Fåglarna trollbinder med sin magi – dag efter dag

ESSÄ. Under de senaste veckorna har jag följt livet i ett estniskt örnnäste. Sett dagarna komma och gå, ljuset skruvas av och på, hört bofinken och morkullan i bakgrunden, och om solen varit framme har jag kunnat se skuggan vrida sig oändligt långsamt runt en björk lite till höger i bild.

Timme efter timme har havsörnshonan legat och ruvat och tittat ut över det trista landskapet. Ibland har hon rest sig upp, vänt på de mörkvita äggen och lagt sig till rätta igen. Ibland har hon skrikit rakt ut, klagande och gällt, en lång radda ga-ga-ga-ga-ga-ga-ga-ga-ga med den vaxgula kroknäbben på vid gavel, kanske för att kalla hannen till sig och få avlösning en stund.

Mer än så har det inte varit. Jag har aldrig sett dem äta ens, än mindre para sig.

Ändå har jag suttit som förtrollad, tittat och väntat och blivit barn på nytt: Vem har lärt dem hur man bygger ett sådant bo? Hur kan hon veta att han kommer tillbaka, att hon får mat? Vad är det som får henne att ligga där en halv vår, aldrig svika sin uppgift? Fryser hon inte när snön yr?

Plötsligt landar hannen hos henne, men han har inget byte med sig nu heller. Börjar plocka lite slött med pinnarna i boet bara. Inte säger de något eller ser på varandra, de bara finns där, tillsammans livet igenom. Och i mitten av juli har det blivit två flygfärdiga örnar av de där äggen. Ännu ett mirakel har skett.

*

Vad är det med fåglarna som fascinerar oss så? Att de har ryggrad och två ben som vi men beter sig som andeväsen i jämförelse? Att de har dinosaurier i släkten? Att småfåglar kan försvinna spårlöst om hösten och återvända med en halv orkester i bröstet?

Inte minst flyttningen har väckt frågor och bidragit till myter så länge vi vet. I den snart 2 000 år gamla ”Om fåglarna” – på sitt sätt smått fantastisk – ägnade sig Plinius den äldre en del åt ämnet: ”Varifrån storkar kommer och vart de beger sig är hittills okänt. Ingen har sett en flock storkar bryta upp, och det sägs att de aldrig anlänt någonstans annat än om natten.” Om gökens återkomst har han i alla fall en hypotes, om än dåligt belagd: ”Göken tycks uppstå ur en hök. Den dyker upp på våren och försvinner vid den tidpunkt då Hundstjärnan stiger på himlen.”

Vad är det med fåglarna som fascinerar oss så?

Desto mer underbyggd och gedigen är Bo Ekbergs nyutkomna bok ”I fåglarnas värld”, som skildrar ornitologins framväxt från det sena 1600-talet och en bit in på 1900-talet. Han är före detta gymnasielärare i Lund och själv ornitolog, och det är en kunnig ciceron som låter oss följa med på en studieresa som heter duga, från fablernas värld till universitetens krav på empiri och systematik.

De tidiga naturvetarna reste, samlade och studerade, jämförde och drog slutsatser. Undan för undan växte kunskapen om fåglarnas utbredning och vanor fram, om deras bobyggen, dräktbyten och flyttning, om sångens betydelse under häckningen. Och gudarna ska veta att just fågelstudier inte var det enklaste att ägna sig åt i en tid när det var dåligt med både kameror, kikare, museer och kommunikationer.

Bo Ekberg berättar om forskningsresor till Australien och Sibirien, till Söderhavet och Volga, om hur skinn och ägg togs med hem och samlingar byggdes upp. Resorna var långa och mödosamma och forskarna ”oupphörligt sysselsatta med att leta växter, fåglar, fiskar, snäckor och andra naturföremål. De hann knappt äta. Anteckningar måste göras innan de färska intrycken förflyktigats.” 

I dag räknar vi till 10 000 fågelarter på jorden, varav 250 häckar i vårt land.

Tidigare hade man sett på fåglarna mest i termer av ätbara och oätbara, heliga och icke-heliga, landfåglar och vattenfåglar, men nu fick allt fler arter namn och delades in i ordningar, familjer och släkten. I dag räknar vi till 10 000 fågelarter på jorden, varav 250 häckar i vårt land. Och hur och vart de flyttar vet vi alltmer om tack vare ringmärkning och minimala ljusmätare som kan fästas på deras rygg och sedan kopplas till en dator.

Men kunskapens väg har varit krokig och kantats av misstag och motstridigheter. Många artbestämningar blev tokiga och dispyter uppstod mellan olika forskare och skolor. Som polemiken mellan systematikens fader Carl von Linné och det franska oraklet Georges Louis Leclerc de Buffon, som hellre utgick ifrån fåglarnas levnadssätt och menade att varje art måste beskrivas förutsättningslöst och inte utifrån på förhand givna mallar. Eller den mellan empirikern Sven Nilsson och den holländske storsamlaren Coenraad Jacob Temminck (som Ekberg avfärdar som ”en ambitiös amatör livet igenom”).

