Plåt, betong, taggtråd. Martin Schibbye och Johan Perssons reportageresa till Ogaden slutade i Kalityfängelset. Syftet med resan var att rapportera om övergrepp mot lokalbefolkningen i spåren efter Lundin Petroleums verksamhet. Foto: Kassem Hamadé
Plåt, betong, taggtråd. Martin Schibbye och Johan Perssons reportageresa till Ogaden slutade i Kalityfängelset. Syftet med resan var att rapportera om övergrepp mot lokalbefolkningen i spåren efter Lundin Petroleums verksamhet. Foto: Kassem Hamadé

Exklusivt utdrag ur Schibbye och Perssons bok

Publicerad

I dag är det ett år sedan Martin Schibbye och Johan Persson återvände till Sverige från Etiopien. Läs ett exklusivt utdrag ur deras berättelse om 438 dagar i fångenskap.

Johan:

Ljudet kommer långt bortifrån, ett diffust mummel som växer till allt högre röster, och genom dvalan känner jag hur sängen börjar skaka. När jag slår upp ögonen ser jag folk trängas runt oss, skrikande för full hals.

Jag försöker förstå vad som händer, hörseln funkar inte och allt ser ut att gå i slowmotion. Är det bråk på gång? Jag får syn på Chala i folkhavet, han vevar med armarna och försöker ta sig fram mot sängarna. Jag sätter mig upp, ruskar på huvudet.

- Ni ska ut, ni ska ut! skriker han.

För att ge oss plats knuffar Chala bort gatubarnen som står närmast. Jag slänger mig ner från sängen och landar i hans armar.

- Är det sant? vrålar jag.

Sekunden senare hoppar Martin rakt in i omfamningen.

- Vi ska ut, fattar du? skriker han.

Han ruskar mig fram och tillbaka.

- Fattar du? Vi ska ut! Vi ska ut!

Tre poliser tränger sig fram genom folkmassan och svingar sina batonger för att bana väg. De rycker tag i min arm.

- Rör på er!

Martin får iväg sin varma fleecetröja till en medfånge, och jag hinner precis ge bort min sovsäck innan vi bryskt knuffas ut mot dörren. Jublet runt oss bara ökar och på vägen mot utgången skakar vi hand med alla vi kommer åt, medan poliserna ryter och slår för att skingra dem som trängs runt oss.

- Vi kommer aldrig att glömma er! vrålar jag till det jublande människohavet.

Jag letar desperat med blicken i kaoset, var är alla? Jag måste ju säga hejdå!

Bara några meter från utgången hinner jag krama om Vincent innan Dany sliter tag i mig.

- Martin och Johan, lova att berätta för världen om oss! skriker han. Berätta om vad ni har sett!

Poliserna sliter isär oss och jag höjer en knuten näve, sedan stängs plåtdörrarna bakom oss.

Martin:

Korridoren utanför fängelsechefen Abrahams kontor är sval, tom och tyst. Vi hör en bil bromsa in på gårdsplanen och snart störtar Jens Odlander in med telefonen i högsta hugg.

- Vad händer? frågar jag.

- Vet inte, det går fan inte att få information från någon just nu! flämtar han.

Kostymen är skrynklig och han är röd i ansiktet. Det piper ilsket från hans ficka. Han fipplar upp telefonen.

- Jag är i fängelset nu!

Sedan trycker han bort samtalet.

- Det är på gång, säger han. Reinfeldt fick det bekräftat av HailemariamDesalegn i går eftermiddag.

Han visar upp telefonen.

- Det är helt sjukt, 104 SMS bara i dag. Vi har varit igång sedan klockan nio.

Det sista är inkommet 16.38, från kommunikationsminister Bereket Simon: »You can proceed to Kality and take them with you.«

- Men det finns fortfarande inget officiellt, säger ambassadören. Det är något jävla papper som måste komma hit från departementet.

Han knackar på Abrahams dörr och kliver in utan att vänta på svar. När han kommer ut igen är han upprörd.

- Han vägrar släppa er innan han har fått en direkt order av justitieministern, och nu går det inte att få tag på någon! Varken justitie- eller informationsministeriet har gått att nå på över en timme.

Det piper på nytt. Jens Odlander håller upp telefonluren - »Bildt«, lyser det på displayen. Han försvinner iväg för att ta samtalet.

Plötsligt sladdar ännu en bil in på parkeringen och tre män kommer ilande med en filmkamera. Johan vänder sig mot mig:

- Fan, vi kom inte undan. 14 jävla månader, och de har ännu inte lekt klart.

Jens Odlander håller upp handen och stegar bort mot ETV-teamet.

Med auktoritär stämma säger han:

- Det finns en överenskommelse mellan den svenska och den etiopiska regeringen om att vi inte ska kommentera benådningen förrän Johan och Martin har lämnat landet.

Reportern protesterar, men Odlander står på sig. Båda plockar upp sina telefoner och på varsitt håll börjar de ringa. Det dröjer inte många minuter förrän reportern återvänder med ett triumferande flin.

- Vi ska göra en intervju. Det finns ingen överenskommelse, du kan ringa informationsministern själv om du vill.

Jens Odlander tittar på oss och rycker på axlarna.

- Jag försökte i alla fall. Se det från den ljusa sidan, ni slipper i alla fall en presskonferens tillsammans med informationsministern.

- Kan vi inte vägra? undrar Johan.

Jens Odlander bara stirrar på honom. Sedan säger han:

- Det här kommer att bli ditt livs bästa lögn.

I ett slag är det som att vara tillbaka i öknen. Då hade vi en AK47:a riktad mot oss, nu hotas vi med att inte få lämna Kality.

Kamerakillen riggar upp stativet och kollar skärpan, reportern testar ljudet.

Johan:

Jag hatar dem. Poliserna och militärerna sköter ändå på något sätt sitt jobb, grisarna framför oss är något annat: skuggfigurer som håller diktaturen vid liv. Sjukt att de är medlemmar i samma internationella journalistförbund som vi själva.

Vi får klartecken och ställer upp oss framför den mediala exekutionsplutonen. Reportern sträcker fram mikrofonen med ETV:s logga. Jag sträcker på ryggen. Martin harklar sig.

- Leverera nu, för fan, säger jag till honom.

- Många utländska medier har hävdat att ert fall har med pressfrihet att göra, stämmer det? frågar reportern.

Martin tar sats:

- Vi har brutit mot etiopisk lag och det är därför vi har dömts.

Martin vet vad de vill höra, vi har övat in nyckelorden. För att alla som ser intervjun ska förstå situationen brer han dessutom på så mycket han bara kan:

- Det var ett stort misstag, det största misstaget i mitt liv, säger han. Det kostade oss nästan livet att komma till Etiopien illegalt, utan giltiga viseringar, i samarbete med ONLF.

- Som min kollega här säger så var det ett stort misstag, instämmer jag. Självklart ska man ha giltiga papper när man kommer till ett land. Det är också fel att ha ett sådant samarbete som vi hade med den här typen av grupper. Det kan utnyttjas för andra syften, och vi förstod inte det.

- Vi förklarades skyldiga och vi respekterar det, säger Martin. Vi valde därför att inte överklaga utan att be om nåd. Vi vet att det finns en lång etiopisk tradition av förlåtelse gentemot människor som erkänner och accepterar sina misstag.

- Alla kan göra misstag och vi gjorde det, fyller jag i. Det är väldigt fint av det etiopiska folket och den etiopiska regeringen att acceptera vår ursäkt så att vi nu kan resa hem till Sverige och återförenas med våra familjer.

- Har ni några sista ord till den etiopiska regeringen och fängelseledningen? undrar reportern.

- Amisanagalo, säger Martin.

Jag instämmer:

- Ett stort tack.

TV-teamet försvinner iväg till sin bil där de kopplar in hörlurar till utrustningen. De ser ut att lyssna igenom intervjun, samtidigt som de ringer frenetiskt i sina mobiltelefoner. Det är uppenbarligen nu det avgörs om våra svar var tillfredsställande nog.

Vi står kvar. Det börjar skymma. Jens Odlander tänder en cigarett och räcker över paketet till mig.

Första cigaretten på ett år. Jag drar ett djupt bloss.

- Borde du inte sluta förresten? säger han.

- Det är mycket man borde.

Han nickar, blåser ut ett stort rökmoln och tittar på sin telefon för säkert hundrade gången.

- Fan, fortfarande inget officiellt på regeringens hemsida.

Jag tar djupa bloss och går fram och tillbaka på den lilla parkeringen. Beväpnade vakter betraktar oss på avstånd, ingen verkar ha koll på vad som händer. Martin står stilla och tittar upp mot himlen.

- Har du tänkt på att det här är den första solnedgången vi ser på över ett år? säger han.

Jag stannar upp. I några sekunder står vi tysta bredvid varandra och betraktar hur solen sakta försvinner bakom horisonten. Allt känns overkligt.

Så hörs Odlander skrika till i bakgrunden:

- Det är officiellt!

Han vänder sig mot oss.

- Killar, Turkiet funkar, va?

- Ta vad fan som helst, bara vi kommer härifrån, säger jag.

Martin:

Johan sveper öl efter öl och rör knappt maten som ambassadpersonalen har dukat fram på det mörkbruna mahognybordet. Jens Odlander sitter bredbent framför oss och har kavlat upp skjortärmarna.

