eller stelfrusna. Kollektiva bestraffningar utdelades efter kvällsvarden med piska. Männen och pojkarna arbetade under slavlika förhållanden, tolv timmar om dagen även i tjugo minusgrader. Liksom i andra läger, som Terezín, fanns en lägerorkester. Sjukdomar grasserade och många av dem som överlevde blev långtidssjuka eller invalider efter befrielsen. Inom ett par år var flera av dem döda. Bland dem Josef. 

Kvar finns några fotografier från hans ungdom. En kort muskulös man med brottarkropp. Så lik min pappa och min kusin. Och så vykortet. Det var enbart dessa officiella kort som fick skickas mellan läger. Texten skulle vara på tyska och på maximalt trettio ord. Korrespondensen censurerades i baracken intill fångarnas. 


”Josef Pallas

Sonderlager A 

Bistritz bei Benesvhau

Barack 6”


”Till

Fru Josefine Pallas 

Född 1909

Theresienstadt”


”Många hjärtliga kyssar. Jag och hela familjen frisk. Jag tänker ofta på dig, tyvärr ännu inga nyheter från dig. Mycket nöjd med vädret, hoppas detsamma hos dig. Din Pallas J.” 

I hörnet ovanför de enda ord jag har efter mina farföräldrar sitter ett frimärke med Adolf Hitlers porträtt. 



Hynek Pallas är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Texten är ett bearbetat utdrag ur hans kommande bok "Ex. Migrationsmemoar 1977–2018".

Läs fler texter av Hynek Pallas här.