Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Europa tassar runt president Erdogan

Turkiets president Erdogan.Foto: Lefteris Pitarakis / AP TT NYHETSBYRÅN
Protester i Geziparken 2013.

För tre år sedan skakades Turkiet av våldsamma demonstrationer mot Erdogans styre.

Professor Hans-Åke Persson ser hur maktbalansen har rubbats till presidentens fördel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det gick undan nerför sidogatorna till Istiklal Caddesi, den gamla brusande affärsgatan som leder fram till Taksimtorget i Istanbul. Den turkiska polisen och tårgasen måste undvikas. Väl framme gjorde flera hundra unga människor, och så jag, utfall för att störa polisens järnring runt Geziparken som ligger bakom Taksimtorget.

Det var juni 2013 och jag befann mig på Svenska institutet i Istanbul. Konflikten hade börjat med några träd som hotades av nedsågning. Ingen hade förstått vidden av protesterna.

Den svenske generalkonsuln var lätt hysterisk över oroligheterna (han hade tvingat in sin hustru från fönstret. Hon visade tydligt att hon stod på demonstranternas sida genom att slå kastruller mot varandra och beordrade konferensdeltagarna tillbaka till sina hotell.

Det är nu tre år sedan som sju människor fick sätta livet till i oroligheterna kring Gezi. Mycket har hänt på den politiska arenan i och runt Turkiet sedan dess, såväl i som utanför det turkiska hjärtlandet.

Mycket har hänt i Turkiet

Geziprotesterna var ingen isolerad händelse. De spred sig över hela Turkiet till såväl Ankara, Ismir som Adana och Hatay. Det var en demokratisk rörelse som hyste många olika schatteringar allt från en majoritet av sekulär medelsklass till arbetarklass, miljöaktivister, praktiserande muslimer och olika etniska och religiösa minoriteter. Den kraft och det våld som användes för att slå ner upproret vid Taksimtorget gjorde Erdogan i ett slag till en (demokratiskt vald) diktator en modern sultan.

Birgit Schlyter skriver i sin utmärkta bok "Utsiktsplats Istanbul" att "ett angrepp på Taksim är ett knivhugg rakt i hjärtat på den kemalistiska staten." Alla inklusive sittande president är medvetna om torgets betydelse för den moderna republiken historia. Och händelserna i Geziparken för några år sedan är en referenspunkt för att förstå hur landet kan tänkas navigera framöver.

Kemal Atatürk byggde det moderna Turkiet med västerländska förebilder. Det finns således ett mycket starkt Europa i Turkiet och det är i denna linjes förlängning vi ska förstå Turkiets ambition att sedan i slutet av 1950-talet försöka bli medlem av det europeiska projektet.

Och aldrig förr har man varit så nära men ändå så långt ifrån. Nära med anledning av EU:s desperata behov att lösa den så kallade flyktingkrisen, avlägset med tanke på den utpressningssituation som just nu råder mellan Turkiet och EU.

Turkiet har övertaget

För en gångs skull har Turkiet övertaget. Maktbalansen är för tillfället rubbad. Den danske Turkietexperten och journalisten Pola Rojan menar att turkarna kan lukta sig till européernas desperation på flera kilometers håll.

Det paradoxala är att samtidigt som Erdogan och hans parti AKP setts som reformvänliga, har kränkningar vad gäller pressfrihet, yttrandefrihet och församlingsfrihet eskalerat till oanade höjder de senaste åren. Visserligen har de här friheterna aldrig stått högt i kurs i Turkiet, men sakkunniga menar att det inte ens var så här illa under den senaste statskuppen 1998.

Taksim står inte bara för den moderna staten, utan också för den andra sidan av myntet, det Ottomanska arvet. I en bok av historikern Ryan Gingeras "Mustafa Kemal Atatürk heir to an empire" visar författaren på kontinuiteten mellan det ottomanska och det kemalistiska. Den moderna staten har inte alls kunnat frigöra sig från sitt ottomanska förflutna.

Erdogan fyller ett behov

I den turkiska politiska kulturen finns ett starkt behov av en dominerande politisk figur. En sådan fanns inte uttalat från 1960 fram till 1990-talet. Men med Erdogan från 2003 är det behovet uppfyllt, menar Gingeras. Han är populär bland sina egna, ungefär hälften av den turkiska befolkningen – men ingen favorit bland de europeiska ledarna. Icke desto mindre är han inne i den europeiska värmen igen.

Européerna tassar runt Erdogan (med snart en enorm maktkoncentration i sina händer), som en politisk nödvändighet. Och för USA som ombud i Mellanöstern. Det vi inte kan lösa får Turkiet lösa. Kurder, kampen mot IS, och andra för väst viktiga frågor står på hold. Och den unga generationen turkar som jag löpte med sida vid sida och som gav mig tummen upp har på kort tid tappat tron på en framtid i politisk frihet i ett Turkiet som dag efter dag drabbas av ökat våld och galopperande motsättningar - nationellt såväl som internationellt.

 

Hans-Åke Persson

kulturen@expressen.se

Hans-Åke Persson är professor i modern europeisk historia vid Roskilde universitet.