Exkluderande design bygger om våra städer

LITTERATUR | RECENSION. Obekväma bänkar som inte går att ligga på. Kvällsposten testade bänkarna på Malmö central före invigningen 2011.Vad är otrygghet? Detta politiska buzzword har upprepats frekvent de senaste åren i svensk debatt. Otryggheten ökar, konstaterade Brottsförebyggande rådet i början av året. 

Särskilt otrygga kände sig kvinnor. I ljuset av #metoo är det måhända en logisk känsla. Rädsla över att förlora den egna kroppens autonomi och bli utsatt för trakasserier skapar lätt en känsla av otrygghet. Inte minst om du har erfarenheter med dig som berättar att det kan hända, ett slags kroppslig empiri som är svår att skaka av sig. 

Anna Kinberg-Batra

Men trygghet och otrygghet återkommer på många fler sätt än ren brottsutsatthet. I Stockholms kollektivtrafik utförs regelbundet så kallade ”trygghetskontroller”, där säkerhetsvakter och ibland även polis tillfälligt stannar fordonet i ett razzialiknande upplägg och går igenom vagnarna på jakt efter störande inslag. 

I februari i år föreslog dåvarande moderata partiledaren Anna Kinberg-Batra ett förbud mot den som uppvisat ett ”särskilt otrygghetsskapande beteende” att vistas inom en radie av ett särskilt antal meter från den offentliga plats där beteendet ägt rum. Vad är otrygghetsskapande? Och vems trygghet är det som vi talar om?

Frågorna dyker upp i läsningen av Fredrik Edins ”Exkluderande design”. Begreppet  åsyftar platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Fastighetsägare, kommuner eller förvaltare som vill köra i väg missbrukare, hemlösa eller migranter från vissa platser anstränger sig för att skapa en så ogästvänlig miljö att de håller sig borta. 

LÄS MER: Dan Hallemar längtar efter den asociala staden 

Sara Lidman

Bänkar som inte går att ligga på, staket vid platser som kan fungera som vindskydd eller värmekälla, spikar på platser där hemlösa brukar sova, avsaknad av träd och buskage för att det inte ska finnas några ”gömställen”.

För många av oss märks det knappt. Vi som inte har behov av att ligga ner på bänken och som kan söka skydd i våra egna hem när det blåser storm. Vi kanske snarare upplever exkluderingen för vad den ofta kallas: trygghetsskapande åtgärder. 

Jag tänker på ett citat av Sara Lidman, från debutromanen "Tjärdalen": ”Såvitt man bor i en by måste man bry sig”. Men hur mycket bryr vi oss egentligen? 

Den exkluderande designens osynlighet för den som inte påverkas av den har säkert också bidragit till frånvaron av offentlig debatt kring densamma. Edin konstaterar att det var först under 2010-talet som exkluderande design började uppmärksammas, trots att fenomenet går långt tillbaka. 

London

Våren 2014 cirkulerade exempelvis bilder i sociala medier från en plats i London där hemlösa tidigare brukade sova, men där marken nu var fylld av vassa spikar. Bilderna ledde till starka protester och spikarna togs bort. 

Författarens eget intresse för fenomenet väcktes 2010, då en ny tågtunnel öppnade i Malmö och han upptäckte att tågstationernas bänkar var konstruerade med en sådan lutning att de inte gick att ligga ner på. 

LÄS MER – Dan Hallemar: Städerna måste börja byggas för alla

Varför och hur uppstår exkluderande design? Med hjälp av bland andra Zygmunt Bauman visar Edin på hur systemskiftet från produktions- till konsumtionssamhälle också har fått direkta konsekvenser för hur våra städer är uppbyggda. 

Pedagogiskt visar Fredrik Edin hur konsumtionssamhällets ideologiproduktion sipprar ut i alla led och hur samtliga, inte bara de mest utsatta, drabbas i ett samhälle där offentliga platser bygger på konsumtion och ekonomiska transaktioner. 

Offentliga platser tas bort, privatiseras eller kontrolleras genom exempelvis övervakningskameror. Arbetarklassområden förändras för att bli mer attraktiva för företag och köpstarka invånare. 

Köpcentrum

Hyreslägenheter försvinner och samhällsservice som bibliotek och postkontor läggs ned och ersätts av kommersiella verksamheter. I stället byggs köpcentrum upp och torg privatiseras. Den som inte kan – eller vill – konsumera är inte välkommen på platsen och betraktas i stället som något som skapar otrygghet. 

I tunnelbanan, där en man nyss avhystes i en trygghetskontroll för att han spelade dragspel och bad om pengar, gör ett företag reklam för en ny app där du kan annonsera ut att du vill bli av med dina grovsopor och hur mycket du är beredd att betala för tjänsten. 

Andra privatpersoner kan buda för att utföra uppdragen och du kan välja bland anbuden. Så kapitaliseras tjänster som tidigare varit ett sätt att skapa vänskap och grannskap. Låna ut ett verktyg eller be om hjälp med att köra till tippen, i en tillit om att gratis tjänster kommer att återgäldas.

Och jag tänker på Sara Lidmans "Tjärdalen" igen, där det konstateras att ”så fattig får vi aldrig bli att vi int hava råd låta en odugling leva lame oss”. 

Att utestänga utsatta människor från våra offentliga rum är en fattigdom vi aldrig kan konsumera oss ur, och en samhällelig otrygghet långt värre än att bli störd av ett dragspel på tunnelbanan.

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida.