Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fängslande tankar från baksidan

Man ska normalt aldrig polemisera mot baksidestexter - det kan ju vara författaren själv som skrivit den. Och jag har egentligen inga problem med att på baksidan av Per Odenstens nya roman "Människoätarens skugga" få veta att romanens namnlöse fånge är modellerad efter Antonio Gramsci, den italienske marxisten (1891-1937) som tillbringade de sista elva åren av sitt liv i Mussolinis fängelser och dog en vecka efter att han frigivits.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Men eftersom Odensten aldrig skriver ut namnet, måste han väl ha en avsikt med det - kanske att ge romanen en mera allegorisk dimension. Fångens motpart, hans fiktiva fångvaktare, har däremot fått ett namn. Han heter Leon och är före detta getherde, analfabet och organiserad fascist. Fast att han är fascist skrivs heller aldrig ut i romanen - det förstår vi ju bara om vi vet namnet på fången han vaktar.

Per Odensten.
Foto: Lennart Ahlsén

Baksidestexten, som är en klockren spoiler, inser förstås det där med allegori och utnämner romanen till "en politisk parabel i en värld som liknar vår egen". Men gör den verkligen det? Jo, hävdar baksidestexten. I romanens värld råder liknande stämningar "av paranoida fobier som utvecklats i västerlandet kring hotet från islam".

Jaha. Men riktigt så platt är väl ändå inte romanen? Handlar den inte snarare om att Fången, den intellektuelle kommunisten, och Fångvaktaren, fascisten som lärt sig läsa först i vuxen ålder, alltmer börjar likna varandra. Fångvaktaren, som har problem med sviktande hörsel, inleder rentav en erotisk affär med den enda anhöriga som tillåts besöka Fången, en stendöv lärarinna. Hur ska vi tolka det?

Jojo, säger baksidestexten, men romanen är ju "framför allt en hyllning till den vanliga människan. Till det som är humanismens innersta grund."

Så Per Odensten har alltså skrivit en roman som kan sammanfattas med några oförpliktande floskler på baksidan av boken? Det har han förstås inte. Romanen är långt mångtydigare och gåtfullare än så.

Läs den. Börja framifrån. Tänk själv. Det är humanismens innersta grund.