Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fängslad, förnedrad och svartmålad - av Kina

Gui Minhai, svensk förläggare, sitter fängslad i Kina sedan 2015. Foto: PRIVAT / ANGELA MINHAI
"Fängslad, förnedrat och svartmålad" ges ut till Bokmässan 2018.

Till Bokmässan släpper Jojje Olsson boken "Fängslad, förnedrad och svartmålad" om spelet kring den svenske förläggaren Gui Minhai, som sitter fängslad i Kina sedan 2015. 

Här kan du läsa hela boken – men skänk gärna ett bidrag till arbetet för att få Gui Minhai fri. Boken ges ut i samarbete mellan Svenska Förläggareföreningen, International Publishers Association (IPA), Norstedts och Expressen, och finns också översatt till engelska.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I januari i år – just innan min bok "De kidnappade Kinasvenskarna" publicerades – inträffade något smått otroligt. Bokens huvudperson Gui Minhai rövades bort av kinesiska säkerhetsagenter en andra gång. Detta skedde nu på ett tåg där Gui reste i sällskap med två svenska diplomater, på väg för att träffa en läkare i Peking.

Gui har varit inlåst i Kina sedan oktober 2015, då han kidnappades av Kinas säkerhetstjänst i sin semesterbostad i Thailand. Angreppet var ett steg i ledet i en uttalad kampanj för att stoppa utgivningen av regimkritiska böcker i Hongkong, böcker som kinesiska turister ofta köpte med sig tillbaka hem till fastlandet.

Efter ett årtionde av hårt arbete som både författare och förläggare, hade Gui blivit ägare av stadens största förlag samt en av de viktigaste bokhandlarna för denna sorts litteratur. Han var dessutom svensk medborgare och kidnappades i ett tredje land. Gui var alltså en perfekt måltavla: man kunde knappast ha sänt en tydligare signal om att ingen som skriver kritiskt om Kinas regim längre går säker i den tidigare så fria världsmetropolen Hongkong.

Jojje Olsson är journalist och författare, baserad i Taiwan. Foto: MELA PAN / HISTORISKA MEDIA

I oktober 2017 lät kinesiska myndigheter plötsligt meddela att Gui Minhai var en fri man, med full möjlighet att resa fritt. Detta efter att han avtjänat ett tvåårigt straff för en bilolycka som påstods ha inträffat 2003. Han sades nu ha släppts från fängelset och bosatt sig i en lägenhet nära sin familj i födelsestaden Ningbo på Kinas östkust, strax söder om Shanghai.

Under fångenskapen hade Gui utvecklat allvarliga hälsoproblem. Efter förhandsgarantier från kinesiskt håll ordnade Sveriges ambassad därför med en medicinsk undersökning. Men någon i den dimhöljda kinesiska beslutskedjan hann – bokstavligt talat – ändra sig på vägen. När Gui handgripligen fördes bort återstod bara en dryg timme av tågresan till Peking.

KIDNAPPAD AV KINA

Gui Minhai är förläggare och författare. Han kom till Göteborg för att studera, men efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 sökte han asyl och blev 1996 endast svensk medborgare. I Göteborg doktorerade han och bildade familj. 

I oktober 2015 kidnappades han av kinesiska agenter i sin semesterbostad i Thailand. Gui drev då en framgångsrik förlags-och bokhandelsverksamhet i Hongkong specialiserad på böcker om kinesiska politikers privatliv och annat av känslig natur för diktaturen.

24 oktober förra året meddelade Kina att man hade släppt Gui Minhai, men han befann sig då under övervakning och starka restriktioner. Han greps igen den 20 januari i år då han var i sällskap med svensk ambassadpersonal. Gui Minhai har visat symptom på sjukdomen ALS och är i stort behov av läkarvård.

Efter ett par veckors total och obehaglig tystnad dök Gui Minhai återigen upp. Nu i ett häkte flankerad av två poliser, för att avge ett framtvingat erkännande på tv där han bland annat fördömde svenska myndigheter. Detta var tredje gången Gui hängdes ut i kinesisk tv, vilket är en helt unik siffra, inte bara för en utländsk fånge; det finns heller inte någon kinesisk aktivist som har tvingats »erkänna« sina brott på statlig tv så många gånger.

Något som gör just Sverige unikt i sammanhanget är att två av våra medborgare har kidnappats och hängts ut i kinesisk tv. I De kidnappade Kina­svenskarna står att läsa mer ingående om hur inte bara Gui Minhai, utan även aktivisten Peter Dahlin, fördes bort och gick samma öde till mötes. Även om det tog ett tag för svenska medier och organisationer att förstå allvaret i detta, så rönte de båda fallen redan från början stor internationell uppmärksamhet.

Svensken Peter Dahlin kidnappades av Kina och tvingades till ett förnedrande »erkännande« på tv. Foto: AP / AP CCTV VIA AP VIDEO

Men medan Peter Dahlin utvisades från Kina i januari 2016 – efter tre veckor i ett underjordiskt fängelse och ett förnedrande »erkännande« på tv – så har Gui i skrivande stund varit fängslad i över 1 000 dagar. Under tiden har han förvägrats juridisk representation, konsulära besök och medicinska undersökningar trots kraftigt försämrad hälsa.

Aldrig tidigare har Kina behandlat en utländsk samvetsfånge på detta vis. Gui Minhais­ fall utgör alltså okänt territorium till och med för Kina. Man testar därför vattnen: Hur långt kan man gå i form av trakasserier och brott mot internationell lag innan Sverige och omvärlden säger ifrån ordentligt? Hur kan man undvika kritik och rikta uppmärksamheten åt ett annat håll?

Under det senaste året har Kina bytt strategi från att försvara sina egna övergrepp till att smäda Gui Minhais karaktär. En intensiv smutskastningskampanj har sjösatts av Gui Congyou, Kinas nya ambassadör i Stockholm. Sedan han tillträdde har ambassaden kontaktat svenska medier och skickat personal till före­läsningar inom civilsamhället för att prångla ut kommunistpartiets narrativ om bedragaren Gui Minhai.

Om kinesiska myndigheter kommer undan med övergrepp och sanningsmanipulering så ökar risken för att man inte bara fortsätter, utan även trappar upp dessa aktiviteter.

