Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Facebook är världens farligaste mediemakt

NÄTHERRE. Mark Zuckerberg, grundare av Facebook.
Foto: PAVLO GONCHAR/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOC
Maria-Pia Boëthius, författare och journalist.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN

Digitaliseringen och nätjättarnas makt är samhällsomstörtningar där folket inte har fått säga sitt.

Maria-Pia Boëthius uppmanar de unga att ta upp kampen om demokratin och mediemakten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MEDIEDEBATT. 1968 skrev den amerikanska Vouge -journalisten Marya Mannes en bok som hette ”They”. Där föreställer hon sig att en diktator har kommit till makten i USA.  Den första åtgärden är att avskilja alla människor över 50 år och spärra in dem i reservat, varifrån de inte i kraft av sina minnen från ett mänskligare tidevarv kan hota de härskande. I sin recension av boken skrev Olof Lagercrantz: ”Boken ger uttryck åt en skräck för ålderdomen… Samhället är konstruerat av och för kraftfulla fria företagare i blomman av sin ålder. Att bli gammal i ett sådant samhälle är inte blott plågsamt. Det är också en synd.” 

2017 sa jag upp mig som ledarskribent på ETC Magasin. Då var jag 70 år. När de ville att mina texter skulle publiceras på Facebook gav jag upp. Efter mer än 50 år som journalist och 30 år som mediekritiker såg och ser jag Facebook som världens hittills största och farligaste mediala och privatägda maktkoncentration. Jag tänkte: Nu kan jag efter över 50 år i medievärlden ansluta mig till alla och envar (allmänheten) och för första gången sen jag var 16 år betrakta medierna och nätet utifrån, ännu ett nytt äventyr. Jag lovade mig själv att i detta nya äventyr inte publicera ett enda ord i medierna under tre år. Gång på gång gick jag trots allt till skrivmaskinen (nåja datorn) för att ”tycka” som jag ju hade förbjudit mig. Och insåg att vi journalister är befriade från alla och envars fasa inför vad som händer med världen, eftersom vi lugnar våra samveten med att vi i alla fall tyckt. Eller rapporterat.

Att försöka hålla sig utanför den digitaliserade världen visade sig vara en intressant mardröm.

Jag har noll emot att bli gammal, mig har förunnats ett fantastiskt liv och jag kan dö i kväll utan att sörja något jag inte fått uppleva. Men det är ju fullständigt oviktig i jämförelse med vart världen är på väg, det enda jag på allvar bryr mig om.

Jag tänkte mig, som pensionerad esterblendare (i vanliga fall kallas det wallraffa) att äntligen utifrån iaktta vad digitaliseringen och sociala medier gör med människor. Jag hade redan upplevt kapitulationen; hur traditionella medier, utan djupare analyser anslöt sig till Facebook för att hänga med. Medan Facebook och alla de andra digitala giganterna drog undan mattan för dem och stal deras främsta inkomstkälla: reklamen. För att några år senare förtvivla och fråga sig: Vad har vi gjort? Hur kunde vi vara så naiva?

Twitter har stängt av Trumps konto för gott.
Foto: PAVLO GONCHAR/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOCK

Att som iakttagare försöka hålla sig utanför den digitaliserade världen visade sig vara en intressant mardröm. Min bank tvingade mig mot min vilja att gå online. Det var uthärdligt så länge banken hade ett kontor där jag bor och personalen var mina vänner. När min dator kraschat cyklade jag glad i hågen till mitt Nordea-kontor. Men där min bank nyss funnits var nu en byggarbetsplats. Den hade lagts ner utan att en stamkund som jag hört talas om det. Jag fick ta mig till Stockholms city och hitta en N-bank. Där möttes jag av en enorm kö a la gamla Sovjet. På väggen fanns en utriven A4-sida som berättade att banken hade sjukdomsfall bland personalen och att väntetiden därför kunde bli lång. Nyfiket talade jag med alla jag kom åt. Varför var de där? 

Det handlade om problem med att få betala sina räkningar kontant, att vara halvdöv (som jag) eller halvblind och inte klara av att ordna sina affärer online eller att inte äga en dator, eller att man blivit lurad på nätet och nu var helt förtvivlad. Det visade sig att till och med bankrånen privatiserats och lagts ut på kunderna: olycksaliga som hackats eller trott på någon skurk som låtsats vara från banken och blivit rånade.

