Vem ska ta till sig all denna "kunskapsproduktion" som samtidskonsten ägnar sig åt? Alla framforskade fakta och dokumenterade företeelser som presenteras i skakiga filmer eller som arkiv? Ironiskt nog utgör bristen på estetisk gestaltning i praktiken oftast ett hinder för sådan konst att nå utanför konstvärlden, helt oavsett angelägenhetsgrad.
Den sjätte upplagan av Göteborgs internationella konstbiennal är en fin liten exposé över hur samtidskonsten ser ut för närvarande. Här finns just den sortens svårtillgängliga undersökningar, som Liam Gillicks projekt om tillverkningsmetoder i bilindustrin med Volvos Uddevalla-fabrik som ett exempel. I hörlurar på länsmuseet i just Uddevalla läser en man långa texter om senkapitalismens produktionsmönster. På engelska.
Men det är inte allt. Jimmie Durham förankrar sin installation i traktens förflutna och "Hitlerstenarna" - bohusgranit som skulle skeppas till Berlin
för att bli monument i tusenårsrikets huvudstad. Wim Bothas märkliga skulpturer liknar fragment av störtade änglar vilket osökt leder till biennalens titel, Pandemonium. Den är lånad från Miltons Det förlorade paradiset och syftar på det palats Lucifer byggde sedan han fördrivits från himlen. I överförd bemärkelse symboliserar det kaos och undergång, men också möjligheten att ur detta bygga upp något nytt och annorlunda.
Onekligen aktuellt. Även för Göteborgsbiennalen i sig, som dragits med ekonomiska problem men som nu lyckats presentera sin bästa upplaga hittills: Politisk men inte plakatartad, visuell men inte ytlig.
Den sjätte upplagan av Göteborgs internationella konstbiennal är en fin liten exposé över hur samtidskonsten ser ut för närvarande. Här finns just den sortens svårtillgängliga undersökningar, som Liam Gillicks projekt om tillverkningsmetoder i bilindustrin med Volvos Uddevalla-fabrik som ett exempel. I hörlurar på länsmuseet i just Uddevalla läser en man långa texter om senkapitalismens produktionsmönster. På engelska.
Men det är inte allt. Jimmie Durham förankrar sin installation i traktens förflutna och "Hitlerstenarna" - bohusgranit som skulle skeppas till Berlin
för att bli monument i tusenårsrikets huvudstad. Wim Bothas märkliga skulpturer liknar fragment av störtade änglar vilket osökt leder till biennalens titel, Pandemonium. Den är lånad från Miltons Det förlorade paradiset och syftar på det palats Lucifer byggde sedan han fördrivits från himlen. I överförd bemärkelse symboliserar det kaos och undergång, men också möjligheten att ur detta bygga upp något nytt och annorlunda.
Onekligen aktuellt. Även för Göteborgsbiennalen i sig, som dragits med ekonomiska problem men som nu lyckats presentera sin bästa upplaga hittills: Politisk men inte plakatartad, visuell men inte ytlig.
