Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Eva Wahlström: Fria flickor före Pippi

Astrid Lindgrens idol var inte nordisk utan kanadensisk - Anne på Grönkulla.
Ulf Boëthius synar den nya avhandlingen om de självständiga skönlitterära flickorna före Pippi Långstrump.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

LITTERATURVETENSKAP
EVA WAHLSTRÖM | Fria flickor före Pippi. Ester Blenda Nordström och Karin Michaëlis: Astrid Lindgrens föregångare | Makadam förlag

Mellankrigstidens­ barnlitteratur har länge betraktats som upprepande och konventionell. Men nu har det kommit en doktorsavhandling som ifrågasätter denna bild. I Fria flickor före Pippi. Ester Blenda Nordström och Karin Michaëlis: Astrid Lindgrens föregångare hävdar Eva Wahlström att i varje fall flickböckerna är mycket intressantare än man trott. Eller "flickskildringarna", för hon ställer Pippi Långstrump i centrum och den brukar ju inte betraktas som en flickbok. Tesen är att det fanns böcker med "fria flickor" och en modern syn på barnuppfostran redan före Pippi.

Men när Wahlström kastar ut sitt fångstnät över mellankrigstidens barnlitteratur lyckas hon bara fånga två fiskar, Ester Blenda Nordström och den hos oss mera okända danska författaren Karin Michaëlis. Ester Blenda Nordström var en på sin tid mycket uppmärksammad journalist som bland annat wallraffade som piga. Som barnboksförfattare skrev hon bara fyra böcker, alla om den föräldralösa "rackarungen" Ann-Mari, men de är desto mer originella. Det är inte bara den slagfärdiga, handlingskraftiga och upproriska huvudpersonen som sticker ut. Också när det gäller berättandet är böckerna ovanliga. Här finns en friskhet och en språklig humor som gör att de alltjämt är läsvärda.

Karin Michaëlis intar en liknande position i den danska barnlitteraturen. När hon skrev sina sju böcker om Bibi (bara tre översattes till svenska) var hon en uppmärksammad samhällsdebattör och vuxenförfattare. Stilen i hennes barnböcker påminner om H C Andersens. Även Bibi är oförvägen, frispråkig och fantasifull men hennes hyss är inte lika hårdföra som Ann-Maris. Hennes pappa är stationsinspektor vilket gör att hon får åka gratis på alla tåg. På köpet får vi veta en hel del om Danmarks geografi - forskarna har funnit likheter med vår Nils Holgersson. Samtidigt måste man ställa sig frågan: varför bara dessa båda? Varför har Eva Wahlström så lite att säga om alla andra rackarungar, yrhättor, pojkflickor och odygdspåsar som vi vet finns i mellankrigstidens flickböcker? Astrid Lindgren har ju själv vittnat om vad alla dessa kvinnliga yrväder betytt för henne: "Där var Hetty, det irländska yrvädret, och Polly, en krona bland flickor från New England, Pollyanna och Katy. /.../ Och så naturligtvis ... Anne på Grönkulla, å, du min oförglömliga."

Wahlström har satt ribban lågt. Hon vill enbart visa att det fanns fria flickor redan före Pippi, punkt och slut. Och då det räcker det ju med två - därmed är tesen bevisad. I de analyser som utgör bokens tyngdpunkt klumpar Wahlström helt enkelt ihop de tre bokserierna och letar fram ett antal paralleller och gemensamma nämnare. Sådana finns det också gott om: det humoristiska berättandet, synen på uppfostran, de anarkistiska hyssen, förhållandet till skolan, samhällssynen och, förstås, de starka och revolterande flickgestalterna.Vi får ingenting veta om hur stora likheterna egentligen är eller vilken bokserie som betytt mest. Inte heller om ett visst drag i Pippi Långstrump ligger i den flickbokstradition som Astrid Lindgren pekat på eller om det går att hänföra till just Ann-Mari eller Bibi. (Och hur förhåller sig dessa båda till varandra - Nordströms två första böcker kom ju före Michaëlis?) Ta ett sådant drag som Pippis ovanliga pratsamhet. Också Ann-Mari och Bibi är pratkvarnar. Men är det Ann-Maris speciella pratsamhet som Pippis påminner mest om - eller är det Bibis? Eller kommer den i stället från någon som ligger längre bak i yrväderstraditionen, till exempel Anne på Grönkulla eller Rebecka? Wahlsström uppehåller sig utförligt vid likheterna men bryr sig nästan inte alls om skillnaderna. Därmed suddar hon ut Pippi Långstrumps originalitet. Hon skjuter fram två bokserier ur en rikt flödande flickbokstradition, men ser inte att Astrid Lindgren utnyttjar inte bara Ann-Mari och Bibbi utan hela denna tradition för att skapa något helt nytt. Pippi Långstrump är ju faktiskt ingen flickbok, det är en bok om ett främmande barn med övernaturliga egenskaper. Astrid Lindgren plagierar inte, hon förnyar och förändrar, hon kombinerar ingredienser ur den gamla flickbokstraditionen med inslag från andra barnlitterära genrer. När hon dessutom kryddar det hela med en nypa modern fyrtiotalistisk crazyhumor och kallar anrättningen Pippi Långstrump blir det uppenbart att vi står inför något som skiljer sig från det vanliga. Det insåg också samtiden. Pippifejden har blivit beryktad.Detta hindrar inte att Wahlströms bok är spännande att läsa. Hon riktar uppmärksamheten mot två bortglömda men mycket läsvärda flickboksförfattare. Dessutom visar hon att det lönar sig att fiska i mellankrigstidens barnlitterära vatten.

Ulf Boëthius
kulturen@expressen.se

Ulf Boëthius är professor emeritus i litteratur och medlem av ALMA-juryn.