Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Familjen Bok

Bokbarnens släktträd.

När Jessika Gedin i kväll debuterar som program­ledare för Babel har släkten mutat in ännu ett revir.

Björn af Kleen tecknar en boksynt familjs stamträd och dess insatser på den svenska litteraturens fält.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När Jessika Gedin i kväll gör sin debut som programledare för Babel fullföljer hon en tradition – släkten har haft inflytande över den svenska litteraturen i tre generationer.

Eva Gedin, Jessikas äldre syster, är chef för skönlitteraturen på Norstedts och förläggare för P O Enquist och Agneta Pleijel, men också Kajsa Ingemarsson och Stieg Larsson-trilogin. Jessikas mamma Lena Fries-Gedin är översättare av bland annat Harry Potter-sviten och Annie Proulx, novellförfattaren bakom filmen Brokeback Mountain.

Mormodern var lektör och väninna till Astrid Lindgren, medan farbrodern är förläggarnestorn och pocketbokens pappa Per Gedin , som sent i karriären pånyttfötts som författare till tunga biografier över sekelskiftets kulturpersonligheter.

I januari 2010 tilldelades han en kungamedalj för "framstående insatser som bokförläggare". Ironiskt med tanke på att Gedin är styrelseordförande i förlaget Lind & Co, som gav ut det årets mest omtalade fackbok: Den ofrivillige monarken.

– Ja, om kungen får veta det sliter han väl medaljen ifrån mig, kluckar Gedin.

Gedins idé var att förlägga en bok om "kungen som människa".

– Ge en helhetsbild av honom, ingen originell idé egentligen. Sen stötte Thomas Sjöberg, som tidigare skrivit en bok om Kamprad för mig, på hela Mille Markovic-historien... Vi tog bort vissa avsnitt, han borde verkligen passa sig, att gå på sådana där sliskiga nattklubbar...

Men släkten Gedins intressen i bokbranschen började med Lena Gedin, Jessikas farmor och landets första litterära agent. Hon var sekreterare till direktören på Grand Hôtel och genom sin judiska krets utbjuden på blind date av en beläst tysk affärsman på genomresa. I den uppföljande brevväxlingen bifogade affärsmannen – hans namn var Georg Israel – Stendhals roman Rött och svart. "Han slog ut sina rivaler om henne med litteraturen", konstaterar sonen Per Gedin nöjt.

 

I Berlin började Lena Gedin översätta kvalificerad tysk litteratur och erbjuda svenska förlag resultaten. När familjen tvingades fly till Sverige på våren 1938 och så småningom etablerade sig i en femrummare på Linnégatan på Östermalm hade hon redan ett litterärt nätverk.

Våningen blev ett slags liberal sambandscentral för författare och journalister på resa eller i exil. Samtidigt blev boken under kriget en efterfrågad konsumtionsvara. Per Wästberg var en flitig besökare: "skulle man på väg ut i hallen råka snubbla på pianopallens ben, vilket hände mig, åstadkoms ett ras som dånade genom fastigheten; där låg böckerna från Viking, Gallimard och Fischer i en röra på golvet. Låt dem ligga, fröken Jonsson får stapla upp dem, sa Georg och stack till mig en volym som tröst".

 

Ett halvt sekel senare sitter sonen Per Gedin några gator bort i ett lika litterärt kaos. När han sålde sina aktier i Wahlström & Widstrand, han ägde som mest 40 procent, fick han det gamla magnifika förlagshuset på Tysta gatan som mellanskillnad. Gedin nyttjar i dag förlagets kök som skrivarlya. I serveringsgången ligger råmaterialet till en kommande biografi över Isaac Grünewald. Han kupar händerna runt en Penguin-kaffekopp och påminner en smula om Piff och Puff – liten men glad och ettrig ännu i 85-årsåldern.

– Det var inte bara böckerna. Att läsa var ju självklart så att säga. Jag hade ju god timing, hela 40-talistgenerationens böcker kom hem till oss.

– Men det var lika mycket personligheterna bakom som lockade mig. Tweedkavajerna och piporna. Författarna var ju oerhört roliga, spännande – och behandlade mig och min bror som vuxna. Mina föräldrar bjöd på sherry och kex under eftermiddagen och smörgås och te på kvällen.

En dag ringde Thomas Mann på i ljusblå nylonkostym direkt från Kalifornien.

Per Gedins första drag som ung förläggare på Bonniers var att höja statusen för pocketboken, och på sikt lägga grund för den moderna massmarknaden.

Han gav ny dräkt åt böcker av Hedenius och Tingsten och lyckades få den sista generationen av bildad borgerlighet att köpa ett bokformat som tidigare hade ansetts vulgärt. Sen gjorde han samma sak med skönlitteraturen.

 

På Delfin gav han första säsongen ut Camus Främlingen och Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. När han fick ta över det konkursdrabbade Wahlström & Widstrand introducerade han en gruppantologi. Stjärnor som P O Enquist satt i juryn och ringade in framtida debutanter. Så fångades bland andra Ulf Lundell upp, vars debut Jack sålde 140 000 första året.

Lite förenklat kan man säga att brorsdöttrarna Jessika och Eva gjorde entré på förlagsmarknaden med samma ambition – att plocka upp böcker som de mätta förlagen låtit falla mellan stolarna (om än utan samma ekonomiska drivkraft som farbror och farmor).

Eva Gedin växte upp under Pers framgångsår på W&W och får något ömt i rösten när hon minns förlagsfesterna på Tysta gatan: "Jag satt där i ett hörn och såg författarna drälla omkring, det var fantastiskt."

Hennes pappa Hans, Pers farbror, hade dragit sig undan den litterära offentligheten med ett lektorsjobb i Härnösand. Han var biokemist som recenserade fackprosa i Stockholms-Tidningen. När Per Gedin startade sitt eget förlag Gedins anställde han Eva som redaktör.

– Jag hade också jobbat på Slitz när den fortfarande var en rocktidning och lärt känna en massa formgivare och skivbolagsmänniskor. Tillsammans närde vi en ganska yvig idé om ett förlag som resulterade i Koala press. Vi gav ut yngre amerikansk och brittisk litteratur som Douglas Coupland och Irvine Welsh.

– Men vi hade väldigt svårt att enas i gruppen och till slut var det bara jag och Jessika kvar, och i samband med det fick Svante Weyler på Norstedts upp ögonen för oss och vi slutade som imprint på Norstedts. Jag valde nog att tacka ja till Norstedts lite för att retas - Pelle har ju alltid varit knuten till Bonniers.

 

I dag ingår det i hennes arbetsuppgifter att resa runt och tala om Stieg Larsson och Millenniumfenomenet. Återigen har en Gedin befunnit sig på rätt plats vid rätt tillfälle.

Farbrodern Gedin är dock bitter på branschens utveckling. Det är för tjockt med direktörer i förlagens ledning, förläggarna är uppgraderade redaktörer, och utgivningen präglas för mycket av tron på snabba klipp. De bildningsambitioner som han lyckades spekulera i återhämtade sig aldrig efter 68-årens uppror.

– Det försvann över en natt, hela intresset för bildning, framför allt hos gymnasister och studenter. Det tycker jag är helt outrett. Har du hört talas om litterära gymnasieföreningar? Nej, jag menar det. När jag gick i skolan, jag tog studenten -47, fanns det en i vartenda läroverk. Jag blev redaktör för föreningens tidning och min bror ordförande i föreningen. Sen försvann allt.

– Men nu har det gått 60 år och min sonson Ivan har blivit redaktör för Södra latins av honom själv startade skol­tidning. Damn it! Snacka om familjearv.

I kvällens Babel är Per Hagman gäst, en god vän till programledaren Jessika Gedin, i den meningen är programmet ytterligare ett avsnitt i släktsagan Gedin. Annars tar Jessika med sig det som hon uppfattar som sin arvslott: En allomfattande kärlek till litteraturen och läsakten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!