I dagens kammardebatt ställer jag mina riksdagskolleger till svars för den orimliga svenska lagstiftning som förbjuder konstnärer att visa upp sina teckningar av påhittade barnfigurer i sexuella situationer.
Har moralpaniken och indoktrineringen gått så långt att man inte vågar lita till sitt sunda förnuft? Eller varför jämställer annars riksdag och regering rena fantasiteckningar med foton på verkliga barn som utsätts för sexuella övergrepp?
Låt oss backa bandet. Det är den 28 januari 2011 och Svea hovrätt har fastställt tingsrättens dom mot serieexperten Simon Lundström. Han döms för barnpornografibrott därför att han i sin dator har lagrat tecknade mangabilder som föreställer barn i sexuella situationer.
Det hjälps inte att barnen som skildras är rena fantasiprodukter och att teckningarna har lagrats som ett led i Lundströms yrkesgärning. Riksdagen har beslutat att innehav av teckningar, även sådana utan verklighetsbakgrund, ska vara lika straffbart som innehav av foton och filmer med verkliga barnpornografiska motiv. Med pedofilstämpel i pannan begär Lundström prövningstillstånd i Högsta domstolen.
HD bollar över den heta potatisen till riksåklagaren för yttrande. Riksåklagaren returnerar potatisen med uppmaningen:
Pröva hur bestämmelserna om barnpornografibrott ska tolkas när det gäller tecknade barn! HD våndas och vill inte rent ut säga att bestämmelserna i det avseendet strider mot grundlagen.
Efter ett snårigt proportionalitetsresonemang landar HD i att just i det här fallet ska den grundlagsskyddade yttrandefriheten väga tyngre.
HD krånglar sig på så sätt ur knipan men gör det till priset av att domen inte ger mycket till vägledning nästa gång en konstnär, utställare eller samlare åtalas för samma sak.
Lagstiftningen var ett misstag från början. Den motiverades med att tecknade barn i pornografiska sammanhang likaväl som fotografier av verkliga barn utgör en kränkning av alla (!) barn. När landets högsta rättsbildande instans har valt att inte reagera mot detta befängda resonemang vilar det ett tungt ansvar på lagstiftaren att ändra den felaktiga lagstiftningen och lösa den konstnärliga friheten från dess påtvingade bojor. Det räcker som skäl för mig att äntra riksdagens talarstol.
Maria Abrahamsson
Maria Abrahamsson är riksdagsledamot (M) och tidigare ledarskribent på SvD.