Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fantasifulla metaforer är tveeggade svärd

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli visar vägen. Foto: Foad Baghlanian

Den ena musiken är av bokomslaget att döma rosa med dragning åt orange. Den andra musiken representeras av ett landskap, signerat Caspar David Friedrich – måleriets Schubert.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Den andra musiken

Atlas förlag, 270 s.

Berg, grönska och höga skyar står för den klassiska musiken, som Nicholas Ringskog Ferrada-Noli vill slå ett slag för. Till vardags kan vi möta honom som fräsch musikkritiker i DN. Och det är hans starkaste sida, den poetiska upptäckarglädjen, som gläder även i bokform. Mozarts g-mollsymfoni ”glider fram som giftigt kvicksilver”, vad sägs om den? Eller skillnaden mellan far och son Johann Sebastian och Carl Philipp Emanuel Bach som ”det gyllene ljuset inuti kyrkan” kontra ”den hetsige tonåringen som står utanför kyrkans port och röker och har ångest”. Men fantasifulla metaforer av detta slag är tveeggade svärd. För vem skriver Ringskog Ferrada-Noli? Han går förbi och över den hetsige tonåring, som han tänkt fånga. Och den som redan känner gyllenljuset i Bachkyrkan behöver honom inte. En annan del av problematiken är att författarens fina språkkänsla kan slå märkligt slint. Hur många meningar inleder han inte med: ”Lyssna på …”? Och det FINNS fler förstärkande adverb än ”väldigt”.

 

Musikgenrerna disponeras separat - pianomusik, kammarmusik, symfonik, solokonserter, sång, kyrkomusik, avant-garde. Det betyder att många verk till rekommenderad lyssning liksom hänger i rymden utan kontinuitet. Sålunda figurerar Beethoven i fem genrer men aldrig som hel gestalt. Mahlers fascinerande syntes av lieder och symfonier vidrörs knappast. Och författarens önskan att ständigt vilja stryka medhårs och hitta ”vacker” musik utestänger dem som skulle få en lättare inkörsport i den klassiska musiken via exempelvis Bartóks "Sonat för två pianon och slagverk" i stället för Chopins mesigaste nocturne. Å andra sidan är Sibelius sjunde symfoni ett för mig underligare val som första bekantskap än nummer två, där man kör in med dubbeldäckare.

Slarvig korrekturläsning har fått tonartsbeteckningarna på sned, eftersom Ringskog Ferrada-Noli ibland (och ibland inte) försökt tillämpa den anglosaxiska skalan C D E F G A B, alltså B i stället för H och Bess (B flat) i stället för B. Tjajkovskijs b-mollkonsert har hamnat i Bess-dur! Bjässar som Bachs h-mollmässa och Brahms B-durkonsert hör till de många som inlägger veto mot en mera logisk brittisk praxis, just för att den klassiska musiken är fastare förankrad i Tyskland och Österrike. Men för enklare sökning på Spotify, som han hänvisar till, hade en liten engelsk terminologisk ordlista varit på sin plats. Det skadar inte att veta vad flat, sharp, major och minor betyder.

 

LARS SJÖBERG ÄR MUSIKKRITIKER PÅ EXPRESSENS KULTURSIDA.