Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fängelsedikt

Författaren Michail Sjisjkin. Foto: Jevgenija Frolkova

Att vara anhörig till en inspärrad författare är att se människan framför orden.

Michail Sjisjkin skriver exklusivt för Expressen om poesins villkor i ett centralryskt fängelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MICHAIL SJISJKIN

52-årige Michail Sjisjkin betraktas som en av vår tids största ryska författare. Språkligt går han tillbaka till 1800-talsklassikerna: Aleksander Pusjkin och Leo Tolstoj, men även Ivan Bunin.

Lever sedan 1995 i Schweiz och Moskva. Fick sitt internationella genombrott med "Brevboken" (se Jesper Högströms recension från 26/3). Nästa år ger Ersatz förlag ut boken "Venushår" från 2005, som vunnit flera utmärkelser och renderat Sjisjkin jämförelser med James Joyce.

I mars i år gick Michail Sjisjkin till öppet angrepp mot Vladimir Putins "korrupta och kriminella" regim.

#FRISTAD

De första fristäderna öppnades i början av 1990-talet som en reaktion på ökad förföljelse av författare. 300 författare bildade International Parliament of Writers (IPW) och utsåg dödshotade Salman Rushdie till sin förste ordförande.

I dag drivs projektet av International Cities of Refuge Network (ICORN), med ett 40-tal fristäder och huvudkontor i Stavanger. På varje ny stad går det mellan 40 och 50 behövande.

Till skillnad från andra residensprogram är det behovet av skydd - inte konstnärlig prestation - som styr urvalet. I Sverige är Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Jönköping, Sigtuna och Växjö fristäder. I Norge finns dubbelt så många.

Programmet finansieras av kommunerna och Statens Kulturråd. Under de två åren ges bostad, ett arbetsstipendium och introduktion i stadens kulturliv.

Vissa författare är traumatiserade och behöver av säkerhetsskäl vara anonyma, andra vill synas och delta i det lokala kulturlivet.

Expressen Kultur publicerar i dag andra delen i artikelserien #FRISTAD tillsammans med Svenska PEN.

Sex författare

Anisur Rahman

Poet och journalist från Bangladesh. Förföljts och misshandlats av paramilitär milis och religiösa extremister i hemlandet efter att ha skrivit om kvinnors rättigheter och religiös fundamentalism. Fristadsförfattare i Uppsala 2009-2011, fick politisk asyl 2009. Skriver på både bengali och engelska, gett ut boken "Sex årstider" (Smockadoll 2012) på svenska.

Naeimeh Doostdar Sanaye

Iransk författare, poet och journalist. Gett ut tre novellsamlingar och en diktsamling. Greps på ett flygplan 2009 efter att regimen ökat repressionerna mot skrivande personer efter den gröna revolutionen samma år. Lyckades fly under rättegången och har levt på flykt sedan dess. Fristadsförfattare i Malmö sedan 2012 (se 7/6).

Parvin Ardalan

Iransk journalist, författare och feministisk medborgarrättskämpe. Fick Olof Palmepriset 2008. Publicerad på svenska 2011, i boken "Har du sett en kvinna?" och medverkar regelbundet i Sydsvenskan. Var fristadsförfattare i Malmö 2010-2012, där hon fortfarande bor (se 7/6). Ardalan fick permanent uppehållstillstånd i mars 2012.

Zurab Rtveliashvili

Georgisk poet, dadaist och performance-konstnär. Var med och bildade Egalitarian institute, som kräver rättvisa för förvsvunna regimkritiker. Fristadsförfattare i Stockholm 2009-2011. Beviljad asyl efter överklagan 2011. På svenska i antologin "Fria ord på flykt" (Rámus 2012), där samtliga svenska fristadsförfattare medverkar.

Faraj Bayrakdar

Syrisk poet som under 14 år misshandlades svårt i Assad-regimens fängelser. Fristadsförfattare i Stockholm 2005-2007. Beviljad politisk asyl. På svenska finns "Brev från isoleringscell 13" (Tranan 2011) och "Språkets och tystnadens otaliga svek" (Starfalk 2006). Djupt engagerad i Syriens frihetskamp.

Svetlana Aleksijevitj

Svartlistad hemma i Vitryssland har Aleksijevitj i 30 år ägnat sig åt projektet "Utopins röster - Eller historien om den röda människan". Femte och sista delen, "Tiden second hand" (Ersatz) kom ut i våras. Var fristadsförfattare i Göteborg 2006-2008, och skriver fortfarande krönikor i Göteborgs-Posten. Bor numera i Berlin.

En författare, även den som ännu inte skrivit en rad, sluter en pakt med ödet och tar emot allt som en gåva, som en rikedom. Familjens glädjeämnen och sorger, besvikelser och förlustelser, död och födelse - allt blir de framtida ordens dagliga bröd. Krig, fängelse, smärta och blod - allt som plågar kroppen och själen är fruktbart för texten. De stora böckerna är likgiltiga för deras författares mänskliga lycka eller olycka.

"Om ni bara visste ur vilket skräp dikterna föds utan att känna någon skam..."