De flesta var ”gamla” enligt vår tideräkning, i Mick Jaggers ålder, men inte alla. Det var en uppgivenhetens väntsal. Jag tänkte på en förfärlig fras som jag nyligen läst, ”digitalt utanförskap”, säkerligen myntad av någon lobbyistisk tankesmedja, som önskade få alla som inte låter sig digitaliseras att känna sig som mindervärdiga och försumbara: Inte ens banken respekterar er som kunder och allt krångel är till för att få er att förstå det.

Efteråt kollade jag bankens vinst under den tid vi i evigheter köade. Nordeas vinst var det kvartalet över nio miljarder kronor. 

Vi över 70 är ungefär en och en halv miljon, men i Sveriges riksdag är vi representerade av endast två procent riksdagsledamöter. Hur blev det möjligt? Den hjärtlösa tvångsdigitaliseringen av ”hela Sverige”, liksom idén att bli först med att avskaffa kontanter, utan all hänsyn till dem som inte förmår eller vill inordna sig och utan att medborgarna fått säga sitt liknar inte det Sverige jag växte upp i. Vad hände med valfriheten? Solidaritet har blivit ett hatord, gamlingar som försenar utvecklingen är försumbara, en stoppkloss, inte värda att respektera. Vilket det chockerande överdöendet av gamla under pandemin på äldreboenden visar. I den framtida historien kommer den svenska modellens sammanbrott att kopplas ihop med arrogansen inför denna massdöd ”vi behöver dem egentligen inte”.

Det visade sig att Donald Trumps Twitterledda propaganda ledde till statskupp.

Vilka är de som proklamerar att Sverige ska bli världens mest digitaliserade land – vem företräder de? Det är ju enormt omfattande samhällsomstörtningar, som är på väg att genomföras helt utan att folket fått säga sitt. Vem har egentligen bestämt det? 

Jag har i min arbetsbok ett urgammalt klipp som lyder: ”Billobbyns vilja hade förvandlats till officiell politik: samhället skulle motoriseras”. Och nu tycks digitaliseringslobbyns vilja ha förvandlats till officiell svensk politik, utan att vi får ta ställning. Och ingen pratade om det till i dag, när det visade sig att Donald Trumps Twitterledda propaganda ledde till statskupp; varken politiker eller journalister, inte heller vänstern talade om vad som var i görningen. Majoriteten av kolumnister och ogamla i alla partier verkar ha gått med på ”utvecklingen”, som om den vore en naturlag att underkasta sig och inte resultat av medlöperi med marknaden och lobbyism. En gång, efter Ivar Kreugers självmord 1932 skrev hans biograf Poul Bjerre att vi var på väg mot ”koncernstater”, där storföretag skulle överta makten från politikerna och demokratin. Är vi där nu?

Den avgående Donald Trump.
Foto: USA TODAY NETWORK

Betraktandet utifrån slutar inte där. Man får stålsätta sig och stå ut med att i den förhärskande tidsandan, som diagnosticerad gammal bli betraktad som Salig Dumbom. Exakt varför ska vi upprusta vapenmakten för miljarder när alla vet att en stormakt när som helst kan släcka ner ett genomdigitaliserat litet land som Sverige? Det är inte tydligt. Säkerhet? Trygghet?

Jag är inte emot internet – en dag ska vi människor kanske kunna använda nätet för att genomföra verklig demokrati – men inte förrän nyttjarna själva tagit över ledningen och förvandlat Facebook, Snapchat, Instagram, TikTok, Google och så vidare till världens första, globala public service-företag, styrda av nyttjarna och helt befriade från kommersiell övervakning liksom köpande och säljande av nyttjarnas själar – och fria från reklam. En annan värld är faktiskt möjlig, men det hänger på er, för vi tystade åldringar kommer att vara döda.


Av Maria-Pia Boëthius

Maria-Pia Boëthius är journalist och författare. Hon har bland annat skrivit ”Mediernas svarta bok” (2001, Ordfront). 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78147&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.