Via mail, post och telefon har ambassaden tagit kontakt med svenska nyhetsredaktioner, journalister, akademiker, organisationer och till och med partiledare i syfte att svartmåla Gui. Han sägs vara en ekonomisk svindlare, vars olagliga aktiviteter i Sverige lett till två personers död. Därefter påstås han ha und­vikit rättvisan genom att fly landet och fortsätta­ sin tillvaro som solochvårare i Hongkong.

Denna text har som ambition att dels följa upp utvecklingen av fallet Gui Minhai sedan han rövades bort från det där tåget i januari i år, och dels att bemöta den kinesiska smutskastningskampanjen mot honom, bland annat genom intervjuer med personer som jobbade vid hans sida i Sverige på 1990-talet.

Om kinesiska myndigheter kommer undan med övergrepp och sanningsmanipulering så ökar risken för att man inte bara fortsätter, utan även trappar upp dessa aktiviteter. Ju längre tiden går, desto större risk löper Gui Minhai dessutom att helt tyna bort bakom galler; ett öde som drabbat oroväckande många politiska fångar i Kina de senaste åren.

DEL 1. BORTRÖVAD, UTHÄNGD OCH SVARTMÅLAD

Kinas imponerande nät av snabbtåg kallas för »Harmoniexpressen«. Benämningens ironi kunde knappast ha varit tydligare när tåg G126 eftermiddagen den 20 januari 2018 rullade in i Jinan, huvudstaden i provinsen Shandong som har runt 100 miljoner invånare. Ombord fanns Gui Minhai, som efter drygt två års fångenskap nyligen fått diagnosen amyotrofisk lateralskleros (ALS) av en neurolog i sin hemstad Ningbo. Denna nervsjukdom förlamar gradvis patienten genom spridning i hjärnan och ryggraden. Den drabbade har i genom­snitt mellan två och fyra år kvar att leva.

I sällskap med generalkonsul Lisette Lindahl­ och hennes kollega, var Gui därför på väg till Peking för att få bästa möjliga vård. ­Kinas ambassadör i Stockholm hade på förhand gett Utrikesdepartementet tillstånd att ta för­läggaren­ till huvudstaden för en läkarundersökning, vilket senare bekräftades av såväl ­Washington Post som av Gui Minhais dotter, Angela Gui. Detta spelade dock ingen som helst roll för det tiotal civilklädda säkerhets­agenter som i Jinan rusade in i en av vagnarna och drog iväg med Gui, mitt framför ögonen på de svenska diplomaterna.

Angela Gui, dotter till Gui Minhai. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Gui var sedan bokstavligen spårlöst försvunnen till den 9 februari. Då dök han upp på en hastigt utannonserad »presskonferens«, till vilken endast en handfull utvalda kinesiska medier som alla står myndigheterna nära bjudits in. »Svenska myndigheter bär skulden för min situation«, sade Gui, flankerad av två poliser. Han menade att svenska diplomater hade övertalat honom att försöka rymma till ambassaden i Peking för att sedan fly landet.

Hade Gui torterats?

Vidare beklagade sig Gui över att ha utnyttjats »som en schackpjäs« av svenska politiker som var ute efter att vinna billiga poäng inför kommande riksdagsval. Han bad nu svenska myndigheter att lämna honom ifred, samt att Sverige skulle sluta »blåsa upp« hans fall. Han garanterade också att han inte alls hade insjuknat i ALS, trots att hans dotter Angela flera gånger bekräftat att hennes far tillkännagivit henne diagnosen. Han passade även på att avsäga sig Prix Voltaire som han just tilldelats av International Publishers Association för sitt mod att fortsätta med förläggarverksamheten de stora riskerna till trots.

Vid framträdandet saknade Gui Minhai en tand, och såg enligt Angela Gui »uppsvullen« ut. Hade Gui torterats? I rapporten Scripted and Staged, som släpptes av rättsgruppen Safe­guard Defenders i april i år, granskas 45 fall av de offentliga framtvingade erkännandena som på många vis påminner om kulturrevolutionens Kina, och som gjort comeback i landet under president Xi Jinping. Intervjuer med de drabbade visar att samtliga utsatts för misshandel, stresspositioner, isolering, förödmjukelser, hot mot anhöriga, berövande av sömn och mat eller andra liknande fysiska och psykiska tortyrmetoder.

Gui syntes på statlig kinesisk tv redan i januari 2016 för att berätta att han inte alls blivit kidnappad, utan överlämnat sig frivilligt till polisen i ett infall av dåligt samvete för en trafik­olycka från 2003 som han nu plötsligt ville sona. Bara en månad efter det första »erkännandet« var det dags igen. Då dömde Gui och tre av hans kollegor ut sin tidigare affärs­verksamhet som olaglig, särskilt som man smugglat tusentals böcker över gränsen till kunder på det kinesiska fastlandet.

Nytt för det tredje framträdandet var att även Guis familj blandades in. Hans syster, bosatt i Ningbo, avfärdade nu inför de kinesiska journalisterna sin bror som naiv och sinnesförvirrad. Hon fördömde vidare den svenska ambassaden för att ha lurat honom, och utfärdade en varning till Angela att inte låta sig utnyttjas på samma vis.

Hela Europa står bakom Gui Minhai

Att en utländsk medborgare över huvud taget hängs ut på kinesisk tv är något mycket ovanligt. Att det sker tre gånger saknar motsvarighet inte bara bland utlänningar, utan även bland kinesiska aktivister och dissidenter. Ändå tog det 829 dagar för svenska myndigheter att öppet kritisera Kina för behandlingen av Gui Minhai. Då i form av ett kort uttalande från Margot Wallström via regeringens hemsida, där hon uttryckte sin »förväntan« om att Gui skulle släppas fri, och detta alltså först efter att han rövats bort från snabbtåget i sällskap med Sveriges generalkonsul och hennes kollega i januari i år.

Margot Wallström (S). Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

När Gui Minhai suttit inlåst i 842 dagar nämnde Margot Wallström honom också för första gången på sitt annars väldigt aktiva Twitterkonto med över 100 000 följare. Källor jag talat med i Peking vittnar om hur diplomater från andra EU-länder länge försökt förmå Sverige att utfärda skarpare offentlig kritik mot Kina. Svenska myndigheter har dock stretat emot. En inte alldeles vild gissning är att tveksamheten beror på de ambitiösa åtgärder regeringen vidtagit för att öka det ekonomiska samarbetet länderna emellan.

