Färdigbyggt

Episk återkomst. Gabriella Håkansson, född 1965, debuterade 1997 med romanen "Operation B", "en begåvad lek med illusionseffekter", skrev Nils Schwartz i sin recension.
Foto: Ludvig Thunman

Om en vecka kommer Gabriella Håkanssons 800-sidiga roman, första delen i berättelsen om det hemliga sällskapet Dilettanti.

Björn af Kleen möter författaren som hellre lånar från tv-dramatiken än samtidsprosan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KATSLÖSA. De inbyggda och proppfulla bokhyllorna i biblioteket går i pistage, eller i "duck egg green" som färgen egentligen heter.

Det rappade vita huset, med grund från 1840, ligger i kröken mittemot kyrkan.

På ett avlastningsbord vid fönstret står Gabriella Håkanssons nya roman uppradad. Bokryggarna, prydda av nyklassicistiska kolonner, utgör nästan en möbel i sig. Lika mäktig som Caesar-bysten i vardagsrummet bredvid.

Det är välstädat. Håkansson och hennes åtta år yngre sambo, författaren och kulturskribenten Thomas Engström, vill gärna framstå som de nya Keplers, välkammade och hårt arbetande familjeföretagare på populärlitteraturens marknad.


De möttes på ett frilanskontor i Stockholm för fem år sedan. Engström hade ett modemagasin och ett porträtt av Margaret Thatcher på sitt skrivbord. Håkansson, en beläst experimentförfattare med frilansuppdrag för Dagens Nyheters kultursida, blev så avtänd av rekvisitan att hon började jobba natt. Men så fick hon syn på en lärd understreckare av Engström i Svenska Dagbladet. Hon återgick till sitt normala skift, följde med Thomas till en uppvisning i konstsim och flyttade in hos honom veckan därpå.

Båda författarna hade tröttnat på att betala merparten av sin inkomst i hyra. Man sålde sina bostadsrätter och flyttade till Skåne.

Nu lever Håkansson och Engström i en symbiotisk relation. De går upp sex varje morgon, skriver till lunch, tränar, lagar mat och vilar - vilket för Håkansson oftast innebär research.

På soffbordet ligger Åke Holmquists Beethovenbiografi bredvid en utgåva av "Radical Underworld: prophets, revolutionaries and pornographers in London 1795-1840". De följer varandras projekt nära. Med flytten bytte man även litterär genre. De har övergivit jagberättandet till förmån för genrelitteratur.


I början av oktober utkommer den första delen i Thomas Engströms thrillertrilogi "Väster om friheten". Redan om en vecka recenseras "Aldermanns arvinge", del ett i Gabriella Håkanssons tvådelade epos om upplysningssällskapet Dilettanti.


Gabriella Håkansson.
Foto: Foto: Ludvig Thunman

- Vi är ett litet företag, konstaterar hon. Det känns som vi driver en business ihop. Jag kan bli avundsjuk på Thomas som tidningsskribent för att han skriver så bra och så snabbt, han kan ju skita ur sig en artikel på en timme. Men när det gäller böckerna så är det som är bra för honom bra för mig.

I planeringen av en ny bok tar de jeepen till Berlin eller till ett lånat hus på Gotland. De presenterar en kapitelöversikt och drar ut den episka linjen. Är lyhörda inför den andres respons. De är inspirerade av hur manusförfattare grupparbetar inför tv-serier.

- Jag är väldigt negativt inställd till idén om det romantiska geniet, säger Håkansson. Jag tror det uppstår synergieffekter när man arbetar tillsammans som gör att slutresultatet kan bli dubbelt så bra. Det visar ju tv-serien, som är den nya romanen, som står för den kvalitativa realismen och fortfarande förmår att engagera läsaren. Vilket varken filmen eller romankonsten längre gör i någon högre utsträckning.

Sedan läser de varandras utkast.


- Och då är vi väldigt hårda. Jag kan säga: nu låter din huvudperson som någon jävla surgubbe, hur kul tror du det här blir, kan du ändra det här eller?! Och så börjar han: är det så dåligt egentligen... Och då svarar jag: stryk! Vi står och skriker, men är väldigt kortsynta och garvar och säger: fan vad vi är patetiska. Vi funkar väldigt bra som team. När man som jag är 45 och träffar någon ny, efter att ha levt med män som haft barn, då vet man exakt vad man vill ha ut av sin relation. Och jag är en arbetsälskande människa, jag lever för mitt arbete, det är det viktigaste i mitt liv.