- Det vill jag inte kommentera, hör jag honom säga mellan tuggorna. Jag kan bekräfta att de befinner sig här på ambassaden. Vi har tagit en pilsner och ätit Jansson.

Han spanar ut över bordet.

- Och blåbärsmuffins.

Jag tittar frågande på honom. Vad håller han på med? Skulle det inte vara radiotystnad?

Han lägger på luren och slår ut med händerna.

- Det är ändå ute överallt nu. Etiopierna har själva gått ut med det på regeringens hemsida och under en officiell presskonferens, då behöver vi inte vara tysta längre. Men det gäller att inte säga något politiskt, minns hur det gick åt helvete med Dawit. Därför gav jag pressen det där om muffins.

Jag slevar i mig tallrik efter tallrik med Janssons frestelse och sneglar lite nervöst på de tomma flaskorna som börjar torna upp sig på bordet. Johan och jag turas om att dra roliga fängelseanekdoter för Odlander, om Sammy, Chala, Dany och alla de andra. Tills han ryter till:

- Nu vill jag inte höra en fängelsehistoria till! Ni kan inte komma hem som två kåkfarare. Ta lite höjd! Det här är historiskt.

Vi äter vidare under tystnad.

- Ska vi ringa hem nu? frågar jag Johan till slut. Eller vänta tills vi är på planet, som det var bestämt?

- Jag är full, du får ta alla beslut.

Johan rapar högt, och ambassadören bryter in:

- Klart ni ska ringa!

Jag lånar Odlanders mobiltelefon och går bort till en soffgrupp i andra änden av rummet. Hur var det nu? 0046, och så bort med första nollan. Det här fixade jag ju i öknen. Händerna skakar. Linnea svarar efter bara ett par signaler.

- Jag är fri, jag älskar dig! hinner jag säga innan min egen röst dränks av hennes skrik.

Hon tar i så att jag tvingas ta bort telefonen från örat:

- Vi dricker bubbel! Jag älskar dig!

- Bra, jag ringer igen när vi lyfter från Addis.

Jag sätter mig ner i en soffa. På något sätt känner jag mig bara tom. Borde jag inte vara glad? Har jag förlorat förmågan att glädjas? Att älska? Måste jag lära mig det på nytt?

Johan:

Det varma vattnet rinner över mitt huvud. Kaklet i ambassadresidensets badrum är kritvitt och glänsande rent. Det luktar bara tvål och schampo. Förutom ljudet från vattenstrålarna är det alldeles tyst.

Ända sedan den första kalla natten i häktet har jag längtat efter den här stunden. Den första varma duschen i frihet. Jag inser att jag för första gången på över ett år är helt ensam.

Jag borde passa på att runka. Jag blundar och försöker frammana bilden av en naken kvinnokropp, men ser bara korrugerad plåt, taggtråd och betong.

Två sängar har blivit lediga nu. Undrar vem som får ta över dem? Klockan är nästan åtta på kvällen. Chala, Dany och de andra har ätit klart vid det här laget och snart är det dags för nyheterna, sedan schack.

Martin:

Planet rullar iväg mot startområdet. Sekunderna går långsamt och jag tänker att om det här hade varit en film hade militären stormat planet nu, precis innan det skulle lyfta. Jag trummar med fingrarna medan bullret fyller kabinen, vi accelererar och ... dundrar iväg. Jag blundar ända tills jag hör det välbekanta ljudet av hjul som fälls upp.

Det här händer verkligen. Jens Odlander sticker fram huvudet mellan stolsryggarna och höjer sitt glas:

- Välkomna till friheten!

Jag stirrar ner på det hav av ljus som breder ut sig under oss. Vi är fria. Men inte från våra minnen och erfarenheter.

Och där nere sitter de kvar: Reejot, Wubshet och alla de andra kollegorna. De som inte ens är en »irritant« i den diplomatiska världen. För det är världen en alltför cynisk plats.

Johan:

Ljuset är sedan länge släckt i kabinen. Jens Odlander rör sig oroligt i sömnen i sätet framför, Martin sover med huvudet mot rutan.

Livet som var, livet fram till dess att vi träffades av kulorna i öknen, det finns inte längre. Något av mig blev kvar i sanden och innanför murarna, och jag har fått något annat med mig därifrån.

Jag ångrar inte ett skit. Det hade blivit ett bra reportage om vi hade lyckats. Dessutom knäckte de oss inte. Vi lever, och vi är på väg hem.

Johan Persson är frilansfotograf och Martin Schibbye är frilansskribent. De greps den 1 juli 2011 i Ogaden, misstänkta för samröre med gerillan ONLF. Johan Persson och Martin Schibbye skulle granska lokalbefolkningens situation efter Lundin Petroleums oljeprojekt i området.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag