Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Falsk identitet” visar vår existentiella ensamhet

Laurent Grévill och Mathieu Amalric i ”Falsk identitet”.Foto: SVT

Tv-serien ”Unorthodox” blev ett slagfält för kulturkrigets stora trätoämnen.

Malte Persson hittar något mer väsentligt i ”Falsk identitet” på SVT.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Vad gör den franska spionserien ”Falsk identitet” så bra? Ni får gärna ironisera över att en till kulturskribent ställer frågan, och särskilt då en som brukar ironisera över hur kulturskribenter rusar i flock från teveserie till teveserie.

Senast upphöjdes den mediokra ”Unorthodox” till kampplats för vår tids värsta superskurkar: individen och kollektivet. En av de saker som gör ”Falsk identitet” bra är att den inte så lätt låter sig värvas till sådan strid.

Man kommer heller inte så långt med att fråga sig om serien ger en ”sann bild” av den miljö den skildrar, som om det självklart alltid var fiktionens uppgift. ”Falsk identitet” har berömts för att dess skildring av Mellanöstern undviker fördomar och sensationalism à la ”Homeland”. Men det ligger ändå i sakens natur att vi inte vet om själva skildringen av hemliga agenter är rättvisande.

Oavsett vilket, så är det tilltalande med ett spionage som minst lika mycket handlar om att memorera glosor som att globetrotta mellan häftiga locations. Det finns en audiellt sensuell kvalitet i att höra så många språk talas, och talas på olika sätt. Så mycket kommunikation, och ändå så lite kommunikation!

Le Carrés kalla krig var en gråzonernas desillusion bortom den svartvita retoriken.

För seriens lågmält melankoliska kärna är att den gör agentyrket till en metafor för existentiell ensamhet: att man aldrig säkert vet vem en annan människa är, i synnerhet om man inte kan visa vem man själv är. Och vem är man ens bortom rollerna? Uppdraget är att skaffa kontakter, men undvika kontakt.

”Agent” får på svenska ofta översätta både ”agent” och ”clandestin” på franska, där det senare mer betonar hemligheten än det aktiva agerandets agens och action. Men gränsen är flytande: de är alla aktörer, skådespelare i ett spel, som (likt teatern hos Shakespeare) blir en bild av världen och livet. 

Seriens melankoli påminner om den som Tomas Alfredson renodlade i sin blektonade le Carré-filmatisering ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Den pågående femte säsongen ger också utrymme åt två veteraner från kalla kriget, en fransk och en rysk spionchef, vars inbördes relation diskret anspelar på le Carrés spioner Smiley och Karla. 

Le Carrés kalla krig var en gråzonernas desillusion bortom den svartvita retoriken. Och redan där var hotbilden dubbel: kollektiva lojaliteter lika farliga som individuella initiativ. Och särskilt förrädisk det som Karla kallade den ”sista illusionen”, nämligen kärleken.

Relativismen vänder förluster till segrar likaväl som segrar till förluster.

Allt detta fortsätts i ”Falsk identitet”, men uppdaterat. När spelets regler, formen, skymde insatsen, innehållet, så erbjöd det kalla kriget ändå symmetri: motspelaren som spegelbild. I den värld av asymmetrisk krigföring och fragmenterad geopolitik där ”Falsk identitet” utspelas framstår en sådan spegling, bokstavligen, som vanföreställning. Den franske spionchefen hör inre rysktalande röster: inte ens sig själv kan man lita på.

Men trots att identitetsförlustens melankoli blir än större är ”Falsk identitet” samtidigt mindre tragisk. Relativismen vänder förluster till segrar likaväl som segrar till förluster. Och kanske är redan visionen av personligt spionhantverk ett slags romantik i den opersonliga massövervakningens tidsålder. All identitet må vara falsk, men den är åtminstone mänsklig. 

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

 

 

”Min vision är att alla ska ta plats”

 

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Joel Halldorf – om samhället efter corona och om att vara den som liberalerna vill sätta dit. Och hur effektiv är förresten Halldorf som magnet på krogen? 

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och poeten UKON. Se det avsnittet nedan.