Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Exit Schulman

Avklädda. Alex och Amanda Schulman i fredagens "Skavlan". Foto: SVT

Alex Schulman har byggt sin narcissistiska karriär på att håna andra.

Roland Poirier Martinsson ser en medieepok gå i graven.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En epok är över. För ganska många år sedan flyttade Alex Schulman från något slags Stureplanssammanhang till en bredare publik. Hans plattform var - om jag minns rätt - så blygsam som en egen blogg.

Det dröjde inte länge förrän han var en omtalad person. Han hade fem saker som verkade tillsammans och symbiosen av dem drog publik. För det första, en medelmåttig förmåga att skriva, hitta metaforer, göra iakttagelser. För det andra, en inre övertygelse om att hans medelmåttiga förmåga dolde en sällsynt talang, vilket gjorde att han inte tvekade i sitt skrivande.

 

Han tog ut svängarna, han hejdade sig inte av eftertanken. Han såg aldrig att vilken medelmåtta som helst som brister i självkritik och självcensur då och då faktiskt skriver något välfunnet. (En blind höna. En apa som hamrar på ett tangentbord i en miljon år.) I flodvågen av text befanns därför droppar av värde. Många omdömessvaga läsare berömde honom för dessa, och förstärkte Schulmans missförstånd om sin egen talang.

För det tredje, avsaknad av behov att värna sin värdighet. För Schulman var det aldrig ett problem att ta en bild av sig själv medan han satt på toaletten och lägga upp för allmänheten.

Det skapar en rysning hos läsarna, som de av någon anledning vill uppleva igen. Har det att göra med att vi själva slipper? Har det att göra med något slags låg, mänsklig rädsla, som också ger näring åt mobbaren: om alla skrattar åt någon annan skrattar de inte åt mig?

 

Alex Schulman. För det fjärde, i vissa dimensioner saknade Alex moral. Han kunde vara elak, hånfull och äcklig mot andra människor på ett sätt som många inte klarar av att själva vara - samvetet sätter gränser. Alex var mobbgängets ledare, läsarna var gänget, som dessutom inte behövde känna skuld (även om jag tror många kände sig smutsiga).

För det femte, Schulman lyckades i allt detta porträttera sig som något slags medveten sosse. Vart hundrade inlägg kunde innehålla en banal, politisk iakttagelse från vänster.

Detta lurade inte den i stort vänsterpräglade kultureliten, som kan känna igen trams när den ser det, men gav en aura av något som de många läsarna anade som legitimitet. Jämför med Schyffert, fast utan Schyfferts obestridliga talang.

Till detta kommer pedigree - morfar Sven Stolpe, och pappan, den kände tv-producenten Allan Schulman - som så klart hjälpt. I de avseenden som har betydelse i det här sammanhanget är Schulman överklass, och vi vet hur detta bär över generationer. Att han beskriver sin ångest över att inte vara bra nog, medelklassbakgrunden som inte räcker, är en ytlig gest och en pendang som förstärker.

Anyway, i "Skavlan" i fredags föll allting ihop på ett sätt som var närmast chockartat. Alex hade inte elakheten eller "blind höna"-metoden att falla tillbaka på.

Han var tvungen att leverera koncist i realtid, där omgivningen var nyfiket kritisk utan idoldyrkan som ingångsvärde. Han kom dessutom med målsättningen att vara cool och visa upp den potentiella författaren av goda böcker som han tror att han är.

När den danske skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau ställde några för den utomstående självklara frågor blev det ett av de där ögonblicken när man känner obehag/välbehag av att se någon annan göra bort sig på fina festen. Men nu var det på blodigt allvar. Alex förstod att där, live, kläddes han av naken på ett sätt som han verkligen inte önskade, och det förstärkte effekten. Hans hustru Amanda däremot, såg ingenting, utan bara pratade på.

De två saker som hindrade mig från att stänga av var dels just den låga instinkt som Alex utnyttjat för att bli kändis, dels något slags okristligt hämndbegär. Jag har aldrig drabbats av Schulman, men satt som ställföreträdare för alla som gjort det.

 

Skådespelaren undrade, "Vad får dig att tro att ditt och Amandas liv är intressant?". Alex utväg hade varit att säga: "Jag är bra på att ta det vardagliga och göra det intressant." Men han bara kippade efter luft, stackaren. Och Amanda log hela tiden:

Vi är på "Skavlan", vi är paret Beckham, la-la-la-la-la-la! Och någon sa: "Men om det inte finns substans, kan ni då inte vara borta lika snabbt som ni anlände?" Alex svarade: "Jo."

En kall vind blåste genom studion och i vardagsrummen då alla plötsligt såg vad som höll på att hända inför deras blickar.

Nu försvinner Alex Schulman. Eller så sprayar han kroppen blå och serverar drinkar på Stadshotellet i Härnösand. Eller så hittar han något annat. Den möjligheten finns, han har haft en talang som jag inte nämnt: att göra sig till kändis.

Jag tror att han har något slags känsla för det, som transcenderar elakheterna och bilderna av sig själv på toaletten. Är den genuin? Eller blir han Robinson-Robban?

Jag vågar inte tippa. Risken för fade out and away är överhängande. Lägre siffror, "Schulman show" gone, ingen kolumn. (Skriva en bra bok? Men det förmår han ju inte.)

 

Det bästa vore nog copywriter på någon byrå. Amanda får starta en cateringfirma, där hon och systern ingår som middagssällskap. De får åka ut i landsorten, där de kan vara Stockholmskändisar. Inte mycket pengar och vad vemodigt när de som köpt deras tjänster gått och lagt sig och Amanda står och sorterar disken. Men det betalar i alla fall hyran.

Om jag får rätt i allt detta är det sorgligt, men som man bäddar får man ligga, och jag menar ju inte att Alex och Amanda är helt utan förmågor. Men om jag får rätt är det också ett möjligt gott tecken på att Big brother-tv är på väg bort, som Fredrik Virtanen nyligen spekulerade i Aftonbladets program "Tv-domarna".

En epok är över. Nu är det min uppgift att känna med Alex, att inte vara skadeglad, samtidigt som jag gläds åt att något är lite mera rätt i verkligheten. Det tror jag att jag kommer att lyckas med, bön hjälper.

 

Roland Poirier Martinsson

kulturen@expressen.se

 

FOTNOT. Roland Poirier Martinsson är författare, filosof och debattör. Artikeln är en omarbetad version av ett inlägg som har publicerats på Poirier Martinssons privata Facebookvägg.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!