Hon skrev om Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson som de offentliga företrädare för den rasistiska hatmobben som de är. "Inte rasist men" behöver inte undervisa oss i vad Dagerlind och Sjunnesson står för. Det har vi redan publicerat i tidningen.
När så de angripna hör av sig, anser sig felaktigt beskrivna, och vill ha replik kan inte Expressen Kultur visa på lika selektiva principer som dessa båda män. Det ska mycket till innan vi tummar på vår policy att vara generös med repliker och bemötanden, hur illa man än tycker om de åsikter som skribenterna har.
Dagerlind och Sjunnesson fick skriva ett kort svar på nätet, som bemöttes direkt av Annika Hamrud. Alla som läst hennes första artikel och hennes svar ser hur skrattretande tom deras replik är.
"Järva Pride" har från första stund varit ett PR-trick för att få uppmärksamhet för ett arrangemang som inte är annat än illa dold islamofobi. Man måste tyvärr säga att de har lyckats. Men vad hade varit alternativet? Att tiga still och inte prata om vilka charlataner och homofober de är? Kanske hade det gjort att färre hade noterat deras skamlösa trick. Men det är inte vår uppgift som journalister. Vi ska granska och berätta.
Som publicister förhåller vi oss också till saker som replikrätt och en strävan att ha ett så fritt meningsutbyte som möjligt. Vi tror på journalistikens och argumentets kraft att sticka hål på idiotier som att Sjunnesson och Dagerlind skulle kunna bedriva ett Pride-evenemang med någon som helst trovärdighet. Det gör tydligen inte IRM, som ropar normalisering för att lögnarna, under moteld, visar upp sina maskätna solidaritetsförklaringar till allmän beskådan. Det är lite trist att IRM inte har större tilltro till journalistikens arbetssätt och människors förnuft.