Just Sven Nilsson, den läsbegåvade bondsonen från Landskronatrakten som blev professor i Lund (och en hel del annat), var viktig för ornitologins framväxt och ägnas också stort utrymme. Han gjorde fåglarna till sin ”särskilda läxa” och skulle bli den som överbryggade mellan Linné och den moderna naturvetenskapen på 1900-talet. Med sitt livsverk ”Skandinavisk fauna” lade han grunden för zoologin i Sverige, och genom att den var skriven på svenska blev den tillgänglig även utanför vetenskapssamhället – vilket nog kom att betyda en hel del för en sådan som August Strindberg, som använde sig av Nilssons fauna för att ge naturbeskrivningarna i sina böcker (som kanske inte alltid grundade sig på egen erfarenhet) trovärdighet och fräschör.

Sven Nilsson hade studerat fåglar i fält sedan barnsben, förordade vetenskaplig pregnans i allt han gjorde och fann det, för att ta ett exempel, ”horribelt” att Temminck ens kunde föreslå en egen ordning för den smalnäbbade simsnäppan, som ju var – och är – en typisk vadare. ”Det var empirikern som rättade den spekulerande museimannen”, summerar Ekberg i en kärnfull formulering som också blir en sorts sammanfattning av ornitologins utveckling under 1700- och 1800-talet.

Vid sidan av internationella storheter som John James Audubon och Alfred Newton får även Linné stort utrymme i boken – med all rätt. Hans område var visserligen blommorna, men sättet att beskriva och namnge arterna, hans principer för ett gemensamt vetenskapligt språk, sträckte sig långt utanför botaniken och lade grunden för kommande generationers fågelstudier i Sverige och världen. Systemet med två latinska namn – ett för släktet, ett för arten – slog igenom i hela vetenskapssamhället och tillämpas än i dag. ”Gud skapade – Linné ordnade” sammanfattade han själv sin gärning, vilket kanske inte var så övermaga som det kan verka.

Till bokens stora förtjänster hör också det rika bildmaterialet som hämtats från historiska planscher och böcker. Olof Rudbeck den yngres detaljrika göktyta och Thomas Bewicks filigransmönstrade morkulla är bara två exempel – för att inte tala om Peter Paillous fantastiska styltlöpare från 1766.

En som däremot saknas är Erik Rosenberg, fältornitologins föregångsman som mer än någon annan bidragit till fågelintresset i dagens Sverige. Han debuterade 1934 med den klassiska ”Oset och Kvismaren”, men hans mest betydande verk, fälthandboken ”Fåglar i Sverige”, kom inte förrän 1953, och därmed var kanske tidsgränsen för Ekbergs bok passerad.

*

Det är ingen lätt uppgift att gjuta liv i en framställning som bygger på stora mängder inläst naturvetenskapligt material. Bo Ekberg har velat göra kartläggningen så fullständig som möjligt, vilket också leder till att boken får ett drag av redovisning över sig. Det blir helt enkelt en väldig massa namn, årtal och boktitlar som stundtals tröttar läsaren. Till det bidrar även att språket på sina ställen är onödigt formellt. Fåglarnas parning kallas ”avkommeproduktion”, och när författaren refererar till en känd järnsparvsstudie heter det: ”Frekvensen av kopulationstillfällen mellan två individer avgör i vilken utsträckning hannen investerar i avkommans vård.”

Men det viktiga är trots allt att boken ger oss en rik, historisk översikt över ett forskningsområde vars praktiska tillämpning – fågelskådandet – kommit att växa till en folkrörelse i takt med teknikens utveckling och att fritiden blivit en allt viktigare del av våra liv. Läsningen blir också en ödmjukande påminnelse om vilka ansträngningar som har krävts för att erövra ny kunskap om de älskade fåglarna.

På bara ett par hundra år – fåglarna har funnits i 200 miljoner år – har människan rubbat den naturens jämvikt som förfinats sedan tidernas början, trasat sönder själva livets väv.

Synd bara, tänker jag när jag slår igen boken, att vi som är så bra på att samla, ordna och namnge allt i naturen har lyckats förstöra fåglarnas livsmiljö i ungefär samma takt som vi lärt oss allt om dem. På bara ett par hundra år – fåglarna har funnits i 200 miljoner år – har människan rubbat den naturens jämvikt som förfinats sedan tidernas början, trasat sönder själva livets väv. I belysningen av den vetgirighet och outtröttliga upptäckarlust inför fågellivets mysterier som strömmar ur Bo Ekbergs bok, är det svårt att förstå hur vi har kunnat låta det ske.

Tomas Bannerhed är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok ”En vacker dag” kom ut tidigare i år.

Olof Lundh gästar Expressens mediepodd ”Lägg ut”

Olof Lundh pratar om danska swingers, intrigerna i fotbolls-tv och Juholts misstag. Med kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind.