Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Family life

Marcus, Peter och Jacob Wallenberg

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Fakta/Dynastier i bokfloden
STELLAN BJÖRK | Dynastin Stenbeck.
Succéer och tragedier i en finansfamilj | Svenska förlaget
DAVID S LANDES | Dynasties.
Fortunes and misfortunes of the world's great family businesses | Viking
ULF OLSSON | Finansfursten.
K A Wallenberg 1853-1938 | Atlantis

Cristina Stenbeck

När Jan Stenbeck

avled kvällen den 19 augusti 2002 på American Hospital i Frankrike prydde plaketter med namn på sjukhusdonatorer ur den europeiska finansaristokratin väggarna ovan sjuksängen. Bankirdynastin Rothschild, en gång sprungen ur Frankfurts judiska ghetto, har så kallade minnesbäddar på det exklusiva lasarettet i västra utkanten av Paris. Jag lär mig detta av ekonomijournalisten Stellan Björks nyfikna bok över Jan Stenbeck och dennes eftermäle, Dynastin Stenbeck. Jag läser den samtidigt med den pensionerade Harvardprofessorn David S. Landes Dynasties. Fortunes and misfortunes of the worlds greatest family businesses. Tillsammans, båda böckerna är nyutkomna, bildar de ett slags vem-är-vem i den monetära aristokratin. Att de överhuvudtaget skrivs är tecken på något nytt. När Wallenbergarna gläntade på grindporten till sina patriciervillor i den nyligen visade SVT-dokumentären handlade familjen medvetet eller omedvetet med just släkten Rothschild som förebild. Efter att i decennier ha eftersträvat diskretion, beklagat eller försökt stämma alltför närgångna forskare och journalister lät Rothschilds i slutet av 1990-talet en utomstående (Harvardhistorikern Niall Ferguson) för första gången teckna familjehistorien. Den svenska motsvarigheten är professor Ulf Olsson från Handelshögskolan i Göteborg som med tillgång till familjearkivet under de senaste åren skrivit Marcus och Knut Agathon Wallenbergs livsberättelser för förlaget Atlantis räkning. Uppenbarligen finns en publik.

När medelklasskillen

Nick Guest i den nyligen visade brittiska tv-serien The line of beauty stod på trappan till familjen Feddens gräddvita viktorianska villa i Notting Hill och trånade efter den lika dysfunktionella som genuina familjegemenskapen där inne gestaltade han något tidstypiskt. Finns det en vurm för överklassen just nu börjar den där: i fascinationen för, och i nostalgin över, arkaisk blodsgemenskap. Om medelklassen med viss framgång de senaste decennierna klippt sina släktband är familjelojalitet fortfarande överklassens adelsmärke och attraktionskraft. Jag pulsar till Riddarhuset i Gamla stan i Stockholm och blir emottagen i sällskapssalen i västra flygeln där golvlisterna är högre än stolskarmarna. Henric Ankarcrona, i hängslen och klackring, är ordförande i Riddarhusdirektionen och i det europeiska adelsförbundet Cilane. Han skyddar adelsätters namn och vapen från exploatering.

Det innebär i praktiken

att Riddarhuset med patentsrättsliga paragrafer som verktyg försöker hålla den allmoge stången som önskar drapera sig i adelsklingande namn - kanske just i syfte att få smak på den autentiska blodsgemenskap som sådana på ytan representerar. Till exempel ville familjer för en tid sedan döpa om sig till Hemilton och Bernekow, men Riddarhuset hade invändningar. Snylta, är det patentsrättsliga begreppet på den typen av namnstöld. Snyltning är det immatrielsrättsliga begreppet för den typen av försök till namnstöld. - Vi har uppgiften att hålla reda på vem som via blodsband, det som liksom är hela grunden för det här, tillhör eller inte tillhör adeln, säger Henric Ankarcrona. Riddarhuset administrerar 325 stiftelser. Runt 40 miljoner - donationer, arvspengar - uttdelas varje år i form av stöd till unga studerande och äldre behövande. Riddarhuset är blåblodiga banken. - För att kunna avgöra vem som är rätt mottagare måste vi hålla ordning på genealogierna och stamtavlorna. Den uppgiften kan vi inte abdikera från, konstaterar Ankarcrona. Och på frågan om pengarna aldrig tar slut - och därmed kanske fascinationen för namnen - svarar Henric Ankarcrona att man mest "knaprar från avkastningen" när man stipendierar. - Vi delar inte ut mer än att kapitalet hela tiden växer. Vi har skött det där någorlunda bra så att det är en ganska stor slant nu. Det förvaltas i fonder bland annat.

Jag går vidare

till Nybrogatan på Östermalm och delar en muffin med en väninna uppvuxen norr om stan. Hon lever nu med en adelsman vars släkt är bärare av traditionell etikett. - Vet du, det är inte så stor skillnad från en vanlig hillbillyfamilj, säger hon. Man håller koll på varandra. Kusinerna umgås. Där jag kommer ifrån umgås ingen med sina kusiner. - Det finns en förmögenhet som är nedärvd. Och för att se till att ingen sätter sprätt på den håller man varandra under uppsikt. Släkten är som en fårskock där familjefadern agerar vallhund. Då David S. Landes tecknar finansfamiljernas släktträd i boken Dynasties visar sig grenomfånget begränsat. Av 18 barnbarn till anfadern Mayer Amschel Rothschild gifte sig under 1800-talet 16 stycken inom familjen, till morbror eller första kusin.

Både Landes studie

och Stellan Björks Stenbeckbok slutar i uppskattande resonemang om familjeföretaget som företagsstruktur. När Björk redogör för hur Cristina Stenbeck efter bara två års arbetslivserfarenhet - på klädföretaget Ralph Laurens marknadsavdelning i New York - axlar familjeimperiet är det som att läsa om soldaten som offrar sitt jag för något större. Hur denna renässans för familjeföretaget påverkar meritokratin bekymrar inte författarna. Kanske är det inte någon slump att sagor om dynastier - företag som överlevt genom tre familjegenerationer - berättas just nu. Under 1990-talet föddes för första gången i Sverige fler barn utom än inom äktenskapet. I en färsk antologi från Symposion, Den moderna ensamheten, visar bland andra professor Merete Mazzarella på konsekvenserna av denna blodsupplösning. En 62-årig man kan ligga död i sex år i sin lägenhet innan någon upptäcker honom eftersom räkningarna har betalats via direktdebitering och barnen ignorerat hans bemärkelsedagar. 1,5 miljoner svenskar saknar enligt antologin kontakt med sin familj. Finns det en reaktion mot denna individualism - en nymornad rörelse, uppbackad av den nytillsatta regeringen, konkretiserad i kristdemokraternas förslag om vårdnadsbidrag, som anser att omsorg bör skötas inom familjen hellre än av offentligheten - blir överklassen i allmänhet och dynastin i synnerhet ett ideal snarare än en anomali. Om det är så, slutar dokumentären om familjen Wallenberg i ett slags nationalterapeutisk urscen. Peter, pater familias, kysser sin slarvige hotellmagnat Poker framför kameran, samtidigt som han stolt berättar att geniet Percy Barnevik efter ett vulgärt avgångsvederlag inte längre befinner sig inom familjeklanens omsorg. Familjepusslet är lagt. Björn af Kleen arbetar sedan några år med ett projekt om överklassen i Sverige. Under våren skriver han en artikelserie om densamma på Expressen kultur.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!