Gabriella Håkansson hade marinerat sitt uppslag i över ett decennium. Samlare hade alltid fascinerat henne. Hon hade stött på en artikel om de hemliga rummen på British museum. Det var där de radikala borgerliga handelsmännen i sällskapet Dilettanti låtit samla obscena föremål som hittats i utgrävningarna av Pompeji och Herculaneum.


Dilettanti dyrkade antikens ideal: ateismen, den fria sexualiteten, byggnadskonsten. Men när Napoleonkrigen återupprättade den auktoritära monarkin och drottning Viktoria skärpte den allmänna sedligheten gick luften ur den radikala rörelsen. Endast maktens missriktade tolkning av den antika arkitekturen - gräddvita kolonner på rad - bestod. Föremål som symboliserade mer radikala ideal än ordning och reda låstes in.

Gabriella Håkansson såg en möjlighet att slå upp dörren till de förborgade fallosarna. Hennes romansvit - hon tänkte sig först fem band - skulle fånga ögonblicket då den moderna västerländska civilisationen lät definiera det obscena.

- Det som fascinerar mig allra mest med de hemliga rummen är att de antika föremål som finns där samlades in av män som tillhörde ett och samma sällskap: Dilettanti. Samma män som skrev och gav ut böcker om fruktbarhetsdyrkan. Som romanförfattare kan man inte ju annat än hugga på den tråden.

- Det var 15 år sedan. Och de hemliga rummen finns fortfarande kvar. För tio år sedan började man ta upp de första föremålen och integrera dem i samlingarna. I en utställning i våras visade man en liten skulptur av guden Pan som lägrar en get men varnade samtidigt besökarna för att föremålet inte var lämpligt att beskådas av barn. Våren 2013! Jag ville berätta om hur man bestämde sig för att avskilja delar av vår kulturhistoria.

Och det skulle ske genom epiken. När Gabriella Håkansson presenterade projektet hade förläggaren Stephen Farran-Lee och Jonas Axelsson, dåvarande litterär chef på Albert Bonniers förlag, bleknat. Nog för att den historiska romanen var på väg att pånyttfödas som litterär handelsvara med brittiska Hilary Mantels framgångar om Tudortiden - men fem band penishistoria i londonsk 1800-talsmiljö är för den skull inte någon given kassako. Farran-Lee läste utkastet på de första 150 sidorna och gav henne grönt ljus för två band. Den andra delens råmanus ska vara klart till jul i år.


- En sådan här möjlighet får man ju bara en gång i livet, tiden och de pengar som bostadsförsäljningen i Stockholm gav mig. Så fort jag kom ned hit började jag jobba. Skrivprocessen har varit helt väsensskild från mina tidigare böcker. De har jag skrivit för min egen skull, bara följt min inre röst. Den här boken har krävt en helt annan disciplin. Man kan inte flyta i väg, man måste hålla läsaren på halster. Vem köper 800 sidor om det inte har nerv och driv? Det finns ingen undertext i den här romanen. Berättelsen är hela mitt budskap och då måste den vara glasklar.

Under arbetets gång har Håkansson tittat på samtida tv. Vardagsrummets fiskbensmönstrade våtrumstapet är delvis täckt av dvd:er.

- Jag hade gärna lärt mig genom att läsa bra historiska romaner, men det tar för lång tid. Så jag har plöjt tv-serier i stället för att se hur manusförfattarna gör för att behålla spänningen och utveckla sina karaktärer. Thomas och jag är helt ense om att det är mycket lättare att skriva jagcentrerad skönlitteratur än epik. Här måste allt planeras och sedan presenteras. Man kan inte bara flumma på.

- Den aspekten försvinner i den svenska litterära debatten. Man gör väldigt stor skillnad mellan underhållnings- och finlitteratur, men talar mer sällan om hantverket bakom en rak berättelse. Vi saknar redskap i Sverige för att bedöma den typen av kvalitet. Det är lätt att känna igen god stil, men en god bok är svårare att bedöma.