Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Europas arbetarklass har blivit kastrerad

Kenan Malik.Foto: Anette Nantell / Dn / Scanpix
Ukips ledare Nigel Farage.Foto: Gareth Fuller / AP TT NYHETSBYRÅN
Storbritanniens premiärminister David Cameron.Foto: Kristofer Sandberg / KRISTOFER SANDBERG KRISTOFER SANDBERG/EXPRESSEN

Storbritannien är ett land i kris, Europa en kontinent i kris.

Kenan Malik skriver att fröet till brexit såddes när den europeiska arbetarklassen förlorade sin politiska makt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De brittiska väljarnas beslut att lämna EU har på ett brutalt sätt avslöjat två grundläggande drag i brittisk politik: en djup, folklig misstro mot de politiska institutionerna, och den politiska klassens handlingsförlamning gentemot denna misstro.

Konservativa väljare har länge varit misstänksamma mot det europeiska projektet. Få överraskades över att de röstade mot EU. Vad som chockade många politiker och experter var det stora motståndet i Labourfästena i norra England, the Midlands och i de walesiska dalarna.

"Take back control" var en nyckelfras för Leave-kampanjen. Den hånades av Remain-förespråkarna, den kallades ihålig och meningslös. Men för många arbetarklassväljare, vars världar vänts upp och ned av krafter de inte kunnat kontrollera, var det en slogan som fann en klangbotten. "De politiska partiernas största misstag", noterade filosofen Michael Sandel nyligen, "har varit oförmågan att se människors förhoppningar om att de vill vara med och forma de krafter som styr deras liv."

 

FAKTA

Kenan Malik är brittisk författare och debattör, som skriver för bland annat The Guardian, al-Jazeera och Expressen. På svenska finns boken "Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet". Han senaste bok är "The quest for a moral compass: a global history of ethics" (2015). . Foto: Anette Nantell/DN

 

LÄS MER: "De brittiska väljarna kan faktiskt ha fel"

Arbetarklassens identitet

På 1950-talet utgjorde arbetarna 70 procent av den manliga arbetskraften i Storbritannien. Nästan tio miljoner människor var medlemmar i en fackförening. Labour hade starka band till arbetarklassen. Det "efterkrigskonsensus" - som bestod av keynesianism, statsägda industrier och en välfärdsstat - tillät fackföreningsledare att påverka politiska beslut. Det ledde i sin tur till en identitets- och solidaritetskänsla hos arbetarklassen och skapade en tro på att vanliga människor kunde påverka den politiska processen.

Detta konsensus har nu slagits sönder av marknadsliberala reformer, tillverkningsindustrin har försvunnit, välfärdstjänster har skurits ned, facken har kastrerats, Labour har övergivit sin väljarbas, identitetspolitik har delat samhället itu, och världen känns allt mer osäker.

De organisationsformer som en gång gav arbetarklassliven värdighet har försvunnit.

Allt detta har gjort att många tappat sin röst i den politiska processen, och sin anknytning till den. Det har också ritat om den politiska kartan. Den främsta skiljelinjen - och inte bara i Storbritannien, utan i hela Europa - går inte mellan höger och vänster utan mellan de som känner sig hemma i denna nya, globaliserade, teknokratiska värld, och de som känner sig utanför.

 

LÄS MER: "Jag vill också ha mitt England tillbaka"

Arbetarklassens marginalisering

Denna förkastningslinje tog sig ett tydligt uttryck i EU-omröstningen. Anledningarna till arbetarklassens marginalisering har varit ekonomiska och politiska. Men många har kommit att se utvecklingen som en kulturell förlust. När människor tappat tron på politiken har kulturens språk blivit viktigare.

Därmed har de som uppfattas som kulturellt annorlunda kommit att ses som hot. "Taking back control" har översatts till en önskan om att skydda gränserna, försvara den nationella kulturen och att hålla invandrare borta.

Vänsterns oförmåga att tala om det demokratiska underskottet, tillsammans med känslan av social förvirring, har gjort att den progressiva drömmen om mer demokrati har flätats samman med regressiva slagord om invandring, nationalism och protektionism.

Problemet är att många på andra sidan av förkastningslinjen har svarat med just den attityd som fick så många att rösta för brexit. Det pro-europeiska lägret har rasat mot lättlurade "idioter" och "rasister". Många har krävt en andra omröstning och de har uppmanat parlamentsledamöter att blockera vägen mot en brexit.

 

LÄS MER: Brexit är inte slutet

Föraktet mot arbetarklassen

Med andra ord: de behandlar arbetarklassen och den demokratiska processen med just det förakt som skapade klyftan mellan eliten och väljarna från början.

Det kan bara leda till ett ökat stöd för populister och extremhöger. I New York Times skrev nyligen Marine Le Pen en op-ed där hon berömde det brittiska folket för deras "mod" och för att de "omfamnade sin frihet". Det må vara motbjudande att se ett rasistiskt partis ledare sno frihetens språk, men hon kan göra det eftersom vänstern har lämnat fältet öppet. Partier som Front National och Ukip bygger på rasistisk grund, men många dras till partierna för att de verkar vara de enda som ser väljarnas oro.

 

LÄS MER: Brexit är högerpopulismens största seger

Politikerkåren faller i sär

I Storbritannien har inte bara en stor del av väljarkåren blivit fientligt inställd mot politikerkåren; politikerkåren själv håller på att falla isär. Premiärminister David Cameron har avgått. Finansministern George Osborne har knappt synts till sedan förra torsdagen, trots en börskrasch och ett störtdykande pund. Först när Tories valt en ny ledare, och Storbritannien en ny premiärminister, kommer förhandlingarna om ett EU-utträde påbörjas.

De vinnande politikerna verkar lika nervösa. Boris Johnson - förgrundsgestalten i Leave-kampanjen och favorit till att efterträda Cameron - såg vid sin första presskonferens ut som en förlorare.

Men den mest spektakulära implosionen har ägt rum i Labour. Tre fjärdedelar av parlamentsledamöterna röstade för en missstroendeförklaring mot partiledaren Jeremy Corbyn. Några av dem talar nu om att lämna partiet och i stället starta en ny organisation. Ett parti som redan tappat så många av sina väljare hotas nu av inre söndring.

Storbritannien är nu ett land utan en fungerande regering och utan en trovärdig opposition, oförmöget att formulera någon form av politik som kan navigera nationen ur krisen.

 

LÄS MER: Låt Europas länder styra över sitt eget öde

Hela Europas kris

Men krisen är inte bara en brexit-kris. Det är en kris som skapats av en ekonomisk och social politik som förstört samhällen. Det är en kris som skapats av politiker som hellre gjort invandrare till syndabockar än tagit tag i demokratiska underskott och svångremspolitik. Det är en kris som skapats av en vänster som övergivit sina väljargrupper och sett "internationalism" i ett elitistiskt EU-projekt i stället för i skapandet av en paneuropeisk solidaritet underifrån.

Och det är inte bara en brittisk kris. Det är en kris som alla europeiska nationer nu har framför sig.

 

Kenan Malik

Kulturen@expressen.se

Kenan Malik är brittisk författare och debattör.

Översättning: Johan Anderberg