Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fantomen på operan har fastnat i sin mask

Tiden har gått förbi "Fantomen på operan". Foto: Johan Persson
Bjussiga scenerier – men vill man inte ha mer än så? Foto: Johan Persson
Expressen Kulturs Gunilla Brodrej. Foto: Ylwa Yngvesson

När andra klassiker som "Hair" eller "Nötknäpparen" förnyar sig, tuffar "Fantomen på operan" på som vanligt.

Gunilla Brodrej ser en supermusikal som hade mått bra av lite förnyelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MUSIKAL

Fantomen på operan

Av Andrew Lloyd Webber (musik) och Charles Hart (text)

Regi Harold Prince

Översättning Lars Sjöberg

Cirkus, Stockholm

Speltid 2.45 t.

Fram till i går hade jag aldrig sett Andrew Lloyd Webbers "The phantom of the opera". Jag missade tåget år efter år när Mikael Samuelsson gjorde sin bejublade tolkning av titelrollen på Oscarsteatern i Stockholm 1989-1995.

Än mindre tog jag nåt flyg till London eller New York för att se den.

"Världens mest storslagna musikal", förlagd till ett operahus i Paris, med en ensemble som delvis består av äkta operasångare. Hur kunde jag låta bli?

Så i går blev det alltså äntligen av. Förväntningarna var, det ska jag erkänna, skyhöga. Den avspeglades även i publiken, premiärpeppade gammelkändisar i full gala.

Men nu känns det tomt. Var det här allt?

Sångarna är givetvis strålande och Jöback är Jöback, diabolisk från början till slut. Men föreställningen känns mest som en gammal påkostad Disneyfilm, fast stelare och tråkigare musikaliskt och sceniskt. Och förvånande konventionellt.

 

LÄS MER: "Det sprakar om Peter Jöback"

Musikalen har utvecklats

Söt sångerska i korkskruvslockar och krinolin lär sig sjunga av ett operaspöke som flaxar runt i slängkappa och mask. Attraktion uppstår, även en flört med stilig greve, som sedermera räddar söt sångerska från det svartsjuka fula spöket. Skön sång. Bjussiga scenerier. Vill man inte ha mer än så?

Det är ju så mycket som har hänt med musikalformen sedan Andrew Lloyd Webber, Charles Hart och Richard Stilgoe satte tänderna i Gaston Leroux roman om det franska operaspöket 1986. Björn och Bennys musikaler har hänt. Stephen Sondheims "Sweeney Todd" har spelats framgångsrikt på Stockholms stadsteater (med Peter Jöback som den gången fick bra regi). Musikalversionen av "De tre musketörerna" på samma scen.

Den nya tekniken har öppnat oändliga sceniska möjligheter. Jag har Göteborgsoperans "Hair" i friskt minne, som hade premiär i helgen och tack och lov inte är bakbunden av nitiska upphovsmän. Och när det gäller spektakulär musikdramatik antar jag att Folkoperans "Sataygraha" eller den uppdaterade "Nötknäpparen" på Dansens hus i Stockholm har betydligt mer att erbjuda.

 

LÄS MER: Så bra är musikalen "Hair" i Göteborg

Tiden har gått förbi fantomen

Ska man spela "Fantomen på operan" står det i speciella avtal vad man får eller inte får göra på scenen. Det finns inget utrymme för ensemblen för improvisation eller lek som är ett måste om det ska bli levande teaterföreställningar. Inte ens operahusen dammar av gamla uppsättningar längre.

Med det sagt kan jag glädjas åt att ett gäng välutbildade och utmärkta sångare, flera från Operahögskolan, med massor av studielån, får en chans att tjäna pengar. Ensemblen är verkligen bra. Ljudet också. Allt hörs.

Men det går inte att komma ifrån känslan att tiden har gått förbi både "Fantomen på operan" och publiken som ser den. Varken smink eller kläder kan dölja det.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!