Vardagslivets skräp? För dikterna kvittar det lika. Men Anna Achmatovas dikter föddes inte ur vardagens livspussel, utan ur de prövningar som ödet generöst skänkte den här kvinnan: makens arkebusering, sonens arrestering, förföljelserna och förödmjukelserna, publiceringsförbudet, oron för de närstående, sorgen över de oskyldiga som dödades. Det är omöjligt att föreställa sig Anna Achmatovas poesi utan hennes öde.

Hur hade Marina Tsvetajevas poesi sett ut om hon fått leva ett annat liv, och inte det som förstördes?

En av 1900-talets bästa ryska böcker, "Berättelser från Kolyma" av Varlam Sjalamov, hade helt enkelt inte blivit skriven om författaren inte gjort sina ohyggliga lägererfarenheter.

Jagade och förföljda författares liv och död är en ofrånkomlig del av deras verk. Visst, om Andrej Platonov, Isaak Babel, Michail Bulgakov, Osip Mandelstam och hundratals andra poeter och författare som levt ett liv fullt av lidande hade fått ett lättare och lyckosammare öde, så skulle de ändå ha skrivit. Men det skulle ha blivit helt andra böcker. Och då skulle mänskligheten inte ha fått de stora texter som i dag utgör vår världslitteratur. Och det är just dessa texter, födda ur lidandet, blodet, förnedringen och smärtan, som gör mänskligheten mänsklig.

Ur litteraturhistoriens perspektiv är alla författare och poeter redan döda, även de som fortfarande lever. I valet mellan orden och författarens mänskliga lycka väljer historien alltid orden. För den är orden viktigare. En författare försvinner alltid förr eller senare, medan orden blir kvar.

Att orden är viktigare än den egna lyckan, det accepterar den skrivande - om det är en riktig författare och en riktig poet, för han eller hon minns ju alltid pakten med ödet: att författaren måste ta emot allt som en gåva. Med Joseph Brodskys ord:

"Så länge man inte täppt till truten på mig med lera kommer det bara att höras tacksamhet ur den."

Alla stora böcker är ord av tacksamhet.

Men en författare, en poet, har också närstående. Och de har ett helt annat perspektiv än litteraturhistorien. För dem är en kär, älskad människa viktigare än orden.

Min bror skrev sina bästa dikter i fängelset.

Hans brev från fängelset var digra, fullskrivna blad ur skolhäften. "Jag känner själv", skrev han, "att mina texter har förändrats. Liksom innehållet. Och det är jag tacksam för."

Man tillät två besök om året. För stora pengar hade mamma lyckats ordna en placering i Centralryssland, i Lgov, bara en natt på tåget hemifrån, så att hon skulle kunna resa och besöka honom, men hon kom inte iväg en enda gång. Hon hade fått cancer och måste genomgå den ena operationen efter den andra. Så jag fick resa ensam.

Jag minns mycket väl hur jag åkte på vår första "dejt".

Rum nr 7: två britsar, ett bord, två stolar, en back. I backen låg kastruller, stekpanna, tekanna. I bordslådan böjda bestick, skedar av oxiderat aluminium. Kackerlackor. Fängelselukten är speciell. Jag var beläst på den lukten.

I breven till mamma bedyrade han att maten var skaplig, att arbetet i fängelseverkstaden var tröttsamt, men inte tungt, att allt var i sin ordning. Jag anade att allt detta var för mammas skull, som om han ville stödja henne, lugna henne. Så var det nog också. Han såg vissen ut, hyn hade mörknat, blivit rynkigare. Och pekfingret på vänster hand var borta.

Sasja log:

"Äsch, det där...! Jag slumrade till vid stansmaskinen på ett nattskift."

Och det var ovant att se honom i lägerkläder: svart jacka med nummer, lädertofflor.

Fångarna fick bara gå till toaletten, och medan jag snackade in mig hos gummorna i köket låg Sasja på sin brits och åt tårta i väntan på kyckling. Besöket varade i två dagar, hela tiden kokades och stektes det i köket, och i rummen åts det utan ände. En mage som sedan länge är inställd på ransoner och portioner kunde givetvis inte smälta alltihop, och Sasja måste ofta springa bort till änden av korridoren.

På natten kunde ingen av oss sova. Sasja låg oavbrutet och vred på sig, sedan steg han upp, gick till bordet och skrev ner någonting.

Nästa dag låg vi och vilade oss på britsarna. Hela dagen läste han sina dikter för mig.

Genom fönstret syntes ingenting på grund av "munkorgen", utom de grå strimmorna av himmel, och min bror frågade vad som fanns på gatan utanför fängelset.

Sedan skrek de:

"Sjisjkin!"

Han sjönk ihop, drog in huvudet, ansiktet blev till sten. Sasja lade händerna på ryggen och gick med snabba steg, tofflorna smällde mot golvet.

Sedan förflyttades han från Lgov till Ivdel i norra Ural. I varje brev bad han oss att skicka varmare kläder. Till mamma skrev han också att hon ovillkorligen måste vänta ut honom.

Hon kom att vänta i fyra år. Han återvände i augusti, mamma avled två dagar senare. Om min bror hade återvänt, säg, i december, så är jag övertygad om att mamma skulle ha hållit ut också till december.

Ännu en dag som får levas med en älskad människa är viktigare än alla ord på jorden. Kärleken har sin egen pakt med ödet.

 

Michail Sjisjkin

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!