Facebook tystar oss feministiska röster

KULTURDEBATT. När Feministiskt perspektiv startade för tio år sedan tog det oss mindre än tre dagar att nå antalet prenumeranter som krävdes för att vi skulle få presstöd. Sanningen är att det aldrig hade gått utan Facebook.

Att starta en nättidning och nå våra läsare direkt via sociala medier var en lyckträff.

Till en början var tjänsterna helt gratis. Så gratis att vi fick särskild hjälp inifrån Facebook att lägga upp våra ”target groups” inför lanseringen av företagets annonsverktyg. Hundra dollar fick vi också att spendera i våra forum. Vi enades om att rikta oss till kategorierna ”kvinnor” och ”other” – vi har tyvärr aldrig haft resurserna att moderera mängden hat om vi skulle inkludera män.

Det tog tid för oss att sätta sprätt på pengarna. Precis så lång tid som det tog för Facebook att dra åt tumskruvarna. Plötsligt nådde inte vårt annars så självspridande material ut på samma sätt längre. Med åren har också kostnaderna för Facebook-annonsering ökat. I några avseenden har det känts fair. Det har ändå varit billigare att annonsera i sociala medier än i traditionella.

Det var när avslöjandet om Cambridge Analytica briserade som de verkliga svårigheterna startade. Plötsligt blev det nej för Feministiskt perspektivs annonser. Ord som ansågs polariserande målsöktes och Feministiskt perspektiv var full av dessa ord: abort, pornografi, rasism, nationalism, prostitution, homofobi och så vidare.

Stormningen av Kapitolium i januari verkar nu bli slutet för vår relation till Facebook.

Då begick vi ett stort misstag. Vi registrerade oss som en politisk aktör för att få igenom våra annonser. Hela tidningen handlar ju om ”political and social issues”. Facebook krävde då en legitimerad avsändare. Bra, tänkte vi – en utgivare? Det betyder ju att även hatgrupperna skulle avkrävas en sådan.

Men så långt vågade inte Facebook gå.

För Feministiskt perspektiv hjälpte registreringen föga då många av våra texter, till exempel våra sexualpolitiska krönikor, ändå fastnade i det amerikanska, sexualmoralistiska nät som ligger till grund för företagets communityregler.

I slutet av 2019 blev begreppen feminism, jämställdhet och kvinnohistoria klassade som konfliktskapande ord i algoritmerna. Varken museer eller sexualpolitiska tidningar kan längre sponsra inlägg. Samtidigt får vi allt fler mejl från annonsavdelningen om hur vi ”bättre kan anpassa innehållet” för att lyckas i vår marknadsföring. Instagramkontot Mansbebisar byter ut ordet ”män” till ”koriander” och kan på så sätt fortsätta sin verksamhet.

Efter ett uppmärksammat terrordåd fick Facebook kritik igen. De ströp då möjligheten för annonsörer att endast vända sig till ett kön. Nervöst körde vi en annons som inkluderade män. Inlägget nekades tre gånger och godkändes sedan en fredag kväll – den bästa tiden för att en hatstorm ska genereras.

Prisbelönta frivilliggruppen #jagärhär, också den på Facebook, fick slita en hel helg med våra kommentarsfält. Bemötte hat, hån och hot. Vi slutade annonsera. I alla fall onsdag-söndag, när det sups som mest.

Stormningen av Kapitolium i januari verkar nu bli slutet för vår relation till Facebook. Efter att ny kritik riktats mot sociala medier tar Facebook i med hårdhandskarna. Vi ska sluta med politiska grupper på forumet, meddelade Mark Zuckerberg nyligen. I vårt fall lyfte de, helt oannonserat, ut en artikel om en kurdisk kvinnokämpe som mördades i Paris 2013. Den strider mot företagets nya communityregler. 

Vi gissar att det beror på att artikeln innehåller orden ”PKK” och ”mord”. Texten, som varken är för eller emot PKK, lyfter ännu ett glömt kvinnoöde. Ingen uppvigling, inget våldsförhärligande. Vi kan heller inte överklaga beslutet eller ens svara avsändaren – och värre – Facebook meddelar att de härmed slutar visa våra texter i folks flöden.

Vid det här laget har vår trafik från Facebook minskat från 75 procent av den totala läsningen i början av 2010-talet till att i dag vara motsvara endast 20 procent. Vårt annonskonto har minskat i samma omfattning, egentligen mot vår vilja.

Facebook, Twitter, Instagram med flera borde kräva att deras användare legitimerar sig.

Vi har också fått vår första ”varning” och kan drabbas av stängning, som den stora kvinnogruppen Pink Room med 160 000 medlemmar, som utan förvarning stängdes nyligen. 

Nu riktas världens ögon åter mot de stora techjättarna. Med all rätt. De måste helt enkelt bestämma sig. Ska de vara distributörer eller utgivare? Svaret är enkelt. De har inget innehåll. Det de gör, som Zuckerberg själv skriver på sin Facebook-sida, är ”bringing the world closer together.”. That’s it.

Lösningen är egentligen också enkel. Facebook, Twitter, Instagram med flera borde kräva att deras användare legitimerar sig. Det gick alldeles utmärkt när det handlade om att lägga upp ett annonskonto.

Det skulle inte bara halvera mängden hat och hot, kriminell organisering eller uppvigling till brott, det skulle också lämna techjättarna med vad de kan hantera. Distribution.

Vad som skulle hända med allas uppgifter om de kom ut? Samma som i dag. Mycket personlig information har tyvärr redan läckt ut. Annan såldes över disk utan medgivande. Framförallt politisk hemvist och närliggande engagemang.

Häromdagen anslöt jag mig till kören av öppna brev från hela världen till Mr Zuckerberg. Det ironiska är att han inte kommer att nås av texten genom sin egen distributionskanal. Antar att jag får skicka brevet med post. 

Av Anna-Klara Bratt

Anna-Klara Bratt är chefredaktör för Feministiskt Perspektiv

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.