Många inom den europeiska gemenskapen ser Gui Minhai inte enbart som ett svenskt fall, utan som ett fall för hela EU. Om Kina kan komma undan med att kidnappa och spärra in en svensk politisk fånge i dag, så kanske detsamma sker med en tysk eller fransk medborgare i morgon. Samtidigt försvårade Sveriges ovilja att öppet konfrontera Kina för andra länder att komma med krav. Omvärldens stöd för Gui Minhai blev dock tydligt efter Margot Wallströms första offentliga uttalande i slutet av januari.

Nästan genast upprepade Hans Dietmar Schweisgut, EU:s ambassadör i Kina, Wallströms uppmaning om att släppa Gui och uttalade EU:s »fulla stöd« för Sveriges insatser att få honom fri. Inom ett par dagar uttryckte även Tysklands ambassad och USA:s utrikesdepartement stöd för att Gui Minhai skulle friges på riktigt och tillåtas lämna Kina.

I början av februari tog sedan Tysklands Kinaambassadör Michael Clauss bladet från munnen och gjorde ett ännu starkare personligt uttalande då han sade följande till tidningen Süddeutsche Zeitung: 

»Att Kinas myndig­heter behandlar en EU-medborgare på detta vis saknar tidigare motsvarighet. Det finns en utbredd rädsla för att dessa brott mot internationella lagar, samt vägran att tillåta konsulär hjälp, även kan drabba andra EU-medborgare i framtiden.« 

Clauss underströk även att alla europeiska länder med närvaro i Kina står bakom Sverige på denna punkt.

Wallströms relativt försiktiga uttalande fick Kinas utrikesministerium att dundra till.

Trots tilltagande kritik från flera håll tilläts Gui Minhai varken träffa läkare eller diplomater efter tågdramat i januari. Detta är inte bara ett brott mot internationella bestämmelser – det står också i motsats till löften från kinesiskt håll. I början av mars nekades exempel­vis en tillrest svensk läkare att träffa Gui. Något som Wallström i ett pressmeddelande menade »bryter tidigare löften om att vår medborgare skall ges möjlighet att träffa en svensk läkare«.

Wallströms relativt försiktiga uttalande fick Kinas utrikesministerium att dundra till. Dess talesman Geng Shuang lät vid en presskonferens meddela att den svenska läkaren anlände utan inbjudan, men att man ändå varit snäll nog att informera Gui Minhai om dennes ankomst. Gui ville dock inte träffa läkaren. Geng fortsatte med att säga att de undersökningar som man gjort från kinesiskt håll förresten visat att han mådde såväl psykiskt som fysiskt bra. Han kallade kritiken obefogad och ­oacceptabel.

Operation smutskastning

Det var tydligt att Kina besvärades av den tilltagande kritiken och uppmärksamheten kring Gui Minhais fall. Därför trappades ansträngningarna för att sprida kommunistpartiets narrativ snart upp. I augusti 2017 fick Kinas ambassad på Djurgården en ny ambassadör vid namn Gui Congyou. Utnämningen framstod som anmärkningsvärd på så vis att Gui ­Congyou i en intervju med kinesisk media medgav att han före sin postering aldrig tidigare satt sin fot i Sverige, eller någonsin ens stiftat bekantskap med en svensk person.

Istället har Gui Congyous karriär haft en tydlig inriktning på Östeuropa och Centralasien – och propaganda. Han har bland annat jobbat på Kinas ambassad i Moskva i över ett årtionde. Han skred också till Rysslands försvar efter annekteringen av Krim 2014. Kina är av princip emot folkomröstningar om självständighet, sade Gui Congyou efter att ryska stridsvagnar dundrat in i Ukraina, »men det gäller inte Krim«.

Ett illa förtäckt hot levererades också till vår regering.

Hans karriär inom kommunistpartiet hade dessförinnan tagit sin början 1991, i den institution inom partiets centralkommitté som utformar ideologi och politisk teori. Detta alltså två år efter massakern vid Himmelska fridens torg. Det var då avgörande för partiets överlevnad att skapa ett narrativ om hur demonstranterna som dödats av stridsvagnar och kulsprutor var brottslingar som låtit sig manipuleras av utländska makter.

Gui Congyou är enkelt uttryckt ett slags antidemokratisk teoretiker av den gamla skolan, som nu skulle försöka implementera sina redan inlärda metoder i Sverige. Snarare än kunskap om eller kopplingar till Sverige, tyder mycket på att Gui Congyou tillsatts med ambitionen att på olika vis ändra uppfattningen om fallet Gui Minhai i vår offentliga debatt.

I november skickade ambassaden sin politiska sekreterare med tolk till ett panelsamtal i ABF-huset i Stockholm, ett samtal som ABF anordnade tillsammans med FokusKina (tidigare Svensk-kinesiska föreningen). Under fråge­stunden tog ambassadsekreteraren till orda, bara för att hålla en lång utläggning om Kinas »alternativa syn« på mänskliga rättigheter och vår okunskap om fallet Gui Minhai. Talet beskrevs som »offensivt« och »aggressivt« av närvarande som jag kontaktade efter händelsen. En åhörare upplevde anförandet som »hotfullt« och jämförde ambassadens närvaro med ett vakande öga.

Men framför allt började Gui Congyou kontakta svenska medier, i synnerhet de som rapporterat om Kina och Gui Minhai. Denna strategi blev tydlig i början av juni, när Konflikt i Sveriges Radio P1 sände en lång intervju med ambassadören. Han hade hört av sig till Konflikt med anledning av ett tidigare inslag om Kina som ambassaden lät veta att man ansåg vara oacceptabelt och fullt med faktafel. Av »god vilja och snällhet« ville man nu ställa upp i en intervju för att ställa saker till rätta.

Kinas ambassadör Gui Congyou. Foto: ERIK RÖNNQVIST

De mest uppseendeväckande delarna av intervjun som ambassadören nu berikade Sveriges Radio med handlade föga överraskande om Gui Minhai och Peter Dahlin. Alla »svenska vänner« som vill kommentera fallet, menade Gui Congyou, borde först höra av sig till Kinas ambassad för fakta. På frågan om varför Gui Minhai sitter inlåst nu – efter att han ju i oktober 2017 förklarats fri – så stakade sig ambassadören och hänvisade till det framtvingade erkännandet, som även inkluderade att Gui var i färd med att röja en rad ospecificerade statshemligheter.

Vidare menade ambassadören att man tillåtit Gui Minhai att efter eget önskemål hålla denna presskonferens – alltså det framtvingade erkännandet – för att skydda hans mänskliga rättigheter. Gui Minhai sades ha gjort rätt som tänkt över sina brott, och ambassadören uppmanade nu svenska myndigheter att göra likadant.

Programledaren Ivar Ekman frågade sedan – något retoriskt – varför vi ska tro på att Gui pratade från hjärtat, när Peter Dahlin efter sin utvisning från Kina vittnade om att hans snarlika »erkännande« på kinesisk tv skedde först efter att han utsatts för tortyr i form av sömnbrist och att man riktat hot mot hans flickvän, som även hon gripits. Som om inte det varit nog hade Dahlin också försetts med ett manus som han blivit tillsagd att läsa från.

Gui Congyou svarade då att Dahlin är en oärlig person. »Varför har Peter Dahlin sagt något som han inte vill eller menar?« frågade ambassadören och lade sedan till att han själv är en ärlig person som vägrar att tala ofrivilligt eller säga något han inte menar, oavsett omständigheter. Ett illa förtäckt hot levererades också till vår regering: kinesiska myndigheter vill inte att Sverige ska pressa Kina med sina synpunkter om Gui Minhai. Om svenska myndigheter ändå gör detta, så kommer det enligt Gui Congyou att »skada de bilaterala förhållandena allvarligt«.

I inslaget sade Ivar Ekman att ambassadören även ägnade »mycket tid åt att försöka misstänkliggöra« Gui Minhai, genom anekdoter från såväl Kina som från hans tidigare liv i Sverige. Konflikt valde dock att inte sända dessa delar, då de inte kan verifieras och Gui inte kan tala för sig själv eftersom han sitter inlåst.

Jonas Sjöstedt (V) tog ställning mot kidnappningen av Gui Minhai. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det blev dock snart tydligt vad detta misstänkliggörande handlade om. I början av juni – två och ett halvt år efter att Gui Minhai först kidnappades – publicerades ett upprop med krav på Guis frigivning i 37 svenska tidningar. Det undertecknades av 45 sinologer, akademiker, författare, andra kulturarbetare, ordföranden inom civilsamhället samt en partiledare, Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Av dessa kom över två tredjedelar snart att kontaktas via mail, post, sms eller bli uppringda av Kinas ambassad. Även flera journalister som inte skrivit under upp­ropet fick samma material skickat till sig.

I detta material påstods att Gui Minhai 1995 registrerade ett privatföretag vid namn Gothenburg­ International Institute (GII) med 50 000 kronor i kapital. Gui anklagades för att tillsammans med två svenska professorer – utan universitetets tillstånd – ha ljugit om att GII var en del av Göteborgs universitet och lockat över hundra kinesiska studenter till Sverige med löften om en åtråvärd examen och sedan lurat av dem deras pengar.

Enligt ambassaden ledde detta i sin tur till att de kinesiska studenterna blev kraftigt skuldsatta och tvingade ägna sig åt svartjobb, stöld och prostitution. Två av dem tog livet av sig i förtvivlan. När skandalen sedan rullades upp kunde bara 28 000 kronor återbetalas till varje student, eftersom Gui Minhai och hans kollegor förskingrat resten. Efter detta kunde Gui inte längre stanna i Sverige, och flydde till Kina för att undslippa lagens långa arm.

DEL 2. LÖGNER OCH HÄRSKARTEKNIK

I arbetet med denna text har flera personer som kände och arbetade med Gui Minhai under hans tid i Sverige intervjuats. Bland andra Claes-Göran Alvstam och Jens Allwood, två professorer vid Göteborgs universitet (GU) som grundade Gothenburg International­ Institute (GII). Den tredje medgrundaren Thommy Svensson, som senare fungerade som styrelseledamot för GII från en ny tjänst i Köpenhamn, var även handledare för Gui Minhai under några år när han jobbade med magisteruppsats och doktorsavhandling.

Tillsammans med sin fru kom Gui till Göte­borg redan 1988 för att studera. Året därpå inträffade massakern vid Himmelska fridens torg, vilket försatte alla kinesiska akademiker i utlandet i fara. Gui fick därför uppehållstillstånd, och blev 1992 svensk medborgare. Det råder delade meningar om vem som fick idén eller tog initiativet till GII som grundades 1995. Även om Gui Minhai under en tid var företagets vd, så står det i alla fall klart att han – vid denna tid en fattig doktorand­student – inte bidrog med några pengar vid etableringen. Klart är även att Gui Minhai »inte var inblandad i ansvaret för utbildningen«, som en av de intervjuade uttrycker det.

Det var också de tre grundarna som var juridiskt ansvariga för projektet. Det var följaktligen också dessa tre akademiker som hamnade i korselden i såväl medier som utredningar när frågetecken uppstod. I GU:s interna revisionsrapport om GII från 1999 står inte Gui Minhais­ namn att finna någonstans. Han är heller inte omnämnd i någon av de många artiklar som Göteborgs-Posten publicerade i ämnet.

En av grundarna berättar hur Gui Minhai anställdes av GII som dess vd med uppgift att fungera som länk till Kina. Hans ansvar inkluderade urvalet av kinesiska studenter samt praktiska angelägenheter, som kost och logi under studietiden i Sverige. Gui hade således ingenting att göra med huruvida den utbildning som GII erbjöd var legitim eller inte.

Göteborgs universitet. Foto: SVEN-ERIK JOHANSSON

När GII etablerades var det inte tillåtet för svenska universitet att ta ut studieavgifter från utländska studenter. Denna praxis infördes på nationell skala först höstterminen 2011. Men redan i mitten av 1990-talet gav den dåvarande borgerliga regeringen signaler om att detta borde prövas, minns en av professorerna. Detta var också något som uppmuntrades av GU:s rektor Jan Ling, varpå GII etablerades som ett slags pilotprojekt.

Institutet skulle sköta rekryteringen av och ta emot studieavgifter från kinesiska studenter. Pengarna skulle sedan överföras till GU, vilket enligt universitetets egen internrevision också skedde. Tvärtemot vad Kinas ambassad hävdar, så var GU väl insatta i och stöttade projektet. Såväl undervisning som examens­ceremonier hölls i universitetets lokaler. Rektor Jan Ling hälsade vid ett tillfälle även GII:s studenter välkomna under ett möte i GU:s aula.

Alla inblandade vittnar dock om att rekryteringen från Kina, som Gui ansvarade för, kom att bli bekymmersam. Men detta av helt and­ra anledningar än de ekonomiska. Många av studenterna som kom till GII kunde nämligen inte förstå, tala eller läsa engelska. Inblandade beskrev det som »en chock« när den första av två årskullar anlände.

Vid rekryteringen hade man att gå på internationella tester för engelskkunskaper som IELTS och TOEFL, vilka hade utförts i Kina. De antagna studenterna hade bra resultat på proven, vilket fick minst en av de intervjuade grundarna att i efterhand fundera på eventuella kopplingar till falsifierade resultat eller mutor, företeelser som framför allt på den tiden var vitt utbredda i det kinesiska utbildningssystemet.

Kinas ambassad har helt enkelt för sin egen propagandas skull namngett och utnyttjat två personer som under olyckliga omständigheter omkommit i Sverige.

Hur det än må vara med detta så tog blott hälften av de sammanlagt exakt 60 studenterna – alltså inte »över hundra« som ambassaden påstår – som i två årskullar studerade vid GII examen. Omständigheterna ska enligt Kinas ambassad alltså ha lett till att två av studenterna tog livet av sig. De två dödsfallen har visserligen ägt rum, men bara ett av dem var självmord – och det var dessutom inte kopplat till studiesituationen. Den påfölj­ande polisutredningen riktade inga som helst anklagelser mot GII, som också hade kontakt med de anhöriga i Kina utan något som helst ont blod.

Fallet var främst, som en av grundarna säger, »en tragisk situation« som sannolikt hade med personliga anledningar att göra. Och det andra fallet var inte ett självmord, utan en olycka. Vid tidpunkten för olyckan var studenten heller inte längre en del av gruppen, utan hade redan lämnat programmet. Kinas ambassad har helt enkelt för sin egen propagandas skull namngett och utnyttjat två personer som under olyckliga omständigheter omkommit i Sverige.

1998 fick Sverige en ny regering under Social­demokraterna, och just dessförinnan fick GU även en ny rektor i Bo Samuelsson. En av GII:s grundare vittnar om hur såväl myndigheter som universitetsledning nu inte var lika positivt inställda till att avgiftsbelägga utlandsstudenter. Rektor Samuelsson vände sig till Utbildningsdepartementet, och 1999 beslutade Högskoleverket att det var fel att låta de kinesiska studenterna betala för sin utbildning.

GII tvingades efter detta inte bara att stänga ner, utan blev också tvungna att göra åter­betalningar till studenterna. Detta skedde omgående, men av GU, som ju redan fått pengarna av GII. Även de studenter som slutfört utbildningen och tagit examen krävde och fick ersättning. Summan 28 000 kronor som den kinesiska ambassaden uppger stämmer; det var nämligen själva studieavgiften efter att kostnaden för mat och boende på hotell dragits av.

I vilket fall hade Gui redan lämnat GII och var ute ur bilden när beslutet om utbetalningarna togs. Efter en skilsmässa hade han 1999 flyttat tillbaka till Kina för att jobba med import och export av miljöteknik, ett område där möjligheterna växte snabbt i takt med Kinas ekonomi. Det skulle sedan dröja ända till mitten av 2000-talet innan Gui Minhai började skriva politisk litteratur, blev medlem i den kinesiska avdelningen av PEN International och engagerade sig i frågor gällande yttrande­frihet.

I december 1999 presenterade advokatfirman Lagerlöf & Leman sin oberoende utredning av GII. Den gav vid handen att de inblandade eller anställda inte kan misstänkas för att ha begått något brott eller ens tjänstefel. Detta eftersom den dåvarande universitetsledningen stöttat projektet samt godkänt dess upplägg och genomföring. Vidare fick revisionsfirman Ernst & Young uppdraget att kontrollera eko­nomin inför återbetalningarna. Man fann visserligen tydliga brister i bokföringen, men inte att någon ekonomisk brottslighet skulle ha ­förekommit.

Ett försök att skifta fokus

Framför allt understryker alla jag talar med om GII det märkliga i att detta tas upp först nu. »Kinesiska myndigheter har haft 20 år på sig, varför spelar man detta kort nu?« frågar sig en av de inblandade retoriskt. Vederbörande har aldrig blivit anklagad för några som helst oegentligheter relaterade till GII efter att ovanstående utredningar presenterats, trots sin roll som medgrundare och styrelse­ledamot. Tvärtom kunde han vid senare tillfällen utan problem ha yrkesmässiga akademiska kontakter med Kina.

Vidare innehåller smutskastningskampanjen flera motsägelser. Den tydligaste torde vara att när Gui Minhai blev bortrövad från snabbtåget så beskylldes han för att med svenska myndigheters hjälp försöka fly Kina. Men i den nya svartmålningen hävdar man samtidigt att Gui Minhai för alltid har lämnat Sverige för att undkomma rättvisan.

Det narrativ som Kinas ambassad nu försöker skapa är ett skolboksexempel på en konst som det kinesiska kommunistpartiet behärskar till fullo: karaktärsmord. Man plockar upp en historia som har ett litet korn av sanning. Sedan förvränger, förstorar, ljuger, adderar och upprepar man tills alla andra tröttnar eller skräms iväg.

Kinas president Xi Jinping. Foto: TASS/HOST PHOTO / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Men ytterst utgör smädelserna mot Gui Minhai ett försök att skifta fokus från Kinas egna övergrepp, till att istället få diskussionen att handla om Gui Minhais karaktär. För oavsett hur mycket pengar Gui Minhai kan ha svindlat till sig i Sverige för 20 år sedan, så rättfärdigar det givetvis inte kinesiska myndigheters nuvarande behandling av honom. Även om de ansvariga vid GII faktiskt skulle ha fällts av advokatfirmor eller internrevisioner, så hade det inte ens då fungerat som ursäkt för att kidnappa Gui i Thailand, stänga ner hans bokhandel i Hongkong och hålla honom inlåst i över 1 000 dagar utan rättegång.

Nu började den kinesiska ambassaden istället attackera och misskreditera medier och journalister som uppmärksammade Guis öde eller Kinas bristande pressfrihet i allmänhet.

Nu är det förvisso oklart huruvida Gui Minhai främst drevs av att skydda det fria ordet. Stora delar av hans utgivning i Hongkong inne­fattar snaskiga historier om enskilda politiker eller maktkampen i Kinas dunkla politiska värld. Den skandalartade litteraturen var inte alltid baserad på noggranna efterforskningar, men utgjorde precis den sortens berättelser som det allt större antalet turister från Fastlandskina ville läsa.

»Hans affärsintresse visade sig vara starkare än det akademiska«, noterade en person som stod Gui nära under tiden vid GU och som jag intervjuat. Mycket tyder på att det finansiella – och kanske även det nervkittlande – var en minst lika stor drivkraft som det moraliska bakom den förläggarverksamhet som Gui och hans kollegor bedrev i Hongkong. Men det spelar givetvis ingen roll. Man ska i vilket fall som helst inte bli fängslad för bokutgivning i Hongkong, vars konstitution fortfarande garanterar såväl yttrande- som pressfrihet. Detta särskilt som Gui Minhai endast har svenskt medborgarskap och inte kinesiskt, då Kina inte tillåter dubbla medborgarskap. Dottern Angela Gui har även vittnat om att han inte ens hade några lokala id-handlingar i Hongkong. 

Det är av största vikt att inte låta sig luras av Kinas myndigheter, som har stor erfarenhet av smutskastning och desinformation. Om vi tillåter debatten att skifta fokus till Guis bakgrund så har Kinas ambassadör redan vunnit – även om han blir överbevisad.

Smutskastningskampanjen var dock inte vidare effektiv. Bland de mottagare av desinformationen om Gui Minhai som jag talat med, så hör irritation och förvåning till de vanligaste reaktionerna. Men skam den som ger sig. Nu började den kinesiska ambassaden istället attackera och misskreditera medier och journalister som uppmärksammade Guis öde eller Kinas bristande pressfrihet i allmänhet.

Kinesiska ambassaden kritiserade bland andra Expressen och Dagens Nyheter. Foto: MICHAELA HASANOVIC

I början av juli kritiserades rapportering från bland annat Expressen, Dagens Nyheter och nyhetsbyrån TT i flera enskilda pressmeddelanden på ambassadens hemsida. Deras artiklar om ovanstående ämnen sades vara »oacceptabla«­ och ett bevis på svensk »medie­tyranni«. Ambassaden skickade även brev till respektive redaktion för att protestera.

Jag blev själv snart en av måltavlorna i kampanjen, vilket är fullt naturligt med tanke på den bok och de många artiklar jag skrivit i ämnet. I ett av pressmeddelandena hängdes jag med namn ut som »vilseledande« och »skamlös«. Ambassaden menade att alla personer med »minsta lilla förstånd och förmåga till självständig bedömning« enkelt kan se hur mina falska artiklar blott syftar till att smäda Kina, ett land som jag dessutom inte förstår mig på.

Enligt journalistförbundet i Taiwan – där jag bor efter att 2016 nekats visum till Kina på grund av mitt arbete – var denna attack unik i sitt slag. Taiwan må vara det land i världen som är allra hårdast ansatt av kinesisk påverkan. Ändå hade Ian Chen, ordförande för Taiwans journalistförbund, aldrig hört talas om att en enskild journalist hängts ut på en ambassads hemsida på detta vis. Attacken fördömdes också av International Federation of Journalists (IFJ) och Reportrar utan gränser. Även Utrikesdepartementet meddelade att de haft kontakt med Kinas ambassad angående attackerna.

»Har du någonsin varit i Kina?«

Hur den kinesiska ambassadens mentalitet ändå förblev oförändrad syntes tydligt i en intervju med Expressen som publicerades i slutet av juli. Tidningen hade efter inbjudan skickat dit sin reporter Arne Lapidus, som nu blev varse många klassiska trick direkt från instruktionsboken för kommunistpartiets förmedling av propaganda.

Kinas ambassadör Gui Congyou intervjuas av Expressens Arne Lapidus på kinesiska ambassaden i Stockholm. Foto: ERIK RÖNNQVIST

»De allra flesta journalister är mycket vänligt inställda till Kina, de försöker främja vänskap och samarbete mellan våra länder. Några få har viss kritik«, sade Gui Congyou efter att Lapidus välkomnats, placerats i en bekväm fåtölj och serverats en kopp kinesiskt te. Han beklagade sig vidare över att ambassadens »påminnelser« om att denna slags kritik är fel om man vill bevara samarbetet och den bilaterala­ vänskapen, inte haft den effekt som man från ambassadens håll hoppats på.

Man försöker alltså utmåla de journalister som uppmärksammar Gui Minhai eller Kinas usla pressfrihet som en slags bråkig minoritet.

Därför, sade Gui Congyou, måste man nu peka ut sådana journalisters fientligheter mot Kina. Fientligheterna kan nämligen »skada vänskapen mellan våra folk och länder«. Man försöker alltså utmåla de journalister som uppmärksammar Gui Minhai eller Kinas usla pressfrihet som en slags bråkig minoritet.

När Lapidus sedan citerade rapporter från organisationer som IFJ eller Reportrar utan gränser – som rankar Kina på plats 176 av 180 länder vad gäller pressfrihet – så sade sig ambassadören inte känna till dessa: »Jag har aldrig hört någon säga att medieklimatet i Kina blir sämre för varje år.« Istället försökte han sig återigen på narrativet om den bråkiga minoriteten: »Ett fåtal svenska och utländska journalister hävdar att Kinas medieklimat blir sämre. De måste tänka igenom hur de själva agerar först.«

Ambassadören nonchalerade helt de ovannämnda rapporterna, vilka bygger på intervjuer med hundratals utländska reportrar i Kina, och sade istället till Lapidus: »Jag hoppas ni ska åka till Kina och fråga dessa journalister vad de tycker, och om deras uppfattning stämmer med de så kallade organisationernas.«

För den som är bekant med kinesisk propaganda känns mönstret väl igen. Alla som har synpunkter på kommunistpartiets oförmåga att efterleva Kinas konstitution – som bland annat garanterar pressfrihet och yttrande­frihet – tillhör en minoritet som om den tillåts hållas riskerar att sätta mindre länders ekonomiska samarbete med Kina på spel. De är också antingen »okunniga« eller »har för­domar« om Kina.

Han skällde ut reportern, och menade att hennes fråga var fylld av arrogans och för­domar mot Kina.

»Har du någonsin varit i Kina?« fräste ut­rikesminister Wang Yi sommaren 2016 under en presskonferens i Kanada, när en kanadensisk reporter frågade sin egen utrikesminister om tillståndet för mänskliga rättigheter i Kina. Efter att den kanadensiska utrikesministern svarat undvikande så tog Wang Yi ordet, synbart upprörd över journalistens frågeställning.

Han skällde ut reportern, och menade att hennes fråga var fylld av arrogans och för­domar mot Kina. Visste hon inte att skydd och främjande av mänskliga rättigheter garanteras i Kinas konstitution? Endast det kinesiska folket bör uttala sig om situationen för mänskliga rättigheter i Kina, underströk Wang. Sam­tidigt hade hundratals människorättsadvokater och aktivister rövats bort och låsts in under föregående sommar i det så kallade »709-nedslaget«, vilket utgör ett av de största tillslagen mot Kinas civilsamhälle i modern tid.

När Gui Minhai kom på tal under Arne Lapidus intervju i fåtöljen på Kinas ambassad, så svarade ambassadören att han varje vecka träffar sina svenska kollegor på Utrikesdepartementet för att diskutera saken. Han sade även att fallet kan bidra positivt till de bilaterala relationerna, bara det hanteras enligt rättsstatliga principer och med ömsesidig respekt (!).

I den kinesiska versionen hade dock lustigt nog alla delar om Gui Minhai utelämnats.

Sedan tog de rena lögnerna vid: »Vi har alltid ställt oss positiva till Sveriges begäran att skicka svenska läkare och diplomater till honom.« Påståendet kom alltså ett halvår efter att Gui Minhai kidnappats i sällskap av just två svenska diplomater, och fyra månader efter att läkaren som Utrikesdepartementet skickat till Kina tvingats vända i dörren. Under politikerveckan i Almedalen i juli sade Wallström vidare att man »verkligen påtalat gång på gång på gång« sin önskan att skicka diplomatisk personal och läkare att träffa Gui.

Under Arne Lapidus intervju fortsätter Gui Congyou även att misskreditera mig, och ljuger oförblommerat om att ambassaden ­tidigare skulle ha varnat mig angående min visum­situation, innan jag plötsligt svartlistades från Kina 2016. Intervjun lades sedan upp på den kinesiska ambassadens hemsida på både engelska och kinesiska. I den kinesiska versionen hade dock lustigt nog alla delar om Gui Minhai utelämnats.

Mycket i Kinas agerande tyder på en stålsatt ovilja att frige Gui Minhai trots att hans fyra kollegor redan har släppts. På senare tid har väldigt få personer – inhemska aktivister inkluderade – suttit inlåsta utan rättegång lika länge som Gui. Det är svårt att veta exakt varför just han drabbats. Möjligen är anledningen personlig. Det sägs nämligen att Guis förlag förberedde utgivningen av en bok med detaljer om president Xi Jinpings privat- och kärleksliv, just innan Gui kidnappades i ­Thailand i oktober 2015.

Kina föredrar tyst diplomati

Om Gui Minhai släpptes nu skulle han kunna berätta om sina erfarenheter, som tortyr och hot inför de framtvingade bekännelserna på tv. Ju längre Gui sitter inlåst, desto sämre kan möjligheten sägas vara att han kommer levande ut. Formuleringen är tyvärr inte lika tillspetsad som den kan verka. Sedan Xi Jinping blev president har flera aktivister och dissidenter dött i fångenskap, antingen plötsligt eller i sjukdomar som de utvecklat bakom galler.

Det mest uppmärksammade exemplet på detta är nobelpristagaren Liu Xiaobo, som förra sommaren gick ur tiden i cancer. Han hade suttit i fängelse sedan 2009, men det var först ett par veckor före Lius död som det plötsligt kungjordes att han led av en levercancer så långt framskriden att han flyttades från fängelset till ett sjukhus. Liu förvägrades dock bästa möjliga vård för sin cancer i utlandet, eller ens i Peking. Istället dog mottagaren av Nobels fredspris på ett av polisen avspärrat sjukhus i nordöstra Kinas rostbälte.

Liu Xiaobo. Foto: LIU XIA HANDOUT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Lius lidande följdes i utlandet tack vare hans kändisskap. Det är dock viktigt att inse att han bara är en av flera politiska fångar som gått samma grymma öde till mötes i Kina de senaste fem åren. Men trots mörkret finns det hopp. Utan att någonsin ha varit misstänkt för ett brott hade Lius änka Liu Xia suttit i den strängaste av husarrester sedan maken tilldelats Nobels fredspris 2010, men i juli i år tilläts Liu Xia slutligen lämna Kina och flytta till Tyskland.

För visst är Kina ytterst känsligt för internationell kritik.

Katrin Kinzelbach, vice ordförande vid Global Public Policy Institute i Berlin, sade efter frigivningen till South China Morning Post att Kina alltid insisterar på att dessa problem ska lösas genom tyst diplomati. Bara motparten håller tyst offentligt, lovar den kinesiska ­sidan att vara samarbetsvillig. Men, underströk Kinzelbach, för att tyst diplomati ska fungera så måste den även varvas med konkreta handlingar.

Tyska diplomater tog sig envetet vid flera tillfällen till Liu Xias hem i ofta fruktlösa försök att träffa henne eller leverera böcker. Fallet diskuterades konstant bakom stängda dörrar, samtidigt som exempelvis ambassadör ­Michael Clauss inte tvekade att ta upp det offentligt. Man fick också Vita huset och USA:s ambassad att samarbeta med Tyskland. »Du måste verkligen visa att du kan och är redo att trappa upp problemet«, menar ­Kinzelbach, och fyller i att det utan press inte finns några incitament för kinesiska myndigheter att vidta åtgärder.

För visst är Kina ytterst känsligt för internationell kritik. Annars hade man inte lagt ner så extremt mycket tid och energi på att förhindra denna, eller ha tjänstemän som Gui Congyou till att konstant prångla ut partiets narrativ. Kinas regim försöker skapa en bild av landet som en ansvarstagande stormakt genom att på olika vis sprida kultur och »soft power«. Då passar det givetvis dåligt att konstant nagelfaras för regelbundna övergrepp mot de mest fundamentala mänskliga rättigheterna.

Svenska myndigheter har i stor utsträckning­ hörsammat Pekings önskan om att hålla tyst. Margot Wallström nämnde inte ens Gui Minhai när hon den 14 februari presenterade ­regeringens utrikesdeklaration. Då hon frågades om detta i en intervju med Sveriges ­Radio P1 senare samma dag, svarade utrikesministern att Sverige jobbar med »många konsulära fall« och undrade varför man då skulle uppmärksamma endast ett eller två av dessa.

Trots att det handlar om en politisk fånge som kidnappats i ett tredje land, talar UD alltså fortfarande om Gui Minhai som ett konsulärt snarare än politiskt fall. Än värre så sade Wallström under samma radiointervju att det vore »fel väg att gå« att sätta press på Kina över Gui Minhai, då Sverige är en »liten spelare« vars agerande inte kan utgöra någon stor skillnad för Kina.

Orden var de facto nästan en exakt återgivning av hur förutsättningarna beskrivits i statlig kinesisk media samma vecka. De kom också bara någon dryg vecka efter att Geng Shuang, utrikesministeriets talesman, i ett utfall kallat Wallströms krav på frigivning för »oansvariga« och uppmanat Sverige att »inse allvaret« i situationen.

Angela har bland annat talat om sin far i amerikanska kongressen, brittiska parlamentet och FN:s råd för mänskliga rättigheter. Ingen inbjudan har dock kommit från riksdagen eller andra svenska myndigheter.

Som jag utvecklar närmare i "De kidnappade Kinasvenskarna" så skiljer sig hanteringen av fallet anmärkningsvärt från när exempelvis journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson kidnappades och fängslades i Etiopien 2011. Fallet gick från konsulärt ärende till storpolitisk fråga på några få månader, och i 2012 års utrikesdeklaration krävdes att de båda skulle friges. Efter att så skett avslöjades hur det varit avgörande att Sverige sökt stöd från EU och USA, som regelbundet pressat Etiopien om de båda svenskarna. Uttalanden från ambassadörerna Hans Dietmar Schweisgut och Michael Clauss visar tydligt att samma stöd finns att tillgå vad gäller Gui Minhai.

Journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson blev frisläppta efter 438 dagar i etioptiskt fängelse. Foto: CLAUDIO BRESCIANI / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

Men så var det ju det där med ekonomin. I fjol ökade exporten till Kina med 27 procent, och regeringen har som uttalad strategi att locka kinesiska investeringar till Sverige. Såväl exporten som direktinvesteringarna beräknas slå nya rekord i år. Med tanke på de raka hot som bland andra Gui Congyou framfört gällande vad Gui Minhai kan innebära för de bilaterala relationerna, är det väl förståeligt att man från regeringens håll inte är särskilt högljudd.

Angela har bland annat talat om sin far i amerikanska kongressen, brittiska parlamentet och FN:s råd för mänskliga rättigheter. Ingen inbjudan har dock kommit från riksdagen eller andra svenska myndigheter. Medier och civilsamhälle låg också länge i dvala. »Bokmässan känns som ett hån mot min pappa«, skrev Angela i Expressen då 2017 års upplaga av denna mässa endast innehöll en programpunkt som hade med hennes far att göra – trots att han alltså bott i Göteborg!

Kyligt på Utrikesdepartementet. Foto: NILS PETTER NILSSON

I stor kontrast till fallet Schibbye och Persson, så har Utrikesdepartementet hållit Angela på armlängds avstånd. Hon blev tidigt tillsagd att inte kontakta ambassaden i Peking, och trots flera förfrågningar så har Margot Wallström inte ens velat tala med Angela på telefon. Först efter tågincidenten i januari i år underlät sig Wallström att slå henne en signal.

»Jag hoppas att svenska och andra myndigheter kommer att vara så högröstade som möjligt«, sade Angela efter att hennes far rövats bort från tåget, och efterlyste konkreta åtgärder snarare än en fortsatt upprepning av kommentaren om hur »oacceptabel« behandlingen av hennes far är. Sannolikt gör denna inställning henne obekväm för Utrikes­departementet. Myndigheten hade inga problem att tidigare i år utvisa en rysk diplomat efter mordförsöket på dubbel­agenten Sergej Skripal i Storbritannien, men vägrar agera på liknande vis när Kina riskerar livet på en av våra medborgare.

I mitten av augusti – när de sista meningarna i denna bok författas – kunde Utrikesdepartementet så meddela att en svensk läkare tillåt­its träffa Gui Minhai. Margot Wallström gav inga vidare detaljer, då »det fortsatta arbetet omfattas av sekretess«. Det är alltså oklart i vilken mån någon hälsoundersökning utförts, än mindre hur Gui i själva verket mår.

Mycket med fallet Gui Minhai är okänd mark även för Kina.

Det är också oklart vad som föranledde att besöket alls kunde äga rum. Ska det krävas 1 000 dagar av tyst diplomati för att en läkare slutligen ska få träffa en samvetsfånge? Eller hade det att göra med den ökade uppmärksamhet som fallet fått i medier och civilsamhälle under 2018? Det går bara att spekulera. I samband med läkarbesöket upprepade i alla fall Margot Wallström för första gången sedan i mars kraven om att Gui Minhai måste släppas fri och återförenas med sin familj.

Mycket med fallet Gui Minhai är okänd mark även för Kina. Aldrig tidigare har man behandlat en utländsk medborgare på detta vis. Man vet inte vad man kan komma undan med, och prövar sig fram steg för steg. Cédric Alviani, ordförande för Reportrar utan gränsers Asienkontor, sade under sommaren att Gui Minhai utgör »ett test« från Kinas håll huruvida Europa är redo att säga ifrån.

Var det svenska myndigheters relativa tystnad och handlingsförlamning över Gui Minhai som gav den kinesiska ambassaden mod att bedriva en smutskastningskampanj mot svenska medier? Oavsett vilket så är det viktigt att markera i tid. Annars kommer denna slags aktiviteter inte bara att fortsätta, utan även att trappas upp.

Likaledes är det viktigt att låta kinesiska myndigheter förstå att vi varken accepterar eller tror på det narrativ man nu försöker skapa kring Gui Minhai och hans karaktär. Annars minskar möjligheterna för att han någonsin släpps ut, samtidigt som riskerna för att fler utländska medborgare i framtiden utsätts för liknande behandling ökar.

 

Jojje Olsson är författare och skriver regelbundet om Kina för Expressen Kultur.

Här kan du ge ditt bidrag till arbetet för att få Gui Minhai fri.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!